Göran Rosenberg blev journalist på 1960-talet ”i en tid när trovärdighet och sanningsenlighet stod någotsånär högt i kurs i den mediala offentligheten”. Han hade tur, konstaterar han.

Under föräldrarnas uppväxt, de var båda Förintelseöverlevare från Polen, hade offentligheten varit förgiftad av hatpropaganda. Hur det slutade vet vi alla. Lögnen som demokratins främsta fiende var något som ältades efter andra världskriget, inte minst av George Orwell. I hans dystopi 1984 ”hade orden gjorts obrukbara för varje annan kommunikation än lögnens” skriver Göran Rosenberg.

Men så föll Berlinmuren, Sovjetunionen gick under, internet öppnade upp världen för oss alla och för en tid såg det ut som att Orwells svartsyn skulle komma på skam. Den digitala medierevolutionen tycktes så full av demokratiserande potential. Göran Rosenberg exemplifierar med den arabiska våren.

”Den enskilda människans horisonter och nätverk har öppnats för att rimligen aldrig mer kunna slutas på det sätt som Orwells framtid förutsatte” skrev han i ett förord till en svensk nyutgåva av Aldous Huxleys Du sköna nya värld 2005.

Nu konstaterar Göran Rosenberg att han hade fel. Med hjälp av ”ettorna och nollorna” har siktlinjerna minskats så att horisonten inte längre är skönjbar. Nätverken, om de är stora nog, förpestas av grälsjuka robotar och främmande makt. Många människor av kött och blod deltar gärna i kulturkrigen. Den nya kommunikationstekniken har öppnat för despotiska makthavares kontroll av tankar och handlingar ”och som aldrig förr utmanat grundvillkoret för vår existens som människor – förmågan att kommunicera väl.”

Nu kan en gaphals och notorisk lögnare som Donald Trump vinna väljarnas förtroende inte en gång utan två (tre, om man ska tro honom själv). Nu kan svenska politiker bygga framgång på att peka ut ”invandringen”, det vill säga alla invandrare, som roten till de samhälleliga problemen. Nu kan en nära nog samstämmig forskarkår ignoreras i frågan om klimatet.

I lögnens tid är en samling artiklar från dagspress och krönikor från radion, särskilt P1-programmet Godmorgon världen samt två nyskrivna essäer. Alla texter är på temana demokrati, politik, yttrandefrihet och populism.

Som ung journalist, hungrig efter förebilder, fick jag ögonen på Göran Rosenberg. Det var nog hans språk som stack ut. Det är enkelt och tydligt. Han har förmågan att förklara komplicerade skeenden, underliggande samband och hur de hänger ihop med historiska data. Efter att ha läst någon av hans artiklar eller böcker eller lyssnat på en radiokrönika känner jag mig alltid lite klokare. Så är det också denna gång.

Det är en djupt pessimistisk bok som Göran Rosenberg har satt samman. Men man skulle också kunna kalla den klarsynt. På det sättet finns något hoppingivande mellan pärmarna på I lögnens tid. Författaren väljer att skriva till den som vill läsa. Jag hoppas att det är många. Bara genom att vi slutar acceptera lögner och börjar göra motstånd kan utvecklingen vändas.

Similar Posts:

• Förtrycket i välfärd och lycka
• Drastiskt och dråpligt om populism
• Vanmakt inför spretiga argument
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Initierad bok om Trump

Adeline Theta lever i ett strikt hierarkiskt samhälle, där befolkningen som blivit kvar efter hundratals år av miljöförstöring, epidemier och naturkatastrofer har delats in i tio rang. Adeline tillhör Theta, den åttonde rangen, och driver tillsammans med sina systrar och sin alkoholiserade far en köttaffär. Hennes liv består av att slita med att stycka kött, och hoppas att Imperiets soldater (rang: Gamma) och deras maktmissbrukande general inte ska ta ut sitt klasshat alltför mycket på henne och hennes närstående under sina godtyckliga inspektioner. Vänskap över ranggränserna är strikt förbjuden, och bestraffas med döden.

Såhär långt kan man nog känna igen drag från många andra dystopier: den extrema indelningen i namngivna samhällsklasser som alla har en specifik uppgift förekommer till exempel både i Pierce Browns Rött uppror, Ceremonin av Kiera Cass, och även i Huxleys klassiker Du sköna nya värld. Den tuffa hjältinnan som bara vill överleva och skydda sin familj, men istället dras in i maktspel och tvingas att kämpa inte bara för sin, utan alla sina jämlikars, överlevnad känns igen från till exempel Katniss i Hungerspelen, medan de högteknologiska aspekterna av Adelines infiltration drar tankarna till Kincaids Diabolic.

Trots att det går att hitta många likheter med andra böcker som släppts det senaste decenniet är Brännmärkt något av en unik skapelse. Edfeldts världsbyggande slår orimligt populära Pierce Browns scifi-universum med hästlängder. Personutvecklingen Adeline går igenom kan mäta sig med Katniss, och sopar helt banan med den onödigt brutala Diabolic.

Bara en sån sak att hjältinnan i en episk dystopi får mens känns som något att hylla Brännmärkt för. Trots att det är en så liten detalj, så är det något som hälften av jordens befolkning måste hantera, och som inte lär hantera sig självt bara för att man befinner sig i en dystopisk framtidsskildring. Edfeldt har även hanterat könsaspekten med bravur – i Brännmärkt spelar din rang roll, inte ditt kön eller vilket kön du gillar att ligga med. Adeline har haft romanser med både killar och tjejer, och det är ingen stor grej. Det är bara så det är.

Även om man struntar i de ideologiska aspekterna av Brännmärkt, så är det oerhört spännande läsning. Jag hoppas innerligt att Edfeldt håller på med en uppföljning, för jag kan inte sluta tänka på Adeline och hur det går för henne. Edfeldt hör till en ny generation begåvade svenska författare, och jag kommer följa hennes skrivande med spänning.

Similar Posts:

• Djävulskt spännande inferno av blod och hämnd. För tonåringar.
• Häng inte kvar
• Världen som trevlig?
• Bestialisk ytlighet
• En dystopisk klassiker

Svetlana Aleksievitj?

”Det nya Rysslands surrealistiska själ” är undertiteln på Peter Pomerantsevs Ingenting är sant och allting är möjligt. Pomerantsev föddes i Kiev i dåvarande Sovjetunionen, men emigrerade tio månader gammal med sina oppositionella föräldrar och växte upp i Storbritannien. 2001 började han arbeta i Moskva, som någon sorts konsult i det postsovjetiska landet och framför allt som teveproducent på kanalen TNT. Ingenting är sant och allting är möjligt handlar om människorna han mött och filmat under nästan ett decennium i Vladimir Putins Ryssland.

De är gangstrar, affärsmän, mediemän – inte sällan allt på samma gång, eller obehagligt tätt inpå vartannat. Allt flyter, allt hänger ihop. Allt är fragmenterat, motsägelsefullt. Omöjligt att få ihop. Pomerantsevs Ryssland är en postmodern dystopi, ibland mörkt komisk och oerhört oroväckande.

Gangstrar, affärsmän, mediemän – kvinnornas roller tycks betydligt mer begränsade. Någon enstaka affärskvinna, men annars drömmer de om att bli fotomodeller, älskarinnor, prostituerade. I något fall jihadister, ”svarta änkor”. Pomerantsev följer ett par unga modeller som begått självmord efter att ha gått ett slags sektliknande självhjälpskurser. Det är en slags mysticism som finns överallt, också på bästa sändningstid. Han försöker fånga allt det där, men på TNT klagar de. Människor vill ha glada historier.

Då och då öppnar sig luckor, när en maktkamp mellan olika toppar i säkerhetsorgan försöker manipulera ut varandra. Då går det att berätta om kvinnan som fängslats för att hennes städgrossistföretag säljer det de säljer. Kemikalier som över en natt klassats om som narkotika, för att säkerhetspolisen vill ha sin del av kakan. Så kan president Putin ta i med krafttag och ”rensa upp” och luckan stängs igen.

Fast det handlar inte främst om åsiktsförtryck, menar Pomerantsev ändå. Den ryska strategin, direkt ur KGB:s handböcker, är inte i första hand att förtrycka utan att förvirra. Det tycks omöjligt att veta vad som gäller, vilka samhällsgrupper, från oppositionspartier till nykonservativa motorcykelgäng, som är eller inte är styrda från Kreml.

I slutet av boken har Pomerantsev bytt ut det olycksbådande glittrande Moskva mot ett inte särskilt mycket mindre glittrande London. Här hamnar en stor del av de ryska pengarna och människorna, och kanske finns där också en nyckel till varför västerländska slagord om demokrati och mänskliga rättigheter tycks ringa så tomt i ryska öron? Är det inte också här pengar och kontakter som talar?

Similar Posts:

• ”Jag? Jag är en människa.”
• Att leva i Ryssland under Putin
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Better the devil you know
• Att krypa under huden på Goebbels

Yes! är Katarina Bjärvalls tredje bok om konsumtion. Hon har tidigare skrivit med särskilt fokus på barn och konsumtion i Vill ha mer och om våra mobiltelefoner i Var är du?. Yes! har till stor del ett bredare, mer övergripande perspektiv, men fokuserar också delvis på hur marknadsförarna alltmer tar neurovetenskapen – hur våra hjärnor och nervsystem fungerar – till hjälp för att få oss att köpa.

Titeln Yes! syftar alltså på den där kicken vi får när vi tror oss ha gjort ett eller annat fynd. En bra affär (de där 3 för 2-erbjudandena som inte sällan slutar med att man i efterhand kommer på att man ju bara behövde en, till exempel) eller en alldeles särskild pryl. En sådan som ingen annan har. Eller tvärtom, det där man vill ha för att alla andra har ju.

Motiven att köpa är komplexa och har förmodligen blivit alltmer komplexa. Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden förväntas uttrycka vilka vi är och vill vara genom konsumtion, men också där konsumtionen ständigt lägger nya områden under sig. Vård och omsorg. Relationer. Kärlek och sexualitet. Reproduktion. Det är svårt att komma på nästan några områden där inte nya tjänster eller prylar hela tiden utlovar förbättring.

Men blir vi lyckligare av det? Vad är det egentligen vi behöver – och vem bestämmer det?

Det är viktiga frågor Bjärvall ställer och de har förstås ofta komplicerade svar, svåra att ge definitivt och en gång för alla. Till rätt stor del måste jag nog ändå säga att de diskuterats med större skärpa i andra böcker, som i Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan, David Harveys Kapitalets gåta och kapitalismens kriser, Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar, Christer Sannes Keynes barnbarn eller antologin After work. Farväl till arbetslinjen.

Ja, för det handlar ju mycket om priset för all den där konsumtionen, om miljökonsekvenserna och inte minst om arbetet som krävs för att tjäna ihop till konsumtionen, all effektivisering under de senaste fyrtio åren, som vi hade kunnat ta ut i förkortad arbetstid, mer tid med familj och vänner, mer tid att skapa och diskutera och odla sin trädgård, men som vi istället tagit ut i ökad konsumtion.

Nu fördjupar sig Bjärvall som sagt inte ordentligt i något, och jag har svårt att avgöra hur avsiktligt det egentligen är. Framåt slutet av boken vill hon till exempel sätta in diskussionen i ett större teoretiskt sammanhang genom att läsa klassiker som Adam Smith, Karl Marx, John Maynard Keynes och Milton Friedman. Det är för all del hedervärt att gå tillbaka till källorna, men analysen hade nog snarare tjänat på att hon läst in sig på moderna tillämpningar istället. Då hade Bjärvall kanske sluppit landa i triviala påståenden som att ”Om det inte hade varit Marx som hade skrivit det, och om inte hans teorier under nittonhundratalet hade missbrukats i diktaturers tjänst, hade sådana visioner kunnat få praktisk tillämpning idag”.

Så jag önskar att Bjärvall vågat gräva lite djupare på ett något mer avgränsat område, förslagsvis detta med reklam och hur marknadsförarna alltmer letar sig in i våra hjärnor, förbi det logiskt resonerande kring vad vi faktiskt behöver och in i det undermedvetnas kemiska kicksökande. Ju mer vi lär oss om hur formbar hjärnan faktiskt är, desto otäckare blir det ju att vi anpassas alltmer efter ett kortsiktigt och prylfixerat belöningstänkande. Hur långt är till exempel steget mellan att casinon spetsar luften med citrondoft som ska göra spelarna mer riskbenägna, till att en bilhandlare skulle preparera sina kunder med en dos oxytocin, ett må bra-hormon som redan går att köpa på nätet och som enligt experiment rent bokstavligt gör oss mer benägna att anförtro våra pengar till andra?

Det är knappast bara Bjärvall som får associationer till Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• Can’t live with it, can’t live without it?
• Vad Lever Man För?
• Missriktat, hovsamt – tråkigt…

Vi utspelar sig i en avlägsen framtid där endast 0,2 procent av befolkningen överlevt det Stora Tvåhundraåriga kriget mellan land och stad. Medborgarna i Den Enda Staten lever ett strömlinjeformat liv där varje sekund regleras av Tim-Lagtavlan och övervakas av Beskyddarna. Den kaotiska och oförutsägbara naturen gör sig ibland påmind bakom Den Gröna Muren, men ditut har ingen vågat sig på flera hundra år. Samhällets ledare, Välgöraren, väljs en gång per år på Enhällighetens dag. Det finns bara en kandidat till posten och alla medborgare räcker unisont upp sina händer i en ceremoni som endast till formen påminner om svunna tiders demokratiska val.

Själva valen har närmast en symbolisk innebörd. De vill erinra oss om att vi är en väldig organism, sammansatt av miljoner celler, att vi bildar en enda Kyrka, för att tala med de gamles ”Evangelium”. Därför känner inte heller Den Enda Statens historia ett enda fall då någon med sin röst djärvts störa den storslagna unisona kören på dennes högtidsdag.

Zamjatin skriver om ett totalitärt samhälle där kollektivet och lydnaden gentemot Välgöraren är det enda som betyder något. Individens frihet är hårt beskuren men varje medborgares behov uppfylls med matematisk precision: sömn, rekreation, motion, mat, sex och arbete. Allt är noga uträknat. Allt ska vara perfekt. Alla ska vara lyckliga. Det är skrämmande men känns inte helt avlägset.

Tänk dig att du bor i en högteknologisk stad av glas där grannar och förbipasserande har full insyn i vad du pysslar med. Det gör kanske inte så mycket. En stor del av dagen är du ändå på jobbet och när du är ledig går du gärna på en spännande föreläsning eller tar stärkande promenader tillsammans med de andra medborgarna i staden. Din kalender är fulltecknad och i ditt liv finns inte mycket plats för spontanitet. Du behöver inte svälta. Hungern är för länge sedan utrotad tillsammans med de flesta andra av dina problem. Svartsjuka finns exempelvis inte längre. Lex Sexualis ger dig rätt att ha sex med vem du än har lust till. Du ansöker enkelt om att få abonnera på den eller dem som du åtrår och får då små rosa talonger som ger dig rätt att fälla ner gardinerna under era möten.

Det är naturligt att Den Enda Staten efter att ha underlagt sig Hungern (algebraiskt = summan av utvärtes förmåner) gick till storms också mot den andra av världens behärskare, Kärleken. Slutligen besegrades också detta element, d.v.s. det organiserades och fick ett matematiskt uttryck. Och för nära 300 år sedan proklamerades vår historiska ’Lex Sexualis’: ’Varje nummer har rätt till varje annat nummer såsom sexualprodukt.’

Visst kan vi känna igen oss i mycket av det som karaktäriserar medborgarnas liv i Den Enda Staten. Den frivilliga transparensen. Kontrollen. Separationen från naturen. De inrutade dagarna. Vetenskapen som lösningen på allt. Rosa talonger. Okej, inte de rosa talongerna men kanske problematiseringen av svartsjuka, avund och känslor överhuvudtaget. Uppenbarligen behövs inte tvånget från en totalitär stat för att vi ska försätta oss i en situation som i alla fall delvis liknar den i Vi. Så vad är det då som driver oss?

Sociologen Zygmunt Bauman menar att den moderna människan karaktäriseras av en tvångsmässig strävan efter perfektion och likriktning. Han hävdar också att det är denna drivkraft i kombination med vår till synes medfödda tilltro till auktoriteter och det civiliserade samhällets effektiva byråkrati som är svaret på frågan om hur Förintelsen kunde bli verklighet. Bauman liknar nazisternas vision av ett samhälle utan judar vid trädgårdsmästarens dröm om den perfekta trädgården där blommorna växer på rätt ställe i rabatten och där alla ogräs är utrotade. Drömmen om det fulländade samhället rensat från allt som är undermåligt möter vi också gång på gång i Vi. Vi får bland annat följa en fasansfull offentlig avrättning av en skald som skrivit hädiskt om Välgöraren, något som är absolut förbjudet eftersom all litteratur ska tjäna staten. En händelse som huvudpersonen D-503 beskriver som ”renande” i sin dagbok:

EN storartad, strålande dag. En sådan dag då man glömmer sina svagheter, sin brist på precision och sina sjukdomar och då är allt kristallklart och orubbligt, evigt som vårt nya glas…

D-503, matematiker och konstruktör av rymdskeppet Integral, har efter en uppmaning i Statstidningen bestämt sig för att skriva om Den Enda Statens skönhet och storhet. Hans text ska sedan tillsammans med verk författade av andra medborgare lastas på rymdskeppet och användas för att ”lägga förnuftets välsignelsebringande ok på de okända väsen, som bebor andra planeter”. I 40 dagboksanteckningar får vi följa hur D-503, som till en början ter sig som lycklig mönstermedborgare i Den Enda Staten, förändras när han förälskar sig i I-330. Vetenskapen har tydligen inte helt lyckats besegra kärleken ändå.

Vi stoppades av den sovjetiska censuren och utkom för första gången i engelsk översättning i New York 1924. George Orwell medgav att han hämtat inspirationen till 1984 (1949) från Zamjatins roman och i sin recension av verket påstod han att samma sak gällde för Aldous Huxleys Du sköna nya värld (1932). Huxley tillbakavisade dock detta påstående. Likheterna mellan Kallocain (1941) och Zamjatins roman är också påfallande. Träffades kanske Karin Boye och Zamjatin under hennes besök i Sovjet 1928? Läste Boye någonsin Vi? Jag har inte hittat någon säker källa som bekräftar detta, utom kanske i själva texten.

Kärleken till I-330 drabbar D-503 som en sjukdom. Plötsligt är han en individ. En blomma på väg att slå ut. Hela hans värld är förändrad och det är på en gång fantastiskt och fruktansvärt obehagligt. Han börjar tvivla både på sig själv och på Den Enda Staten.

Den snälla rara U. Hon hade naturligtvis rätt, jag var oförnuftig. Jag var sjuk, jag hade fått en själ och blivit en mikrob. Men är inte blomningen en sjukdom? Gör det inte ont när knoppen brister?

Kanske är det den här frågan som Karin Boye besvarar i dikten Ja visst gör det ont.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka.

I Den Enda Staten kan medborgarna inte längre älska, skriva och leva som de vill. I gengäld har de fått materiellt välstånd, samhörighet och den trygghet som kommer av att blint lyda en ledare. Har de berövats sin frihet eller har de helt enkelt valt bort den? Zamjatin visar oss att drömmen om den perfekta trädgården kan verka lockande så länge du själv inte betraktas som ett ogräs. Men han visar oss också att nya idéer alltid kommer att ersätta gamla förstelnade tankesätt, trots att vi strävar efter perfektion och till varje pris vill undvika förändring. Eller som I-330 uttrycker det: ”Det finns ingen sista revolution, deras antal är oändligt.”

Similar Posts:

• Dystopi med ett mänskligare ansikte?
• RECENSION
• Sverige efter revolutionen
• Övervakningssamhällets urmoder Storebror
• Förtrycket i välfärd och lycka

1940, när Karin Boyes Kallocain gavs ut första gången, var läget ett annat. Sverige var kringskuren av totalitära makter. Nazism och sovjetkommunism tycktes närmast ohejdbara. Självklart är det den situationen som sätter sin prägel på romanens samhälle.

Precis som i George Orwells 1984 – romanen som oftast framstår som själva urtypen av det skönlitterära totalitära samhälle, men som ju faktiskt kom ut först nio år senare än Kallocain – finns i Världsstaten inga gränser för statens inflytande över sina medborgare. ”Medsoldaten” fostras från koltåldern i lojalitet och krigslekar. Övervakningen från hemmets ”polisöga” och ”-öra” är lika självklar som att det ingår i hembiträdets arbetsuppgifter att spionera på familjen. Angivare finns i alla sammanhang, och nästan all medsoldatens tid schemaläggs av staten.

Nu har romanens huvudperson, kemisten Leo Kall, kommit på ett sätt att fullända övervakningen. Det gör han genom att utveckla ett sanningsserum, så att staten nu ska kunna kontrollera till och med medborgarnas mest privata känslor, det de inte vågat yppa för någon. Serumet, som efter sin upphovsman döps till kallocain, vinner snabbt makthavarnas gillande och börjar användas i stor skala. Ingen går säker, och särskilt inte Leo Kalls närmaste.

För mig vinner Boye över till exempel Orwell eller Aldous Huxley helt enkelt på att hon har skapat en mer komplex huvudkaraktär, en intressantare psykologisk utveckling. Winston Smith eller Bernard Marx är mer eller mindre missnöjda och obekväma från respektive romans första sida till den sista. Leo Kall är en hängiven medsoldat som bara ytterst motvilligt tvingas börja ifrågasätta det samhälle som han i högsta grad är en del av.

Kallocain är diktaturen internaliserad. Världsstaten är en så stor del av hela Leo Kalls sätt att tänka och vara. Att tvingas omvärdera det är en enorm omvälvning, en kris. Det fångar Boye med en psykologisk skärpa som få andra kan tävla med.

När en roman kommer i nyutgåva tycks ett nytt förord av någon intressant person vara i det närmaste obligatoriskt, och inte sällan blir det tämligen menlösa texter. Här är det Jerker Virdborg som skriver, men den här gången är det inte menlöst alls. Tvärtom hjälper han mig att få syn på saker jag inte sett tidigare – faktiskt fyller han Boyes berättelse med någon form av hopp.

För vad händer i ett samhälle där den tysta, förkvävda rädslan råder, om människor plötsligt börjar yppa sina innersta tankar, sin längtan?

Similar Posts:

• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Någonstans, en plats för oss?
• Förtrycket i välfärd och lycka
• Världen som trevlig?
• Övervakningssamhällets urmoder Storebror

Ingen enskild makt kan längre centralisera informationsflödet, kontrollera propagandan, förfalska historien, styra individers tankar och handlingar, övervaka deras rörelser, bestämma deras språk, hota deras liv. Den enskilda människans horisonter och nätverk har öppnats för att rimligen aldrig mer kunna slutas på det sätt som Orwells framtid förutsatte.

Som att utvecklingen rör sig uppåt och framåt en enda liberaliserande Facebook-revolution. Jag vet inte, jag. Av alla fraser i historien hör väl ”Aldrig mer!” till dem som folk allt som oftast fått sätta i halsen?

Men visst är kontrasten mellan Orwell och Huxley tacksam. Båda tecknar skrämmande ofria samhällen, men gör det på radikalt olika sätt. Orwells stat kontrollerar genom media, språk, historia, med tvång, tortyr och död. Huxleys kontrollerar med genetik, uppfostran, narkotika, underhållning. Välfärd. I Huxleys stat är alla lyckliga, jämt. Åtminstone nästan alla.

Visst har Rosenberg rätt i att här finns mycket som pekar framåt. Från 1930-talets rasbiologi till vår tids faktiska möjligheter med genmanipulation går onekligen en potentiell linje. Vårt sätt att medicinera bort symptomen, obehagen, paniken, snarare än undersöka och försöka förändra deras orsaker leder sannerligen tankarna till Huxley, och vår underhållningsindustri är knappast väsenskild från den sköna nya världens heller.

Det ligger också något modern otåligt över hela Huxleys roman. Hans sätt att skriva är filmiskt, ibland med oerhört snabba klipp mellan scenerna. Ett helt annat tempo än vad man kanske skulle förvänta sig av en roman från 1932. Tyvärr går otåligheten också ut över karaktärerna, som om författaren tröttnar på dem och överger dem här och var.

Ingen av dem är heller särskilt sympatisk. Identifikation är uppenbarligen inte Huxleys styrka. Bernard Marx, den missnöjde alfaplusmedborgaren om vilken ryktet säger att han som foster skadats av en oavsiktlig alkoholinjektion, är helt enkelt en gnällspik från start till mål. Karaktären som oftast får gå under beteckningen Vilden och som vuxit upp i ett naturreservat, uppfostrad av indianer och en gammal utgåva av Shakespeares samlade verk, är outhärdligt obstinat och gör dygd av snartstuckenhet och svartsjuka.

Intressant är däremot de ganska dråpliga konstrasterna mellan Huxleys civiliserade människor vars enda tabu är att över huvud taget engagera sig i något, att vilja tänka och känna själv, eller att vilja vara tillsammans med en person – här är promiskuitet normen, medan monogami ses med misstänksamhet, för att inte säga äckel – och våra egna föreställningar (i någon extrem form representerade av de gnälliga manliga huvudpersonerna). Det kan bli riktigt roligt.

Grundfrågeställningen om lycka och välstånd som en form av förtryck har väl också fått ny aktualitet med Juli Zehs hälsodiktatur i Corpus Delicti. Räcker det om ett samhälle kan invagga sina medborgare i en känsla av trygghet och lycka? Ligger lyckan just i betraktarens öga, eller kan den vara falsk? Finns det högre behov och värden och hur ska vi i så fall komma åt dem? Svaren må ha en tendens att bli lätt daterade, men Huxleys frågor är förmodligen lika aktuella som någonsin.

Similar Posts:

• Övervakningssamhällets urmoder Storebror
• Dystopi med ett mänskligare ansikte?
• Välfärdsfascismen
• En dystopisk klassiker
• Lovande klarsyn i pessimismen

Ändå är framtidssamhället i 1984 klart tidsbundet, med en distinkt smak av det stalinistiska Sovjetunionen. Från den mustaschprydde ledaren Storebror, vars ansikte blickar ned från affischer överallt, till den (möjligen imaginära) Trotskij-figur som sägs leda oppositionen. Från varubrist, kållukt och halvsvält, till ständig övervakning och historierevisionism.

Orwells huvudperson, partimedlem Winston Smith, arbetar just med att revidera historien. Han skriver om tidningar och liknande så att personer som fallit i onåd försvinner, nya, partitrogna hjältar skapas och inte minst, som Björn diskuterade i sin Murakami-recension häromveckan, så att Oceanien alltid legat i krig med – vilken stat det nu för tillfället är de ligger i krig med. ”Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden”, lyder ett av partiets slagord, och ”den som behärskar nutiden behärskar det förflutna.”

Staten inte bara kontrollerar nyhetsflödet och språket – partiets ”nyspråk” är onekligen romanens mest berömda inslag, men om det skriver Ranald mer i sin recension av samma roman – de kontrollerar media över huvud taget. Här finns inga texter som inte kontrolleras av staten och någon verklig kultur existerar inte. Däremot prånglas det ut en hel del populärkultur, sentimentala visor, dravel och pornografi för att distrahera massorna, en lätt konspiratorisk bild av masskulturen som Orwell ju knappast är ensam om.

Något liknande gäller det eviga kriget mot någon av de båda andra stater som existerar i Orwells värld och från vilka medborgarna naturligtvis är helt isolerade. Det eviga kriget beskrivs också det som en medveten strategi för att hålla befolkningen i schack. Kanske är det till och med, som Orwell antyder, Oceanien själva som bombar de fattiga i Londons utkanter, bara för att skapa krisberedskap och uppslutning kring det egna styret.

Engsoss, partiet synonymt med staten, är onekligen en ikon av maktfullkomlighet. Deras politik har inga andra syften än att upprätthålla och utöka sin makt och de bevakar sina medborgare svartsjukt. I romanens lite tröttsamt uppskruvade sista del diskuterar statens företrädare till och med planer på att avskaffa orgasmen – ingen energi får brukas utom för partiets syften.

Samtidigt är sexualiteten ett område där Orwell gör mig positivt överraskad. Winstons tidigare äktenskap skildras som en kallsvettig mardröm där sex utförs ytterst överspänt och motvilligt som en plikt mot partiet att producera nya medborgare. Så träffar han Julia och sex blir istället en motståndshandling, ett av få sätt att uppleva något eget, utanför partiets förkvävande maktsfär. I deras möten finns en privat sexuell revolution.

Men kanske är sex också en sfär där tiden sprungit ifrån Orwell. Kanske lever vi nu snarare i Aldous Huxleys sexuella trollkrets, där sexualitet, liksom populärkulturen, är en uppmuntrad distraktion och det enda tabut är att verkligen bry sig?

Det finns en intressant paradox i Orwells framtida värld och dess förhållande till vår egen tid. På ett sätt känns det ju oerhört långt bort att ena den kända världen bakom en ideologi, att kunna kontrollera all information. Samtidigt är Orwells samhälle snarare postpolitiskt än ideologiskt – där finns bara en rådande sanning. Och kanske visar ägarstrukturerna i media, kriget mot terrorismen och lagar som FRA att vårt öppna samhälle är betydligt mer bräckligt än vi föreställer oss. Frågan är fortfarande om 1984 ligger väldigt långt ifrån oss – eller lite närmare än vi tror?

Similar Posts:

• 1949-1984-2001…?
• Förtrycket i välfärd och lycka
• Dystopi med ett mänskligare ansikte?
• Välfärdsfascismen
• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker

I ett rasande tempo tas vi med på Pranksters resa genom ett Nordamerika i kraftig förändring. Det är uppror mot föräldragenerationen, ”fri” kärlek, antikrigsdemonstrationer, Hells Angels, musikfestivaler, en Ken Kesey på flykt ifrån lagens långa arm – och så förstås droger. Mycket droger. Framförallt då syra, LSD, och de trippfestivaler och tripptester som Pranksters försökte sprida till den amerikanska befolkningen. Precis som bokens titel antyder är detta ett centralt tema i boken.

Wolfe rör sig mycket skickligt i gränslandet mellan fiktion och reportage, vilket gör det till en mycket personlig skildring av hippierörelsen i vardande. Stilistiskt kan boken raskt gå från raka reportage till inlevelsefull poesi, och tillbaka igen. Med stor känslighet och träffsäkerhet lyckas Wolfe på så sätt skildra rörelsen inifrån. Tack vare författarens mycket goda berättarförmåga ryckas man snabbt med, och det känns verkligen som att man som läsare är med när det begav sig. Det blir kort sagt i sin helhet en strålande skildring av några centrala gestalter under en av Amerikas kanske mest omvälvande tidpunkter.

En av Pranksters föregångare och inspiratörer i att experimentera med psykedeliska droger var författaren Aldous Huxley, som skrev boken En port till andra världen (The doors of perception). Många år senare kom Huxley att skriva en slags pendang på samma tema – Himmel och helvete (Heaven and hell). Det skulle vara intressant att läsa Wolfe göra en liknande pendang till Trippen – att gå tillbaka och reflektera över drogerna och deras inflytande på hippierörelsens senare öde.

Similar Posts:

• TheFastestManAlive
• Inte så hippie
• Ett nytt sätt att leva?
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Växa upp med hippies

Strangely, I became more bookish
And my home and study meant more to me
As I considered the circumstances of my death
– Iggy Pop

Eftersom det kom upp i tråden om musikers litteraturpreferenser började jag fundera lite om det här med vad som händer när pop- och rockmusiker börjar inspireras av något de läst. Det är inte alltid en bra idé. Som regel gäller samma svårighet som att göra om en bok till film fast än värre; hur väl man än läst en 500-sidorsroman är det ju inte helt lätt att kondensera den till en 3-minuterslåt. Därav många överdrivna rockoperor (Jeff Waynes legendariska dubbel-LP The War Of The Worlds, t ex) och 20-minuterslåtar om hobbitar – men också charmiga små popbagateller som när Cardigans skriver om Loranga, Masarin och Dartanjang till ”Pikebubbles”. Bäst blir det kanske när man lånar ett tema, några referenser och gör sin helt egna anpassning.

Även om vi räknar bort de skvadriljoner med låtar som inspirerats av Bibeln finns ju en del klassiker. Att Kate Bushs magnifika ”Wuthering Heights” är en rak fanfiction på Emily Brontë är ju givet, och likaså att Nick Caves ”Saint Huck” handlar om en vuxen Huckleberry Finn. Men den gode hr Cave är en beläst person – ”The Weeping Song” lånar från ”Bröderna Karamazov”, och ”Do You Love Me? Part 2” återberättar till svepande stråkar en novell av rysarmästaren Peter Straub (”The Juniper Tree”).

Men visstja, klassiker var det. ”White Rabbit”, någon? Inte så underligt att LSD-gänget i Jefferson Airplane gillade Alice i underlandet. Gamle VU-räven John Cale har gjort en hel platta med tonsättningar av landsmannen Dylan Thomas och döpte även en låt på sin lysande soloskiva Paris 1919 till ”A Child’s Christmas In Wales”, och hans kollega Lou Reed har ju bland annat gjort en lång rockopera löst baserad på Edgar Allan Poe och kan knappt komma igenom en intervju utan att höja Raymond Chandler till skyarna. (VUs egen ”Venus In Furs” är ju baserad på boken med samma titel av Sacher-Masoch – jo, han som gav namn åt ismen. Väntar fortfarande med fasa på att någon ska mixa ihop den med Enigmas ”Sadeness”.) Och hur många visste att The Byrds har norsk inspiration? Jämfört ”Chestnut Mare” och Peer Gynt?

Men nu är ju rockstjärnor i regel ganska nedknarkade personer med dålig koncentrationsförmåga och en tendens att skrika ”YEAH”… inget fel med det förstås… så det som dominerar är ändå 1900-talslitteratur. Givetvis älskar alla anti-etablissemangtyper Orwell och Huxley; Pink Floyds ”Animals” är inte en rak cover på Animal Farm, men uppenbart inspirerad, och både Eurythmics och Bowie har låtar som heter ”1984”. Strokes (”Soma”) och Iron Maiden har låtit sig inspireras av Brave New World, och Maiden har ju också gjort låtar av Coleridge och Poe. Överhuvudtaget vill hårdrockare ofta verka belästa, även om deras smak oftast ligger åt skräck- och fantasyhållet; att göra en lista på alla hårdrockslåtar inspirerade av Tolkien är ett arbete på doktorandnivå – vi kan ju låta Led Zeps ”Ramble On” stå som varnande exempel:

In the darkest depths of Mordor
I met a girl so fair
But Gollum, the evil one
Crept up and slipped away with he-er! He-er! Herrrr, yeah!

Hrm. Spinal Tap tog anteckningar där. Nåja. Metallica läser Lovecraft i “The Call of Ktulu” och “The Thing That Should Not Be” (fast också förstås Dalton Trumbos “Johnny var en ung soldat” i “One”). Även Ramones och AC/DC har tackat King för alla hyllningar han skrivit till dem och betalade tillbaka med att göra soundtracken till Pet Sematary respektive Maximum Overdrive – tyvärr, får väl sägas, eftersom varken filmerna eller de nyskrivna låtarna är i närheten av det bästa någon inblandad har gjort.

Ju större musikaliska pretentioner, desto djupare litterära förlagor, eller vad säger du Sting?

It's no use; he sees her
He starts to shake and cough
Just like that old man in
That book by Nabokov

Bättre rim har man ju hört, men det är en snygg referens. Och apropå ryska 1900-talsförfattare nådde väl Stones sin topp när de gjorde om Mästaren och Margarita till ”Sympathy For The Devil” (Thåströms ”Mästaren och en iskall margarita” förtjänar också ett omnämnande, även om det mest är titeln han lånat.) Att The Cure hade spisat Camus innan de skrev ”Killing An Arab” är rätt givet, och att både Patti Smith och Kate Bush läst Peter Reichs A Book Of Dreams inför ”Birdland” respektive ”Cloudbusting” är inget de gör någon hemlighet av. Brittiska neokrautrockarna Electrelane bygger ”This Deed” på ett Nietzsche-citat (på tyska, givetvis) och Talk Talk (vart tog de vägen?) gjorde om Tärningsspelaren till ”Such A Shame”.

Med tanke på hur ofta hans karaktärer brister ut i sång är det ändå förvånansvärt få som låtit inspirera sig av Thomas Pynchon; Yo La Tengo (”The Crying Of Lot G”) och Laurie Anderson (”Gravity’s Angel”) är dock pretto nog. Laurie är ju också en av många som kanske läst lite för mycket Burroughs – när man börjar döpa låtar till ”Language Is A Virus” är man farligt nära att trampa över. Nåja, det är i alla fall bättre än att göra som U2 och bara ha med Burroughs i en video (eller för den delen låta Rushdie skriva texter åt en) men inte lika coolt som att göra som Tom Waits och faktiskt låta Burroughs sjunga en låt, som han gör på The Black Rider.

Waits, ja. Han kom upp i tråden rätt snabbt. På nya boxen Orphans (som ni alla behöver äga, spring spring spring och köp) ligger en hel hoper Kerouac-tonsättningar och han har ju även skrivit musik till rockoperor baserade på Alice i underlandet och Woyzeck (hej Herzog-koppling!) men annars är det ofta mer pastisch än direkta passningar till litterära förlagor i hans musik. Ungefär som Dylan, som till skillnad från lärjungen Bruce och dennes Steinbeckfascination droppar referenser till författare långt oftare än till deras böcker – åtminstone om man bortser från att albumet Love And Theft lånar stora sjok text från Junichi Sagas roman Confessions of a Yakuza. Dylans musa är nog helt enkelt för icke-linjär för att kunna basera en låt på EN bok.

En lite hippare författare att använda, åtminstone för ett par år sedan, är William Gibson. Om Billy Idols LP Cyberpunk ska vi säga så lite som möjligt, även om det är rätt kul att veta att han först vägrade bli intervjuad av någon som inte hade läst Gibson – men så fort han gick med på en intervju visade det sig att han inte hade gjort det själv heller. Däremot är Sonic Youths ”Pattern Recognition” en riktigt bra låt på en riktigt bra bok.

Etc etc. Så här kunde jag hålla på ett tag. Litteratur är ju trots allt en av de byggstenar som utgör det vi kallar liv, och skam den låtskrivare som inte någon gång inspireras därutav. Fler exempel finns, och kan givetvis fyllas på, i diskussionsforumet.

Similar Posts:

• En cynikers sentimentalitet
• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• Kungen av kioskvältarna
• Medel till litteraturikon
• Före detta bortglömt geni är tillbaka