Anslaget i Queera tider är brett. I början finns en ordlista, med förklaringar av termer som till exempel cisperson eller asexuell. Sen blandas porträtt av queera personer genom historien (drottning Kristina, Karin Boye, Tove Jansson…) med intervjuer med queera aktivister, och berättelser om historiska landvinningar, som ockupationen av socialstyrelsen 1971, den könsneutrala äktenskapsbalken 2009, eller avskaffandet av steriliseringskravet för transpersoner 2013. Alltihop är utmärkt illustrerat av Adrian Malmgren, med teckningar som på något sätt utstrålar värme och välvilja utan att för den skull bli kraftlösa. Avsnittet om transpersoner är mer omfattande än de andra (Summanen är sakkunnig i transfrågor på RFSL ungdom) och innehåller en del konkret information för unga som har tankar kring sin könsidentitet, som hur man söker vård, eller hur gammal man behöver vara för att få byta sitt förnamn.

En redogörelse för hur det var att växa upp som queer i en tid innan internet får mig att känna mig gammal:

Före internet fanns fasta telefonlinjer, alltså att man hade ett telefonnummer som gick till en telefon som hörde till ett visst hus eller en viss lägenhet. Det fanns också telefonkiosker, små kurer där man kunde betala för att ringa. Brev skickades med posten.

…men känslan som återkommer gång på gång när jag läser om vilka rättigheter HBTQIA-personer fått, och hur attityderna har förändrats är: herregud, var det så nyligen? Som att SVT upprättade en krislinje för kränkta tittare när två män kysstes i Rederiet 1996. Eller som att recensenter inte vågade skriva om Fucking Åmål (1998) att den handlade om två tjejer som var kära i varandra. I sitt förord skriver Summanen just om detta: att ha sett så många rättigheter införas under sin livstid, och att det är något som är värt att fira, men att vi inte ska få för oss att de inte är sköra eller sårbara: ”[V]åra rättigheter [är] aldrig givna. Vi måste kämpa för dem.” Hur snabbt rättigheter kan försvinna igen illustreras väl inte minst i avsnittet om Karin Boye, som i början av trettiotalet reser till Berlin för att kunna leva förhållandevis öppet som bisexuell, bara för att några år senare se hur nazisterna tar makten och den öppenhet som fanns i Berlin kring könsidentitet och sexualitet försvinner igen.

Något som är synd är att Summanen inte skriver mer om asexualitet, och inte tar med A:et i HBTQIA. I början av boken finns asexualitetsflaggan med, och Summanen nämner att det finns en stark norm kring att människor ska känna sexuell lust och vilja ha sex med andra, men att det inte är så för alla. Att ha ett intersektionellt perspektiv och samtidigt avgränsa sitt ämne är en svår balansgång, och att det är nödvändigt att avgränsa sig är också vad Summanen hänvisar till när jag skriver till honom och frågar om valet – han konstaterar att boken inte tar upp några historiska förebilder kopplade till asexualitet, och att HBTQIA inte är en etablerad förkortning i Sverige idag. Jag önskar ändå att han hade skrivit något mer om detta, för asexuella hamnar så ofta i skymundan i HBTQIA-communityn. Jag har hört så många asexuella berätta om hur de upplevt att något var fel på dem eller att de var sjuka för att de inte kände som andra kring sexuell lust eller kring romantisk kärlek. Jag har också hört en sexolog säga att han aldrig träffat på asexualitet, utom hos patienter med vissa hjärntumörer, vilket förstås bara visar hur djup okunskapen är även bland de som borde veta bättre. Queera tider är precis en sån där bok som kunde ha nått fram till en ung asexuell person och hjälpt hen att känna sig mindre ensam. Ett liknande hastigt omnämnande görs kring tillgänglighetsproblem och personer med funktionsvariationer. Även om avvägningen är svår kommer jag inte ifrån att de ensamma styckena känns lite pliktskyldiga, och gör inte de komplexa frågorna rättvisa.

Vid ett par tillfällen under läsningen funderar jag över vems åsikter som framförs, för texten är knappast opartisk. Till exempel i avsnittet om familj, skriver Summanen:

Idag går det inte att bilda juridisk familj med sin bästa vän, om man inte vill gifta sig. En del har undrat över när vi ska få en lag som gör att man till exempel kan lägga till en vän som sitt självvalda syskon och få juridisk trygghet i det. Tyvärr är det inte en fråga som drivs av någon organisation eller något politiskt parti i dagsläget.

(Mina kursiveringar).

Men texten gör strängt taget inte anspråk på att vara opartisk. I förordet skriver Summanen:

Jag har dessutom ofta valt att ta med händelser som jag själv varit med om eller inspirerats av. Du ska därför inte se boken som en förteckning över allt som hänt eller allt som är viktigt. Istället är det nerslag i historien, med några exempel från här och där.

Summanen tycks helt enkelt har samlat på sig kunskap, erfarenhet och tankar under sin tid som queeraktivist, och vill dela med sig av dem till nästa generation. Det tycker jag att han gör rätt i, för det är kunskap, erfarenheter och tankar som är värda att lyssnas på. De insprängda intervjuerna med personer som transaktivisten Saga Becker, intersexaktivisten Del LaGrace Volcano, och hivaktivisten Steve Sjöquist är också värdefulla bidrag. I slutänden tänker jag att Queera tider är en slags korsning mellan instruktionsbok och brandtal. Och jag önskar att jag som vilsen queer tonåring hade fått läsa slutklämmen i avsnittet om synlighet:

Ofta känner man sig stärkt när man vågat stå upp för sig själv eller andra. Kanske är det den allra viktigaste synligheten: att våga vara besvärlig.”

Similar Posts:

• Medan de kysstes
• Viktig men ojämn läsning
• Födda i fel tid
• Till minne av de som försvann
• Auschwitz och den stora kärleken

På andra sidan finns de som tycker att det är en överdriven reaktion, att så illa är det inte, att än finns det tid och det är nog en konspiration ändå, för att kullkasta världsekonomin, maktbalansen och vad mer som betyder något.

Naomi Klein skräder inte orden i förordet till boken I lågor – Ett brandtal till världen för en green new deal, liksom hon inte heller gjort det i tidigare böcker. Hon vill få oss att lyssna, att känna, att tänka – och att agera. Hon stryker inte medhårs – hon anser att det är för sent för det. Om vår jord ska kunna räddas kommer det att kosta på, särskilt för oss som har det bra och har levt högt på andras bekostnad.

Boken är en samling artiklar från en tioårsperiod och de ger en främst skrämmande men också försiktigt hoppfull bild av vad som pågår. Det skrämmande är främst hur lite som egentligen har skett under detta decennium och hur det som utgjorde hoppet då har visat sig bli till intet. Det försiktigt hoppfulla är att det finns de som inte ger upp.

Lösningen är en radikal omstöpning av världsekonomi och samhällskontrakt – så ja, det är ett omkullkastande det rör sig om. Det handlar om att ställa om samhället till miljöns fördel och att samtidigt betala av på den skuld I-länderna har till U-länderna, de som har fått betala priset för en skenande utveckling som byggt på kol och olja – och en beräkning av människors värde som är ytterst ojämlik. Det är stora ord, stora gester, det är högdramatiskt men det är kanske det som behövs för att komma någon vart.

”Green New Deal” syftar på en annan version av den New Deal som under ledning av Franklin D. Roosevelt höjde levnadsstandarden för så många i USA på 1930-talet. Där skapades arbetstillfällen i statlig regi för att häva depressionen – framgångsrikt men på miljöns och urbefolkningens bekostnad. Nu är det gör om, gör rätt som gäller och att ta in alla, eller åtminstone betydligt fler aspekter. En utopi? Kanske, men också ett tufft beting för oss i Väst.

Det är lite märkligt med en bok med dubbla blurbar av Greta Thunberg, som samtidigt handlar en hel del om just Greta Thunberg och den klimataktivismrörelse hon skapat, där de unga går i bräschen och skriker högre och högre. En cirkel av inbördes beundran, en filterbubbla? Men om blurbarna får fler att läsa så är det av godo ändå.

Jag törs inte säga att den lösning som utmålas skulle bli bra eller ens kunna fungera, så mycket kan jag inte, men det är uppenbart att det vi just nu håller på med inte fungerar i längden och att vi måste börja tänka och agera annorlunda. Förmodligen väldigt annorlunda.

Jag för min del är beredd att göra avkall på en hel del – är du?

Similar Posts:

• Hopp för hållbarheten
• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Långsiktigt hållbar hållbarhet
• Svårbegripligt om klimatförändringar

Det är en rasande bok; föga överraskande mot Putins styre i Ryssland, men lika mycket mot exempelvis Trumps styre i USA, liksom mot fascism, rasism och mycket mera. Vad Tolokonnikova själv ser som önskvärt politiskt alternativ – vad man ska kämpa för att uppnå – förblir däremot ganska odefinierat. Hon citerar exempelvis på ett par håll klassiska anarkistiska författare, men kan på andra ställen snarast framhålla länder som dagens Sverige som något av föredömen. Varje kapitel exemplifieras också med en ”hjälte”. De här hjältarna spänner över en ganska stor del av det politiska spektrat, från konst-aktivister som The Yes Men, feministiska aktivister som Emmeline Pankhurst, till människorättskämpar som Martin Luther King, eller akademiska teoretiker som Michel Foucault.

Författaren argumenterar i synnerhet mot idén om att ”det finns inga alternativ”. Det finns visst alternativ, menar hon. Frågan är bara hur man skapar dessa alternativ. Så för att hjälpa läsaren att kunna bli en aktivist så tillhandahåller Tolokonnikova tio ”regler”, alla i var sitt kapitel – allt ifrån att i sann punk-anda ”göra det själv” till att ”bryta sig ut ur fängelset” eller att få sin regering att ”skita på sig”. I flera fall får man nog tolka in en stor dos konstnärlig frihet i de klatschiga rubrikerna som författaren sätter på sina ”regler”, och det konkreta innehållet är inte alltid lika högtflygande.

Författaren syftar dock främst till att inspirera till handling, snarare än att bidra med någon djupare analys av vad problemen är eller hur dessa ska lösas. Om den verkligen lyckas inspirera till handling för en bättre värld så har den ju utan tvekan tjänat ett gott syfte.

Similar Posts:

• Pussy Riot vs Putin
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Humörhöjande färg och form
• Hur samsas vi på torget?
• Vecka 31: uppror, begär och värnplikt