Filip Randén pluggar filosofi och har snöat in ordentligt på Wittgenstein och hans Tractatus. En dag springer han ihop med sin gamle vän Tage, som pluggar kemi, och bevittnar ett experiment i laboratoriet som får Filips abstraktioner och språkfilosofiska spörsmål att framstå som blott alltför lättviktiga. Inför vännens kemiska försök och de konkreta sambanden han ser där, tycks filosofin bestå av teoretiska gungflyn som inte längre är begripliga för Filip. Så börjar han istället som busschaufför på Säfflebussen med avsikt att undkomma sina invecklade grubblerier samt försöka fixa rutten Oslo-Berlin för att kunna gå och se Berlinfilharmonikerna när han ändå är i stan.

Parallellt med jobbet som busschaufför utarbetar Filip dock en duktigt flummig ”amfibisk filosofi”: ett försök att närma sig filosofin från en ny vinkel, samt ett på denna filosofi grundat forskningsprospekt för en doktorsavhandling som hans forna kurskamrat Geir Nilsen ska ro i land. På disputationsfesten för ”Wittgensteins vimpel”, avhandlingen som Nilsen mycket riktigt slutför, gör Filip skandal och vräker ur sig invektiv och smädelser över akademiens inskränkthet. Dessutom visar det sig att Nilsen frångått grunderna i deras överenskomna plan och använt teorierna utan att någonstans kreditera Filip i avhandlingen.

Agnar Lirhus skriver roligt och snyggt om vänskap, svek, kärlek och minnen, genom att kasta Filip Randén mellan nutid och uppväxt och korsklippa mellan återkommande fragmentariska scener. Ibland blir möjligen just fragmenten – som utgör de ofta enstaka sidor långa kapitlen – väl flyktiga, den koncentrerade prosan och de snabba växlingarna gör att jag inte riktigt hinner engagera mig i handlingen. Samtidigt är det ett stilistiskt grepp som också är bokens styrka: nyckelpersoner och -scener presenteras och överges för att senare återkomma och knytas samman.

Skogen är grön är något så klyschigt som en lovande debut. Lirhus har full kontroll över sitt material och använder språket effektivt, men det riktiga drivet i den korta romanen offras till förmån för de ofta snygga formuleringarna och småabsurda vändningarna.

Sammanfattningsvis känns romanen som något Erlend Loe kunde ha skrivit på bakfyllan; inspirerade ögonblick avbrutna av ryckig drömsömn. Men det är underhållande drömmar.

Similar Posts:

• En bok för alla väder
• Supernaiv och experimentell
• En barnbok för alla
• José kan utläsas Josef så här inför julen
• Färdläsning