Vi måste kunna prata om det här för att kunna förändra något, löd Alakoskis uppmaning. Men om det var svårt att hitta kvinnor som vågade berätta om sina erfarenheter av våld, så tycks det ha varit ännu svårare att hitta män som kan och vill berätta.

Vad nu skälet är så blir det väldigt spretigt, och det tar en lång stunds läsning att riktigt bli klok på vad det är författarna velat göra här. Där Lyckliga slut erbjöd en mångfald av röster, men med en röd tråd, drar Våld till vardags väl mycket åt alla möjliga håll.

Tom Malmquist och Niclas Nilsson bidrar med dikter, Ulf Krook med en novell om en vedervärdig gymnasielärare som ligger med sina elever, René Vázquez Díaz skriver någon sorts kvinnoföraktets litteraturhistoria och Jens Liljestrand gör en fantasiintervju med Jan Guillou som slutar i blodbad. Inga dåliga texter i sig, men en lite märklig blandning.

Nationalekonomen Stefan de Vylder sticker ut med en diskussion kring kostnaderna för mäns våld – män står ju, som säkert ingen missat, för ungefär 90 procent av allt våld i världen – och räknar på både vardagsvåldet och på krig och försvarskostnader. Jag vet inte hur man ska ta det – att till exempel de offentliga kostnaderna, i en studie från Umeå universitet, för en enda kvinna som i 20 års tid misshandlats av sin man har beräknats till 2,5 miljoner kronor. Eller att vi världen över lägger 1 300 miljarder dollar per år på ”försvarsutgifter” och 80 miljarder på att försöka lösa världsfattigdomen. Är det bara bisarrt att sätta prislappar på lidandet, eller kan siffror, som när Sternrapporten beräknade vad klimatkrisen kan komma att kosta oss, leda till att frågorna äntligen tas på allvar?

I alla fall kommer de där vardagliga, personliga erfarenheterna ofta i skymundan. Ändå är det ofta dem jag vill veta mer om, de som berör mest. Stefan Villkatt skriver till exempel om att som ung kille blir förödmjukad av en tjej och om planen på att straffa henne, Mats Söderlund om att ingå i ett gäng osäkra tonårskillar som trissar upp varandra, men också om hur manligheten blir en roll att spela för att ta sig fram, för att vinna godkännande och respekt. Lars Jalmert skriver om strukturer och mansroller, med utgångspunkt i kvinnors vardagsrädsla, om att råka gå av vid samma busshållsplats och känna att man uppfattas som ett hot. Lars Einar Engström lyssnar in och funderar kring hur män i företagsvärlden talar om sina kvinnliga kollegor och Zanyar Adami hör sin pappa berätta om sina upplevelser av krig och tortyr i kurdiska Iran.

Först ut är Rickard Flinga, som suttit tjugo år i amerikanskt fängelse för överlagt mord på någon som förgripit sig på hans dotter. ”Män är våldsbenägna från födseln”, förklarar han. ”Det är ett medfött beteende som vi har begränsad kontroll över.” Andra skribenter skulle nog knappast känna igen sig i det.

Birger Östberg talar istället om ”en slags känslomässig plattform”, om det som brukar kallas könsmaktsordningen, ”känslan av att jag på något sätt är – eller rätteligen borde vara – mer självklar, riktigare, viktigare eller bättre än du”. Kanske är det där, i hierarkierna, som våldet blir begripligt? När Manlighet är lika med Överlägsenhet blir ju allt som ifrågasätter Manligheten ett hot att petas ned, något att försvara sig emot? Det är en manlighet som bygger på just hot och som därför blir bräcklig, en sårbarhet förklädd till osårbarhet och, med Klas Hyllingers ord, ”en trång och riskabel bur för alla män”.

Similar Posts:

• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Röster och möjligheter
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?
• Slå inte ned blicken!

Denna den fjärde vågen är en våg som på intet sätt räds att slåss på alla fronter samtidigt. Den vägrar att fokusera genus på bekostnad av andra perspektiv som klass, etnicitet och sexuellt läggning och går generellt sett i land med det. Vi människor hör ju trots allt sällan till en enda kategori. Istället befinner vi oss på olika platser i olika hierarkier med det gemensamt att vart och ett av dessa fack tenderar att direkt eller indirekt begränsa våra valmöjligheter i livet.

Författarna i Pittstim. Pissbomber, skogsporr och kärlek – 15 berättelser om att vara kille skiljer sig från ovan nämnda antologier, och uppriktigt sagt rörelser, genom att de alla är, just det, män. Kanske inte riktigt de där medelåders vita medelklassmännen som man brukar säga toppar hierarkierna, men män. Unga män – 80-talisterna är i starkt majoritet – med spridda bakgrunder inom media, sport, politik och så vidare, som skriver om våld, sexualitet, kärlek, droger och grupptryck.

Precis som i antologierna ovan finns en trivsam och konstruktiv pluralism i de olika ämnena och erfarenheterna i Pittstim. Att även formen – med dels stilexperiment, dialogform, skönlitterära och facklitterära drag om vartannat, dels själva formgivning i ”lättillgängligt” veckotidningsstuk med puffar och små faktarutor till höger och vänster – också går igen börjar kanske kännas mer tröttsamt.

Som en spännande och/eller skrämmande röd tråd genom texterna går frånvaron av kvinnor. Tjejfeministerna ovan skriver mycket om relationer mellan kvinnor och män. Killarnas texter handlar förbluffande ofta enbart om killar. Killar som slår varandra, blir kära i varandra, nojar ut på att bli kära i varandra, hetsar varandra till våld eller sex de egentligen inte är sugna på, som täcker upp för kompisarnas otrohet, jämför snoppar i duschen eller tittar på porr ihop. Om manliga förebilder på film eller verklighetens alkoholiserade pappor och sexistiska hockeytränare.

Det har kommit många bra böcker om mansroller på senare tid. Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil, Johan Hiltons No tears for queers och Katarina Wennstams En riktig våldtäktsman är några. Pittstim är en yngre och spretigare variant på temat – och kanske framför allt en ingång till det. Det händer onekligen saker. Och samtidigt är det fascinerande hur lång tid det faktiskt tagit att börja diskutera vad könsroller och förväntningar innebär också för män. Så jävla roligt kan det väl inte vara att jämföra snoppar och skälla varann för kärringar i någon sorts evigt pågående hockeyomklädningsrum?

Similar Posts:

• Den problematiska manligheten
• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Röster och möjligheter
• Jävla samhället

Så när kom lycka egentligen att bli synonymt med min lycka? Efter århundraden av filosoferande där lycka varit en fråga om att träda ut ur sig själv, om att se den andre, hur kommer det sig att lycka plötsligt blir en fråga om trygghet – om min trygghet, min välgång, min egendom? När blev lycka att äga?

frågar sig Jayne Svenungsson och granskar lyckobegreppet ur ett historiskt och ett samtida perspektiv. Vad skulle kunna få oss att stanna upp och ifrågasätta detta starka fokus på den personliga framgången?

Boken kan fungera som en ingång till de olika författarskapen. Flera skribenter berör upplevelsen av tiden, eller snarare bristen på den. Att alltid finnas tillgänglig på mobilen eller via nätet, att inte ha någon stilla frizon. Att känna kravet att vara aktiv, uppbokad, att alltid ha något på gång.

Johan Nilsson jämför något överraskande likheterna och olikheterna hos de båda fiktiva karaktärerna Tony Soprano och Mattis Rövarhövdning. Hans fokus är att granska vilken roll de väljer att spela som fäder. Lars H Gustafsson utvecklar sina tankar om föräldrarollen och varför så många är eniga om att en auktoritär fostran inte är konstruktiv.

Här finns många möjligheter att diskutera värderingar, ja förhållningssätt till livet. Jag gillar att den här boken ställer många av de stora övergripande frågorna. Vad är kärlek? Vad är närvaro? Vad får plats i nyhetsflödet?

Anneli Jordahl funderar över identitetsproblematiken eller kanske mer specifikt självkänslan, hur den tar sig olika uttryck:

När jag åker runt i landets skolor och pratar om min bok Klass – är du fin nog? händer det att elever stenhårt hävdar att jag tillhör överklassen. Medieyrkena är så högt åtrådda att i deras ögon kan inte journalisterna vara något annat än överklass. Jag försöker säga att jounalistyrket är ett medelklassyrke, men uppenbarligen inför döva öron. De har nämligen läst i tidningen att de som är verksamma i storstadens högstatusmedier är vår nya aristokrati

Similar Posts:

• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• I 68:ornas långa skugga
• Röster och möjligheter
• Essäer om livets mening
• En lagom trevlig turistsouvenir