Charlotte började skriva Jane Eyre samma morgon som hennes far, Patrick Brontë, genomgick en operation för grå starr i Manchester 25 augusti 1846. Jane Eyre blev omedelbart en succé och den sägs bland annat ha varit drottning Victorias favoritroman. Den har lästs av mångmiljontals människor världen över och ofta mer än en gång av samma person. Man läser romanen som ung och så återkommer man till den som vuxen.

Jane Eyre har utgivits i flera översättningar på det svenska språket och finns till och med i serietidningsformat i serien Illustrerade klassiker, närmare bestämt nr 133 för den som är intresserad. De svenska oavkortade översättningarna är i kronologisk ordning: Carl Johan Backman, 1855, Ingegärd von Tell, 1943 samt nyöversättningen av Gun-Britt Sundström 1999. Jag har tillgång till alla dessa översättningar och har valt att läsa den svenska förstautgåvan som kom ut samma år som Charlotte dog. Den är översatt av tidningsmannen C. J. Backman (1825-1874) och utkom på förlaget C. A. Leffler i Uppsala i december 1855. Backman var högt skattad av samtiden som översättare och översättningarna anses vara ledigt och säkert gjorda. Han tyckte om att översätta engelsk litteratur såsom bland andra Charles Dickens och William Makepeace Thackeray. Han var mycket språkkunnig och till skillnad från de senare översättarna har Backman bemödat sig att till och med översätta de franska meningarna till svenska.

Jag har trivts med att läsa den här upplagan, bland annat för att den ligger så nära i tiden för Charlotte Brontës levnad. Jag har inte haft problem med gammalstavningen utan snarare har jag upplevt det lättare att med denna ta till mig den tidens anda och stämning. I slutet av förordet som även det är skrivet av Backman kan man ta del av följande hyllning till Charlotte när det framkommit att hon avlidit i mars 1855:

Den beundran man känner för en sådan qvinna, är icke den alldagliga, som man egnar det i sitt slag ovanliga, den är mera sann, mera djup och tränger med sin värma till hjertats botten. En sådan qvinna lär oss att hennes kön icke blott är det täcka, utan äfven par preference kan vara det ädla, det hugstora. Frid öfver hennes stoft, välsignelse öfver hennes minne!

Det har varit några tryckfel i boken men inte så många att jag har retat mig på dem. Då har jag mera retat mig på den person som har noterat dessa med blyertspenna! Jag kan varmt rekommendera denna upplaga och den finns tillgänglig bland annat på Kungliga biblioteket i Stockholm där man kan läsa den i läsesalen. Det finns även en andraupplaga av Backman som kom ut 1873 och den är lite lättare att få tag i.

I stora drag och utan att avslöja alltför många detaljer för nytillkomna läsare handlar Jane Eyre om en föräldralös flicka som blir uppfostrad av sin stränga moster och sedan hamnar på en fattigskola, Lowoods Institut. Där får hon genomlida hård disciplin, sanitära missförhållanden och illa lagad mat under sin uppväxt till kvinna och detta leder till att hon blir kortväxt. I vuxen ålder blir hon själv lärare på denna skola men småningom tar hon ett avgörande steg när hon börjar arbeta som guvernant åt en fransk flicka på herresätet Thornfield Hall. Den förmögne godsägaren Rochester är den andra huvudpersonen i persongalleriet och mellan båda dessa kontrahenter uppstår romantik i kombination med mysterier och komplikationer.

Mystiken är bland annat förknippad med den galna kvinnan på vinden, Bertha Mason. Detta ger romanen skräckromantiska/gotiska element. Sandra M. Gilbert och Susan Gubar har studerat dessa dimensioner i det kända verket The Madwoman in the Attic. Komplikationerna representeras delvis av pastorn S:t John Rivers som är en förkämpe för den reaktionära kyrkan samtidigt som han är en rival till den passionerade Rochester om Jane Eyres gunst. Handlingen kan tyckas banal och skulle också kunna läsas som en underhållningsroman. Charlotte Brontë vore dock inte den stora författare hon är känd för att vara om det inte fanns djupare skikt i romanen. Vad är det som har gjort denna bok till en klassiker? Vad kan en modern läsare få ut av den? Dessa frågeställningar har jag funderat på samtidigt som jag har läst boken.

Det övergripande temat i Jane Eyre är om en kvinna som försöker befria sig från det viktorianska fängelset genom att göra uppror och vara rebellisk till sin natur. Förenklat kan man definiera tidpunkten för det viktorianska samhället som samstämmig med drottning Victorias regeringstid 1837-1901 men det finns de som definierar det som en längre period, både framåt och bakåt, och definitionen är inte entydig. Under denna era ansågs det bland annat att kvinnan skulle uppfostras till en ängel i hemmet och man kan se romanen som en förelöpare för andra feministiska verk eftersom Jane Eyre representerar en modern och självständig kvinna. Läs gärna textutdraget nedan för ett belysande exempel.

Det feministiska perspektivet är en viktig bidragande orsak till romanens tidlöshet. Det andra är att Jane Eyre till stora delar är en fiktiv självbiografi. Mycket av det som sker i romanen är självupplevt men Charlotte var noga med att påpeka att hon inte var Jane Eyre i en förtäckt form även om vissa likheter finns både fysiskt och psykiskt. Vistelsen på Lowood i romanen motsvaras av vistelsen på Cowan Bridge som var den skola Charlotte upplevde som barn. Lowoods elever blev drabbade av sjukdomar och i verkligheten fick Charlotte bevittna hur två av hennes syskon, Maria och Elizabeth, i förtid fick plikta med sina liv i lungsot, beroende på dåliga hygienska förhållanden på Cowan Bridge.

I en genretradition kan man rubricera Jane Eyre som en guvernantroman. Att bli lärare (eller lärarinna som man sa på den tiden) eller guvernant var i princip de enda yrkesmöjligheter en kvinna hade under den viktorianska perioden om hon ville försörja sig och inte som i Jane Austens romaner gifta sig med en rik man utan att känna djup samhörighet med honom. Charlotte arbetade både som lärare och guvernant vid några tillfällen och hon skrev om det hon hade erfarenhet av. Dessa självbiografiska episoder ger romanen ett explicit historiskt perspektiv och man kan delvis tala om en saklig realism. Romanen kan också klassificeras som en bildningsroman eftersom vi successivt får följa Jane Eyres frigörelse och utveckling från barn till vuxen ålder.

När det gäller formen i Jane Eyre använde sig Charlotte av jag-formen och det sägs att Charles Dickens var påverkad av hennes bok när han skrev självbiografin David Copperfield 1849-50. Fördelen med jag-formen är att vi som läsare omedelbart kan dela berättarens tankar och känslor. Den grundläggande nackdelen ligger i svårigheten att presentera ett objektivt porträtt. Vi får en bra inblick i hennes själ och hjärta men däremot framkommer inte hennes apparition detaljerat.

Charlotte är flitig att adressera läsaren och hon gör detta 30 gånger. Tyvärr har just det mest berömda citatet, där hon vänder sig till läsaren, i början av det sista kapitlet ”Reader, I married him.” förvrängts i Backmans översättning till ”Vi blefvo gifta”. Detta är den enda malören jag har upptäckt i Backmans översättning men den förstör ingalunda helhetsintrycket.

Similar Posts:

• Tål att läsas om och om igen
• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Hemma hos familjen Brontë
• På bjudning med Mrs Gaskell
• Klassikernas klassiker: Stolthet och fördom

Det här var långt innan de ironiska mustascherna gjorde sitt inträde, men romanen känns lika modern som ett par jeans från Cheap Monday. Med den delikata skillnaden att Thackerays mästerverk kommer att kännas lika angeläget om femtio år, då den grinande dödskallen antagligen hunnit vara både hipp och hopplöst ute flera gånger om.

Det stora hotet är Napoleon, vare sig han är fängslad på St Helena eller marscherar mot Waterloo. Sådan är bakgrunden mot vilken Thackeray fångar läsarens intresse med sin, till det yttre, enkla historia om kärlek, ärelystnad och snälla pojkar som inte får kyssa vackra flickor.

Ingen undkommer Thackerays vassa kvickheter. Kyrkans män hycklar och radar upp dödssynderna, armén består av sprättar som gillar uniformer men ogillar lera. De nyrika vill få de gamrikas status och liberalen tror på det klasslösa samhället så länge hennes egen släkt inte vill gifta ner sig. Över detta vakar hovet, med sin översminkade gamla haggor och perukbärande fula gubbar.

Det är hysteriskt roligt och gripande på samma gång. Den väna Amelia visar sig vara en korkad lipsill som gräver ned sig i sitt eget elände. Hennes vedermödor och glorifierandet av den döde maken ger Thackeray många tillfällen till drift med det förment typiskt kvinnliga. Den pompöse men välvillige Jos med sin blyghet inför kvinnor och sitt hävdelsebehov blir snål på äldre dar och får ofelbart sitt straff. Männen, ärbara eller ej, gör sig löjliga genom sina krumsprång runt den ambitiösa och vasstungade Becky Sharp samtidigt som den kvinnliga avundsjukan gör henne ensam och utan vänner.

Som moralsaga är "Vanity Fair" strikt. Synden straffar sig (med osentimental död), utom för den oefterlikneliga Becky Sharp, som till slut tillåts skörda frukterna av sitt myckna intrigerande.

Becky samt den oförvitlige major Dobbin är de karaktärer författaren omhuldar mest. De är varandras absluta motsatser och förenas egentligen endast i sin ömhet för den arma Amelia, Becky motvilligt och Dobbin med förbehållslös lärlek.

Amelia är en lustig hjältinna, irriterande att följa och hånad av sin skapare. Rustad med alla traditionellt kvinnliga egenskaper i överflöd är hon ytterst påfrestande gråtmild. Hennes naivitet står i skarp kontrast till Beckys osentimentala och pragmatiska syn på livet äktenskapet och kärleken. Trots Beckys hänsynslöshet är det omöjligt att inte känna beundran inför hennes ambition och påhittighet. Där Amelia är en karikatyr på dåtidens kvinnoideal blir Becky en frisk fläkt med föga respekt för konvenans i sin strävan efter en plats i societen.

Om jag ska spekulera i anledningen till att Vanity Fair fortfarande läses, är det en kombination av spelet och spänningen mellan karaktärerna å ena sidan, och den tidlösa humorn å den andra. Kombinationen med Thackeray melodiska språk ger en njutningsfylld läsning. Ämnet skapar tidlösheten, Fåfängans marknad är lika hård och skoningslös nu som då.

Similar Posts:

• Tål att läsas om och om igen
• Backmans mästerliga översättning
• Fördjupning i kolonial handel
• Chockterapi eller reformism
• Latinamerika ur annorlunda perspektiv

Men den innehåller inte bara romantik. Hjältinnan framställs som något så ovanligt som en tänkande, självständig varelse som dels blir mannens jämlike (!) och dels reagerar kraftigt mot kristet hyckleri och girighet. Detta görs dock med mild röst och medelst väl avvägda repliker. Boken innehåller dessutom finns filosofiska funderingar, tjusiga liknelser, ofta tagna ur naturen, spännande karaktärer, humor, sorg, smärta. En riktig klassiker, som står sig i alla väder och kläder och som kan uppskattas av alla, om man bara tar sig tid att läsa den och befriar sig från de fördomar man eventuellt kan ha mot romaner från 1800-talet på temat ”så hittar man en man”, skrivna av kvinnor som aldrig (eller sent) hittade en sådan.

Den andra upplagan av Jane Eyre, som denna översättning bygger på, är tillägnad William Thackeray, som skrev det satiriska mästerverket Vanity Fair där han gjorde upp med just det bigotteri och hyckleri som också kritiseras i Jane Eyre. Thackeray var mindre finkänslig än Brontë och ännu mer direkt i sitt förlöjligande av överklassen, och fick mycket kritik för sin roman, inte minst på grund av dess ställningstagande mot överdriven religiositet och dubbelmoral. I dedikationen finns ett engagerat försvarstal för Thackeray, och med det i bakhuvudet kan man analysera Jane Eyre på ett annat sätt, och förutom den skira romantiken också notera samhällskritiken.

De flesta är väl bekanta med handlingen, så den kanske man inte behöver orda så mycket om. Romanen är en fiktiv självbiografi, berättad i jag-form av Jane själv. Den behandlar hennes liv från den olyckliga barndomen som oönskad men intelligent föräldralös till hennes liv som lyckligt gift med sin drömprins och tidigare arbetsgivare, den rike, tjusige och likaledes intelligente Mr Rochester. Det som är intressant, och som har gjort Jane Eyre till den klassiker den är har mer att göra med historiens uppbyggnad. Hur berättelsen drivs obevekligt framåt mot det lyckliga slutet. Hur karaktärerna är utformade, hur de samspelar och blir kusligt verkliga. Hur det, trots den stränga moraltonen, finna en viss ironi i skildringen av den o-så-perfekta Jane.

En annan sak man kan notera är att det verkar ha varit sport bland kvinnliga författarinnor att utge sina verk under pseudonym. Jane Austen tecknade sig som ”a lady”, Aurore Dupin som ”George Sand”, Mary Ann Evans blev ”George Eliot” och Charlotte Brontë blev alltså ”Currer Bell”. Detta för att kvinnliga författare inte riktigt togs på allvar. Men det blev ändå alltid så att författarens verkliga identitet röjdes, och det inverkade ofta inte på varken bokförsäljning eller cred. I Charlotte Brontës fall var det nog ändå säkrast att inte skriva under eget namn, eftersom det hon skrev om var så laddat. En kvinna som går sin egen väg, som inte böjer sig för överheten (läs männen och konventionen) och som inte gifter sig förrän hon är säker på att hon är mannens jämlike. Inga populära ämnen i 1850-talets England, får man anta.

Mycket av Charlottes egna liv går att känna igen i intrigen. Både Charlotte och hennes syster Emily var en tid guvernanter, och båda undgick de med nöd och näppe att dö i en tyfusepidemi som bröt ut på den skola de gick i. En skola som av allt att döma hade mycket gemensamt med det spartanskt kristna Brocklehurst, där ju Jane vistas under en stor del av sitt liv. Även i kärlekslivet finns vissa likheter, båda finner sig helt plötsligt vara uppvaktade av landsortspräster. Men medan Jane avvisar sin pastor, gifte sig Charlotte med sin vid 39 års ålder och dog olyckligtvis inom ett år efter bröllopet. Olyckligt slut i historien om Charlottes liv alltså, och synd på en sådan talang. Men sörj inte över det, utan kasta er genast över boken istället! Det spelar ingen roll om det är första, andra eller femtonde gången ni läser den, det finns alltid något nytt att upptäcka och den är lika bra varje gång. And that’s a promise!

Similar Posts:

• Backmans mästerliga översättning
• Flickbokens uppväxt
• Dygden belönad
• Hemma hos familjen Brontë
• Hon romandebuterade för 170 år sedan