Kan man också studera hus utifrån tanken att de kommunicerar med oss – eller omgivningen? Det greppet använder sig Viveka Adelswärd av i sin bok Husens röster. En stark nyfikenhet har gjort att hon samlat på hushistorier som hon vill dela med sig av i essäform.

Det personliga anslaget utmärker sig redan på de första sidorna när författaren minns barnböcker där hennes favoritbokfigurer förhåller sig till sina säregna hus. Påföljande avsnitt handlar om husen som funnits och fortfarande finns i släktens ägo. Innan ett hus som stod klart år 1920 skrev en byggherre i brev att han inte ville att huset skulle ge intryck på fel sätt. Han ville inte framstå som tillgjord och föredrog vissa minimerade detaljer. Släktingar och vänner har bidragit med minnen som de har från husbesök och många återger hörsel- och luktupplevelser som liksom satt sig i deras kroppar.

Sedan vidgar sig cirkeln utanför den egna familjesfären och författaren berättar om tre pampiga villor på Capri samt tre storslagna villor i Östergötland. På olika sätt utövar husen lockelse med bågformade fönster och valv som tycks vilja omfamna sina besökare. Men också oro, eller snarare sorg väcks när huset står i ett skuggigt läge.

De varierade infallsvinklarna berör inte bara rika människors hus, utan också fritidshus, torp och fallfärdiga byggnader på avfolkningsorter. Jag blir glad när jag läser om ett hus i Torekov som kulturminnesförklarats för att visa hur de mindre bemedlade i samhället levt. Människor har reparerat enligt principen ”man tager vad man haver”. När en tapet lossnat vid golvet har restaurerarna försökt leva sig in i den tidigare bostadsägarens sätt att tänka.

Man enades om att det mest typiska för honom nog hade varit att sätta upp en smal masonitskiva där tapeten fattades. Så det gjorde man. När senare en tung soffa flyttades bort i ett annat rum fann man en precis likadan lagning av tapeten bakom soffan. Restaurerarna hade läst Johan rätt! Hans och därmed husets röst hade inte förvrängts.

I avsnittet med rubriken ”Huset och kvinnan” refereras till en pamflett som skrevs under tidiga 1900-talet med rubriken De ogifta kvinnornas egnahemsfråga, författad av Frances Wachtmeister. Hon underströk hur viktigt ett eget hus var för de ogifta kvinnorna. Ingen skulle behöva bindas till barndomshemmet på grund av sitt civilstånd.

Adelswärd är en van skribent som skapar en varm atmosfär i sitt berättande. Hon skriver lättillgängligt samtidigt som hon smidigt delar med sig av andra yrkesmänniskors publicerade verk. Ibland citeras några skönlitterära rader för att ge exempel på människans förhållande till hus. Bildvalet mellan kapitlen överraskar; keramikhus och glashus av moderna konstnärer samt små hängsmycken i form av hus. De stilrent arrangerade fotografierna har en lyster av modernitet och utgör en kontrast till bokens dominerande stoff som blickar bakåt.

Husens röster är definitivt inte en bok som med stöd i kvasivetenskapliga rön berättar om spöken eller avlidna människor som lämnat spår i gamla hus. Människors bostäder är mer intressanta än så. De har unika faktorer i sin tillkomsthistoria och de samverkar med sin omgivning. Ibland känner sig människor välkomna, och andra gånger känner de sig utslängda – eftersom människor konstant framkallar minnen eller målar upp framtidsbilder där de vistas.

Huset där jag bor har flera röster. När jag kommer hem hittar jag ofta några pinnar som slängts invid rabatten. Grannfamiljens små barn har många olika användningsområden för sina pinnar, men naturfynden får vackert vänta utomhus till nästa lektillfälle. I trapphusets förråd samsas barnvagnar och en rollator. Inne i köket hälsar laminatgolvet med ett småtrevligt knarr när jag sätter foten på en viss punkt. Det är för mig en bild av att huset vill kommunicera med mig och få mig att trivas.

Similar Posts:

• Överdriven exploatering krossade drömmen
• En vårvecka vid havet
• Teatervardag
• Allt om postmoderna hus
• Stockholmskonst för dig och mig

Nu ska jag inte placera mig själv på någon piedestal, men just sådana här människor, d.v.s. mina kursare, även s.k. kvasi-intellektuella studenter, skulle då och då behöva släppa taget om den mest ingrodda kurslitteraturen och läsa igenom något mer begripligt, böcker där författaren haft självdistans till sitt yrke och verk. Ord på glid är en sådan här bok. Den lär knappast betraktas som ett akademiskt kanonverk, men den har sina oförträffliga poänger.

Till exempel tar författaren Viveka Adelswärd upp historiska fakta om en del ord – hur och när och var de uppkom. Ribban på seriöshetsgraden lägger hon i nivå med kåseri. Man småfnittrar lite när man läser de olika kapitlen. Det är samtidigt roande som lärorikt.

Alla vet vi vad en ”björnkram” är, men själv hade jag visst inte riktigt koll på vad uttrycket ”björntjänst” egentligen betyder. Jag som alltid trott att en björntjänst var en jättebussig tjänst. Men icke. En björntjänst är en otjänst. Lyckligtvis har jag inte (hoppas jag!) använt mig av uttrycket i fel sammanhang och begått en malapropism (brukat ord/utryck felaktigt). Och lyckligtvis är jag inte heller ensam om det här. Många begår liknande misstag. Dagligen. Det är mänskligt. Ord och uttryck flyter fritt likt ett lands valuta under en pågående devalvering. Det är inte alltid lätt att hålla rätt kurs. Detta understryker Adelswärd. Som besserwisser bör man kanske hädanefter hålla käften emellanåt.

En del av innehållet i boken är i och för sig lågbudget alster, såsom de ständigt återkommande förklaringarna om varifrån orden pizza, kebab och hamburgare härstammar ifrån. Gäsp. Inte igen, tänkte jag och skummade igenom stycket illa kvickt. Enough is enough. Ingemar Unge tjatade redan om det här i sin bok Att trilla av pinn. Trodde den sista potatisen om pizzan var satt i och med det. Men icke.

Till största del är dock Ord på glid en bra bok. Sedan är den förstås, som jag redan nämnt, rolig samtidigt som den är lärorik. Den är full av vettiga iakttagelser som är hämtade ur dagens språkbruk – det är en bok för både gammal som ung. Och inte minst: en bok för insnöade akademiker som hellre glänser med ord och kunskap än att verkligen gå till botten med saken.

Till mina f.d. kursare vill jag avslutningsvis bara tala om att ordet ”tjej” från början betydde gatflicka/prostituerad. Vad det har för betydelse för ordet ”bitch” och dess framtida anseende hos gemene man vete fan, men man kan inte tiga ihjäl orättvisor eller censurera verkligheten. Nej, man måste göra slag i saken, utnyttja språket och vända smädelsen åter mot förövaren. Bättre medicin finns inte. Eller menar ni att närmare en halv miljon bögar i Sverige har fel?

Similar Posts:

• Tanken är god men resultatet obra
• Mest som en present
• Handbok för handfallna skribenter
• ”!/(?/)[grr...]´s?!;,:!!!
• I Sverige talar vi svenska … eller hur var det?