Är det här en genre hör den finlandssvenska bilderbokskonstnären Linda Bondestam till dess frontfigurer. Jag tyckte väldigt mycket om hennes Mitt bottenliv – av en ensam axolotl, som kom för några år sedan och lät mänskligheten gå under till förmån för den utrotningshotade axolotln och andra små fredliga varelser.

För några veckor sedan kammade Bondestam hem ett Augustpris med Chop Chop – en tapper jordbos berättelse, på många sätt i samma anda. Det här är allåldersböcker, värda att läsa tillsammans och prata om på djupet.

I Chop Chop är perspektivet en hjälpsam och entusiastisk liten robots. Han är väl egentligen inte döpt till Chop Chop, men uppfattar det som sitt namn, när han först träder i tjänst och chefen uppmanar arbetsstyrkan att jobba, ”chop chop”.

Chop Chop tar sin början år 2032, när antalet robotar på jorden börjat överstiga antalet människor. Människorna börjar känna av konkurrensen ordentligt, som på det lager där Chop Chop först får arbete – eller vad man nu ska säga att han gör, för han behöver ju varken lön, pauser eller mat. Han jobbar på, och chefen är jättenöjd. Så nöjd att de mänskliga arbetskamraterna efter hand försvinner. Lite tråkigt, tycker Chop Chop, men jobbar tappert vidare.

Tills den dag en ny robot, en spindelliknande, högeffektiv sak, ersätter både Chop Chop och chefen.

Linda Bondestam berättar snillrikt i bild och text. Hon jobbar framför allt med det som inte sägs. Inte minst i bilderna finns en skarp samhällskritik med glimten i ögat. Vi ser hur de magra lagerarbetarna slevar i sig oaptitlig ärtsoppa, medan den fete chefen slafsar i sig stora köttstycken. Längre fram finns den forne chefen med i bakgrunden i gatubilder, utslagen och med en flaska eller en affärstidning i famnen.

Chop Chop hinner pröva alla möjliga jobb – bäst trivs han på förskolan, men där blir de vuxna arga för att deras barn föredrar den glada roboten framför sina sönderstressade föräldrar – innan mänsklighetens hets går mot det till synes oundvikligt slutgiltiga kriget. Chop Chop hinner med en kort karriär som minröjare innan ”bombernas bomb” briserar och allt blir vitt och tomt.

Hundra år senare vaknar Chop Chops solceller till liv. Han och andra robotar intar en ny, paradisisk jord, befriad från destruktiva människor, men Chop Chop saknar något. Han letar upp en gammal IVF-klinik och börjar producera: människobarn. Eller är de det? Vid närmare betraktande har de nya små barnen egenheter som svansar, vingar, näbbar och horn. Det uppstår något nytt här.

Något bättre?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2016
• Livet utan oss
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Visuell bilderboksfröjd med dubbla budskap
• Knasigt, komplext och alldeles underbart

I den namnlösa kvinnans anteckningar varvas existentiella tankar med praktiska redogörelser för hur hon går från att så bönor på ren chansning till att lära sig erfarenhetsvägen om vad som kan vara ödesdigra val och händelser för en person som måste klara sig själv. Tanken på självmord snuddar hon bara vid hastigt; inte heller lägger hon möda på att försöka ta sig därifrån eller hitta andra människor på väggens insida.

Häri ligger en av romanens största behållningar: den skarpögda skildringen av ambivalensen inför mänsklig samvaro, som kvinnan ibland saknar – särskilt saknar hon skrattet – men oftare ser på med en allt klarare, kritisk blick. Hon reflekterar över den roll hon haft som kvinna, över det ansvar som lades på henne och hur små möjligheter hon hade att gå sin egen väg. Sina barn tänker hon på allt mer sällan. Samtidigt känner hon stort ansvar för de djur hon har hand om i jaktstugan – ibland är det som att hon lever vidare för deras skull. Hennes kvinnliga former har runnit av henne i takt med de sinande matförråden, men omhändertagandet kvarstår. Vad krävs för att vi ska kunna frigöra oss helt från de normer som format oss?

Haushofer låter kvinnans berättelse växa fram med en fullständigt osentimental ton. Att ett hot finns påminns läsaren ibland om i korta varsel, som nämns och lämnas i samma andetag. Bakom kvinnans kronologiska hopp och ämnesbyten gömmer sig en skicklig dramaturgi från början till slut. En smärtsam vändning kommer när läsaren slutat oroa sig och de sista sidorna är så tätt skrivna att jag plågas av vetskapen om att när kvinnan får slut på papper att skriva på upphör hennes redogörelse. Jag lämnas lika ensam som hon, med många frågor, få svar, och ett av mitt livs mest omvälvande läsupplevelser.

Väggen är en roman om konsten att leva – inte bara överleva, utan att finna mening bortom det vi lärt oss genom socialisering. I en tid då begreppet prepping är på mångas läppar är det nyttigt – men kanske alltför skrämmande – att även ställa frågan vad överlevnadsstrategierna är värda när man står ensam kvar.

Similar Posts:

• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Att sopa rent i en gammal stuga
• Lugna kvinnor ger sig av
• Att insjukna i minnessjukdom
• Storslaget om ostron

Vad skulle du göra? Vem skulle du vilja vara med? Hur skulle samhället ens fungera?

Simon och hans flickvän, eller snart före detta flickvän, drar rätt olika slutsatser. Simon vill ju bara vara med Tilda, men Tilda vill hinna testa allt hon inte hunnit göra medan hon planerat och presterat för en framtid som plötsligt inte kommer. Testa. Maxa. Göra upp med.

För Lucinda, Tildas tidigare bästis, är läget lite annorlunda. Hon har vetat ett tag att hon ska dö; skillnaden nu är att det faktiskt inte kommer finnas något att missa. Inför domedagen kan hon lägga ner cancerbehandlingarna och faktiskt må lite bättre än på länge. Det som isolerat henne från de gamla kompisarna verkar plötsligt inte så viktigt längre. Nu ska ju alla dö.

Mats Strandbergs Slutet är på inget sätt science fiction (men en ”preapokalyptisk berättelse”). Ja, det kommer en komet som kommer att förinta jorden, men det handlar inte om någon kamp i rymden för att förhindra detta. Det är bara ett faktum, som ställer det vardagliga livet på sin spets. Ett tankeexperiment som ges högst konkret gestalt: Hur skulle vi reagera, om vi visste att vi hade så kort tid kvar att leva?

Den där balansen mellan det fantasieggande ”tänk om” och den klart igenkännbara världen gestaltar Mats Strandberg med grym fingertoppskänsla. Världen han gestaltar känns trovärdig, med sina samhällsproblem, krisreaktioner, domedagssekter och domedagsfester. Jag riktigt längtar hem för att läsa vidare.

Det finns kanske egentligen bara en nackdel: jordens undergång kan väl inte gärna få en uppföljare?

Similar Posts:

• Claim to fame
• Befriande skeptiskt om förälskelse och relationer
• Våldet griper omkring sig
• Rädd för hajar, men inte för en hajpojke
• Sista veckan med gänget