Jag har underligt nog också tänkt just Tonga, de isolerade öarna långt ute i Stilla havet; som av klimatförändringar och vattenhöjning kommer dränkas, landskapet och människorna sköljas bort – om 30 år. Lite drygt.

Har jag hört. Att vänta in undergången med en paraplydrink.

Tove Jansson gick så långt att hon tillsammans med sin bror Lars Jansson, ”Lasse” – skickade en förfrågan till guvernören om tillstånd att få flytta dit. Vilket hon inte fick. ”… landet var så hårt drabbat av bostads- och materialbrist att de inte ville ha nya invånare.” Men vem vet – jag kanske kommer lyckas. Lärdom av Tove. Får väl presentera mig blygsamt, jag och min sovsäck. Och pipa och tält.

Förmodligen är dessa drömländer psykologiskt förklarade. Viljan att lämna allt för något så mycket annorlunda – fantasilandet som finns; Tonga. Tove fick aldrig förverkliga konstnärskolonin i Guipúzcoa. Däremot en egen ö med tillstånd att bygga en mycket liten stuga på. På vindhärjade ön Klovharun i den finska skärgården.

Muminböckerna har lästs av miljoner, fascinerande berättelser – och återigen miljoner människor har läst muminserierna eller sett den tecknade japanska animationen av Mumin. Moomin.

Berättelserna som inte gulnar och vissnar till hösten. Toves tidslösa: böckerna om mumintrollen.

Trots sin trista titel är Tuula Karjalainens Tove Jansson – Arbeta och älska en viktig bok, med utgångspunkt i Toves rika brevkorrespondens. Om konstnärskapet och 1900-talets politiska diskurser. Tiden som konstnären levde i. Detta skrivs kronologiskt, och sakligt – boken är genialt uppbyggd. Karjalainen står en bit ifrån personen och kommer aldrig för nära och beskriver inte det privata mer än vad som berör Toves konstnärskap, ett konsekvent konstnärsporträtt med stort kulturhistoriskt värde.

Tove föddes 1914 till ett Europa väldigt likt vårt. Och fick genomlida andra världskriget och krigets efterverkningar. Tove var bara tjugofem år när andra världskriget bröt ut och blev till en av de modigaste konstnärerna i Finland under kriget. Hon illustrerade exempelvis skarpt satiriska omslag till publikationen Garm. Där vågade hon göra narr av både Hitler och Stalin. Biografin innehåller många olika exempel på Toves bildkonst, karikatyrerna finns där och så även hennes alla möjliga skiftande tekniker, illustrationer och utdrag från böckerna – finns och sätts i sammanhang av Karjalainen.

Mumintrollet föddes i krig. En reaktion framodlad förmodligen av en inre nödvändighet. Muminvärlden var ett sätt att skapa en parallell värld, lik vår men så himla mycket mer begriplig. Ungdomens upplevelser av ett vidrigt krig påverkade givetvis Tove. Där befann sig Tove när hon skrev sina första muminböcker – vilket jag tror är viktigt. Hon uttryckte mycket väl sin position i sin tid. Kriget var sjukt och ont. Inte som ”Mårran”, snarare som ondskan i kometen, i vulkanen eller med den stora översvämningen – amoralisk och sjuk.

Vad Karjalainens biografi visar är Toves enorma skaparkraft, hennes mångfald: ”från målningar, sagor, noveller, romaner, pjäsmanus, dikter, sånger, scenografier, monumentalmålningar, illustrationer och reklam till politiska teckningar och karikatyrer”. Skapandet var ett sätt för Tove att finna glädje. Att själv bli glad. ”I alla fall har jag skrivit – med lust.” Och det funkade ju.

”Faffan”, Toves pappa, var noga med att poängtera att man kan skämta om det mesta – men konsten ska dock tas på största allvar. Tove tog bildkonsten på stort allvar. Måleriet var hennes huvudsakliga livsambition – skapandet för skapandets skull – konsten för konstens. Men Tove hade ett enormt skaparflöde, även i de ”seriösa konstverken”, i tavlorna började ett mumintroll träda fram. Första boken Småtrollen och den stora översvämningen – kom ut 1945 och var starkt färgad av kriget. Även hennes nästa bok, Kometen kommer (Kometjakten 1946), skrevs i och beskriver ju undergången. Kometen är som bomberna i Hiroshima och Nagasaki, en sjuklig förödelse. Och liv som trots allt överlever.

Trollkarlens hatt, Toves tredje bok, skiljer sig från de två första böckerna i ton. Skriven i fredstid och av en nyförälskad. I de flesta av muminböckernas figurer och platser finns Toves tid och person och livsmiljö närvarande. Men även små karaktärsdrag hon fångat upp bland personer som stod henne nära. Tove var Mumintrollet, och ibland ett Skrutt eller Lilla My, Filifjonkan, Tofs och – ja även Snusmumriken och Hemulen.

Karjalainens biografi visar ödmjukt vad som gav avtryck i hennes konst. Att livet gav, Toves liv fick uttryck i berättelserna och figurerna. På så sätt biografiskt bundna i tid. Såklart. Som att de två figurerna Tofslan och Vifslan i Trollkarlens hatt, representerade Toves och Vivica Bandlers stora hemliga förälskelse – i en tid där homosexualitet var straffbart i Finland. Kärlek tycks för Tove vara livets självklara. Och inte heller vår sak att spekulera i.

Too-ticki som starkt inspirerades av bildkonstnären Tuulikki Pietilä – som blev Toves stora kärlek och varade livet ut. Too-ticki dyker upp i boken Trollvinter (1957) som beskrivs ”är en bok om kärlek och förälskelsen i Tuulikki Pietilä”.

Kärleken var något självklart: ”Många forskare har letat efter hänvisningar till homosexualitet i Toves texter. I offentligheten talade hon inte om saken, men hon dolde den inte heller.” Hon kommenterade inte det privata; samtidigt gjorde hon aldrig sken av att dölja förhållandet till Tuulikki.

Karjalainens biografi är kronologisk. I viss mån. Samtidigt byggd utifrån väl avgränsade teman. Dess disposition och ödmjuka distans är vad som gör Tove Jansson – Arbeta och älska till en mycket befriande bok. Lätt överskådlig på ett kvalitativt sätt. Baserad på Toves brevväxling med vännen Eva Konikoff och Vivica Bandler. Och en viktig översättning av Hanna Lahdenperä, må jag säga.

Similar Posts:

• Tove bakom Mumintrollen
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!
• Vecka 49: Livet i språk
• I upplevelsen av landskap och människor
• Mångsidiga minnen från ett konstnärsliv

För vi är många av oss som är bekväma i engelskan. Själv har jag alltid fått höra att jag har språköra, att det är något jag borde satsa på, men på gymnasiet var det teatern som lockade och drog, mer än franskan. Och sedan har det mest varit det svenska språket jag fördjupat mig i. Ett tag tänkte jag att min framtid låg inom filmen, och då var det helst dansk film jag ville göra, för där var de ju så mycket bättre på det än i överdramatiska Sverige. Nu blev det inget av med den saken. Några år senare förälskade jag mig i en dansk, och blev ambitiös igen. Såg på Riget och svensk film med dansk text, köpte danska diktböcker av Pia Tafdrup och lärde mig fem glosor per dag. Men så kär var inte han i mig…

Den franska drömmen har jag också närt. Om att flytta till Paris och träffa en romantisk konstnär, som jag skulle sitta modell för och sedan bli tillsammans med. Försökte jag förklara på franska för den franske poeten på poetry slammet. Efter några glas tror jag gärna att jag kan. Då växer självförtroendet och det dyker upp ord som jag tror att jag glömt, för någonstans långt bak; tro fan om den inte finns där: den löjligt svåra grammatiken? Å, om vi bara hade haft franska i vår vardag som vi har engelska! Tänk vilken gratisträning vi får, i alla Hollywoodfilmer och importerade dokusåpor…

Veckan på dagensbok börjar med att Tone läst Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar av Tadeusz Borowski. Hon tycker att det är en briljant novellsamling, skriven ur ett ovanligt perspektiv vad gäller förintelselitteratur.

Imorgon, tisdag, skriver Joel ”om något så oväntat som” Knyt Slipsen! av Andreas Nylund, en bok med exempel på slipsknutar. Joel tycker den är ganska rolig i all sin meningslöshet. Betyg 6.

Nina har läst Sanningen de döda vet. av Anne Sexton och känner sig helt lyrisk. Högt betyg blir det!

På torsdag skriver Kari om Peter Sylwans Människans natur, ett slags berättelse om allt, som Kari har svårt för.

På fredag skriver Anna Liv om den nyligen Mare Kandre-prisbelönte Martin Tistedts fjärde roman Vår. Det är en lyrisk liten smaragd som doftar skog. Det handlar om att stå på kanten till vuxenvärlden, om att vilja mycket men att emellanåt bli begränsad av självförtroende, äckel och blygsel. Språket böljar och blandar gamla, nästan utrotningshotade vokabulär med moderna uttryck.

Och på lördag firar vi att det i år är hundra år sedan Tove Jansson föddes. Finska! Det blir stor special, där vi rör oss långt utanför det välkända muminlandet… Bland annat har jag läst hennes fina novellsamling Meddelande, och Håkan skriver om Tuula Karjalainens biografi Tove Jansson – Arbeta och Älska, som rör sig i andra världskriget, och handlar om kärlekens betydelse i ett mycket färgrikt och produktivt konstnärsliv.

Veckan avslutas med Daniels recension av Benjamin Steins Den vita duken. Det är en roman med två möjliga startpunkter där läsaren uppmuntras att själv välja berättelsens ordning. Positiv förvirring utlovas!

Similar Posts:

• Kometer och konster och kärlekar
• Tove bakom Mumintrollen
• I upplevelsen av landskap och människor
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!
• Tema: Tove Jansson