Journalisten Härgestam har under den här perioden följt fyra tunisiska kvinnor, tre av dem direkt engagerade i författningsarbetet. De tre är ledamöter i den konstituerande församlingen med uppdraget att skriva en ny grundlag: Meherzia Labidi för 2011 års vals största parti, islamistiska Ennahda, är också församlingens vice talman. Mabrouka Mbarek representerar ett sekulärt mittenparti och Selma Mabrouk är socialdemokrat. Selma – Härgestam skriver om sina huvudpersoner på förnamnsbasis – är också den enda av de tre som innan revolutionen varit bosatt i Tunisien, där hon driver en läkarmottagning.

Bokens fjärde huvudperson lever långt ifrån grundlagstexter och de tre ledamöterna i Bardopalatset i Tunis. Hon kallas Amira (men är avidentifierad för att inte råka illa ut) och är martyränka, det vill säga har förlorat sin man i revolutionen. Nu bor hon i deras inte riktigt färdigbyggda hus i makens by, tar hand om sina tre små barn och alla släktingar som på en gång hjälper till och lägger sig i, och hoppas på ett utlovat statligt arbete för att kunna försörja sin familj.

Att Härgestam pendlar mellan dessa båda miljöer, församlingen i Bardopalatset och Amiras hemby, är förstås en av skildringens stora vinster. För vad betyder en grundlag, allt det arbete de tre kvinnorna i Tunis och många med dem lägger ner på att diskutera förhållandena mellan mänskliga rättigheter och religion, synen på män och kvinnor, familj och barn, om den inte också får reell betydelse ute på gatorna, på landsbygden, för vanligt folk?

Tålamodet tryter, politikerna emellan likaväl som på gatorna och i byarna. Vad håller de på med där i Bardo, egentligen? Målsättningen om en ny grundlag efter ett år blir till två år, blir till tre år. Flera oppositionspolitiker mördas på öppen gata. Protester, strejker och blockader ploppar upp mest överallt och hela tiden. Det är ingen enkel match, att förändra ett samhälle. Inget man gör över en natt.

Tydligast blir det just i Amiras liv, i hennes jakt på det där jobbet som hon blivit lovad i egenskap av martyränka, i hennes beroende av släktingar och vänner och hennes ständiga balanserande mellan omgivningens förväntningar, praktiska nödvändigheter och att någonstans försöka klämma in vem hon själv är och vill bli. Inte minst det där med jobbet ger ett fullkomligt kafkaeskt intryck och där någonstans måste man kanske ifrågasätta fördelningen av huvudpersoner i Det här är vår tid.

Det är ju ett ovanligt långsiktigt och fängslande arbete Härgestam gjort med att följa de fyra kvinnorna under så lång tid – även om alla långt ifrån alltid låter henne komma riktigt nära – och det är förstås en viktig poäng att få olika politiska perspektiv på arbetet i Bardo (även om det långt ifrån alltid är klart var de politiska skiljelinjerna i tunisisk politik går). Men hade Amira behövt vara ensam representant för det så kallade vanliga folket, de som ska leva under den nya grundlagen? Här framstår Amiras och de andras världar som närmast fullständigt skilda åt, men om politiken ska få någon mening måste de ju mötas. De fina, abstrakta orden måste på något sätt omsättas i praktik. Hur ska det gå till?

Kanske är det där den verkliga ödesfrågan ligger, och för det krävs det någon sorts ytterligare uppföljning. Precis som i den där jämförelsen med den utdragna förlossningen är det ju trots allt inte när den är över som det är slut. Det är då det börjar.

Similar Posts:

• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• Informativt om en pågående process
• ”Rädslan är borta. Vi kan aldrig gå tillbaka.”
• Hela befolkningen som gisslan
• Rappt om upptakten till den arabiska våren

Mohammad Fazlhashemi börjar med att ge en kronologisk bild av folkresningarna med början i Iran sommaren 2009, då fredliga protester mot valfusk brutalt slås ner. Sedan hoppar vi till Tunisien december 2010 då frukthandlaren Mohammed Bouazizi tänder eld på sig själv i ren desperation över hur myndigheterna behandlar honom. Detta betraktas som startskottet till Jasminrevolutionen som även inspirerar folket i Egypten och Jemen att resa sig mot sina diktatorer. Algeriet, Bahrein och Libyen hakar på och senare även Oman.

Jag uppskattar sådana här tydliga kronologiska redogörelser. Det ger mig någonting att hänga upp resten av resonemanget på. För Fazlhashemi är mycket ambitiös i sin vilja att förmedla orsakssammanhang, historisk bakgrund och förväntade effekter. Boken är indelad i 25 kapitel med rubriker som ”Islam och demokrati”, ”Politisk islam som maktfaktor” och ”Utländsk konspiration”. Det hinner kanske inte bli någon djupdykning i någotdera av ämnena eftersom boken bara har 224 sidor, men han lyckas alldeles utmärkt med att ge en intresserad läsare som jag själv, utan speciella förkunskaper, en bra överblick över vad som har hänt och varför.

En viktig fundering han behandlar är om den mest naturliga vägen till demokrati i regionen går via islam. Det känns ju ganska rimligt, eftersom det stora flertalet av medborgarna anser att religionen är en naturlig och viktig del av livet. Han presenterar läsaren för ett flertal arabiska filosofer och idéhistoriker som är verksamma både inom och utanför islam. I dessa kapitel ges en bra insikt i de idéströmmar som rör sig i regionen. Men trots en pragmatisk syn på religionen i förhållande till ett demokratiskt statsskick, så verkar det ännu vara långt kvar innan västvärden kan göra sig fri från tanken om islam och muslimer som något annorlunda.

Det är här någonstans kapitlet om kvinnornas situation efter den arabiska våren dyker upp och jag känner att det blir lite jobbigt för mig. Jag vill gärna vara en sådan människa som inte gör skillnad på samhällen beroende på religionens närvaro. Men det går inte när all religion tycks bygga på kvinnans underordning i samhället. Detta är ett rött skynke för mig, och jag låter mig provoceras trots det logiska i argumenten att varje samhälle bör utvecklas utifrån dess egen bakgrund. Kan vi inte bara ta bort allt förtryck i religionens namn på en gång så blir allt så mycket bättre?

En bra sak som följt i den arabiska vårens kölvatten verkar dock vara att anmälningar mot sexuella trakasserier och övergrepp har ökat och åtgärdats i högre grad.

Fazlhashemi tar också upp västnationernas ansvar och historia av att hålla diktatorerna bakom ryggen för att säkra stabilitet i området. Ett sådant agerande gör det oundvikligt att betrakta väst som hycklare som ogenerat praktiserat helt olika syn på människors medborgerliga rättigheter. Att säga sig stå för demokratiska värden när man samtidigt medverkar till att undanhålla andra nationers medborgare detsamma känns ganska ofräscht.

Jag är glad att jag läst den här boken. Den har ökat min kunskap och förståelse för situationen i MENA-regionen. Samtidigt har den påverkat mitt humör ganska mycket. Direkt efter läsningen kände jag mig ganska hoppfull, men nu efter en tid blir jag mest nedstämd när jag tänker på den. Förändringen, stabiliteten, demokratin. Vart tog den vägen?

Similar Posts:

• Varning för folkmord!
• Islam i ett nötskal
• Tankar om islam och terrorism
• Islam – ja, det handlar om oss
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister

Inte heller många tunisiska medier har rapporterat om händelserna men som Lina Ben Mhenni också skrev i ett blogginlägg:

Några av dessa händelser har fått medial uppmärksamhet – och med media menar jag medborgarnas mediekanaler (bloggar, Facebook och Twitter) eftersom våra officiella medier nöjer sig med att redogöra för presidentens, presidentpartiets och de regimtrognas förehavanden samt visa utrikesnyheterna och sporten m.m. – inget annat har rapporterats.

Som Yasmine El Rafie skriver i förordet har oppositionella journalister fängslats och tystats ner. Bloggarna har därmed varit de som har kunnat föra kampen, sprida information om demonstrationer och rapportera om dem. Givetvis har försök gjorts för att stoppa även dem. Lina Ben Mhenni skriver om vänner som har skadats, förts bort och fängslats, bloggar som censureras och stängs ner, och (tillfälliga) blockeringar av sociala medier som Twitter och Facebook.

Lina Ben Mhenni reser nu världen runt och pratar om demokrati. Hon var i Stockholm den 8 mars i år och deltog i arrangemanget Samtal och storm på Dramaten, ett samarbete mellan tidskriften 10TAL och svenska PEN. Hon är dock ingen politisk expert. Hon är en helt vanlig människa, som bryr sig och vill skapa förändring. Förändring har hon och andra, det påpekar hon noga, skapat genom sina bloggar. Det är med ett enkelt, begripligt språk hon levererar sina texter och åsikter. Det märks också att många texter är skrivna i all hast och i stundens hetta. Det gör dem rappa och skarpa men gör också att de saknar en viss tyngd. Det stör mig att man (från förlaget) har klippt i vissa av texterna, när det är det de har kämpat för att undvika.

Det finns en nackdel med att Lina Ben Mhenni inte är den där experten på politik. Bloggtexterna blir inte så djuplodande och jag ställer mig en del frågor under läsningens gång. Å andra sidan har experterna avlöst varandra i dagstidningar och morgonsoffor under och efter den arabiska våren. En fråga som jag ställer mig får jag också svar på i en av de sista texterna i Tunisian girl: Varför gjorde Tunisiens folk revolution när de gjorde det? Svaret är givetvis komplicerat men en del av det stavas Internet.

I oktober 2009 var 860 000 tunisier medlemmar i Facebook. I februari 2010 hade siffran stigit till 1 125 000. I januari 2011, efter alla händelser, fanns det inte mindre än 2 400 000 Facebookanvändare i Tunisien. På två år hade siffran så gott som tredubblats! Av de elva miljoner invånarna i vårt land som är tillräckligt gamla för att demonstrera eller rösta, har nästan alla direkt eller indirekt tillgång till internetvärlden.

Nu strävar Lina Ben Mhenni och övriga medborgare i Tunisien efter ett land och en värld utan tortyr, våld och censur. Än är det inte helt självklart. Diktatorn är borta men det är samma medier som har jobbat för honom som nu ska rapportera i ett fritt Tunisien.

För oss är det självklart att vi ska få uttrycka oss fritt; därför är det nyttigt att läsa om människor som har erfarit motsatsen men inte gett upp.

Uppdatering 22/4: I recensionen har jag skrivit att jag stör mig på att förlaget har klippt ut delar av texten. Jag har nu uppmärksammats på att Lina Ben Mhenni har gjort det själv och det handlar om delar av citat som har tagits bort i originaltexten. Det är förvisso fortfarande något jag stör mig på men det är inte förlagets fel.

Similar Posts:

• Förbjudna böcker – special om censur och ordets frihet
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Bloggbråk blir poesibattle
• Informativt om en pågående process
• Den långa vägen mot demokrati