Tove Leffler "Den kärleken"

Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist — Sun, 01 Aug 2010 22:00:10 +0000

1880-tal. Stockholm, Sverige. Framtidstro! Fabrikshjulen snurrar. Folk flyttar från landet in till staden. Fabrikshjulen snurrar fortare. Reaktionära vindar viner. Socialismens frö har grott ett tag; nu frodas den och slår ut med full kraft. Så också kvinnorörelsen. Strindberg morrar, men kvinnor som Ellen Key, Alfhild Agrell,Sonja Kovalevsky skräms inte till tystnad för det. I denna gräddfil finns också författaren, tillika dramatikern Anne Charlotte Leffler, varken skrämd eller en tyst. I eget tycke kanske en aning för behärskad, för lagom. Vänta ni bara!

Stockholm är också kallt, trångt och hårt. Man kan fastna maskinernas hjul, fabrikens eller sina egna. Vad spelar det egentligen för roll? Det personliga är ju ändå politiskt! Alltså upp till kamp och till försvar för kvinnors rättigheter. Stora ord som ofta stannar där, blir inget mer. Vissa har förmågan att sätta dem i handling. En av dessa är Anne Charlotte. 1888 ger hon sig ut på en resa som kommer att ta henne kors och tvärs genom Europa ända ner till Nordafrika. Ursäkten: måste göra efterforskningar på plats för att kunna skriva klart sin roman, Sommarsagan. Sanningen: måste komma bort från ett kvävande och kärlekslöst äktenskap. Måste få skriva, uppleva kärlek, hitta sig själv!

Skrivet blir det. Och kärlek får hon uppleva. Hon möter män och i det sköna Italien möter hon Mannen. Men hittar sig själv? Nja…

Över hundra år och två världskrig senare gör Anne Charlotte Lefflers släkting, Tove Leffler, samma resa. Och skriver romanen Den kärleken. Hon går i sin släktings fotspår, vandrar gatorna, besöker platserna. Allt är sig likt. Allt är annorlunda.

Att läsa Den kärleken gör mig gott och ont. Det är omöjligt att förbli oberörd av detta människoöde, berättat flyhänt och vackert. Tempot är mjukt, långsamt, lagom. Precis som Anne Charlotte själv. Men detta är bara toppen av ett isberg. Djupt där nere, längst in blåser det orkaner. Anne Charlottes släpps ut och priset hon får betala är högt. Själv behåller Tove Leffler skickligt greppet om språket, orden. Och det är det som gör romanen så drabbande. Bortser man från typografin, som ger ett stökigt, för att inte säga direkt oredigerat intryck är detta är en mästerlig bok om livet om älskas och bli älskad. En bok om strävan efter att bli sann, erkänd och sedd. Och att inse att vägen dit kantas av kompromisser, svek och lögner. Växlingen mellan Anne Charlotte 1880-tal och Tove Lefflers 2009 känns nödvändig och aktuell. Dået och Nuet speglar sig i varandra, frågar: Vad har egentligen hänt och förändrats? Vi drömmer fortfarande om kärlek och framgång. Vi debatterar manligt/kvinnligt och det personliga är fortfarande lika poltiskt. Solen är densamma, men lyser nu på en ny generation.

Nuet är sålunda en alltför krank blekhet – ett ögonblick så genomskinligt att man kan undra om det ens existerar.

Röster och möjligheter

Ella Andrén — Sun, 09 Mar 2008 23:00:00 +0000

När Linda Skugges och Belinda Olssons antologi Fittstim kom ut 1999 blev den uppenbarligen en sorts Bibel eller inspirationsbok för en ny generation feminister. De senaste månaderna har det kommit åtminstone ett par uppenbara aspiranter på att föra den facklan vidare. Elin Alvemarks och Tove Lefflers Könskrig hör till dem.

Gemensamt med föregångaren har boken, bland mycket annat, valet av provocerande titel. Könskrig signalerar det där uttjatade och lite tendentiöst utklippta uttalandet att ”män är djur” som hemsökte dagordningen för några år sedan. Det signalerar absoluta kategorier, skuldbeläggning och skyttegravskrig. Det är det inte alls.

”Titeln Könskrig har vi valt för att det finns en uppdelning och ett krig mellan könen och vi vill inte ha det så. I stället är den här boken ett krig emot könen som konstruktion och de begränsningar som denna konstruktion skapar”, förklarar redaktörerna i inledningen. Så länge det finns mallar för hur man ska vara och leva finns det människor som vill annorlunda. Så länge det finns hierarkier finns det uppror och ifrågasättande. Kalla det feminism, individualism, queer eller vad du vill. Upproret finns där.

I Könskrig får upproret och ifrågasättandet röst, eller snarare röster, av ett tjugotal unga skribenter med varierande bakgrund och erfarenheter. Därför är det också omöjligt att nagla fast Könskrig i några generella teser. Styrkan är mångfalden, spretigheten och det djupt personliga tilltalet. Texterna vrider och vänder på relationer, makt, konsumtion, uppfostran, kultur och – och verkligen inte minst – sex. Men också på hur den här typen av texter kan och får se ut.

Det är lättillgängligt, roligt, drabbande. Pratigt utan att bli osakligt. Det är fakta, debatt, kåseri, skönlitteratur och poesi. Ett par skribenter prövar till och med regelrätta dialoger, en klassisk retorisk form som i och för sig funkar sådär i nutida tappning. Halvtaskig korrekturläsning tillåter inte alltid att samtalstonen får flyta på som den förtjänar, och visst varierar kvaliteten lite, både stilistiskt och innehållsligt. Men Könskrig är kreativ, driven, tänkvärd och sporrande. Från Anna Ehrlemarks ”Det är när vi tar för givet att emancipationen är en enkelriktad rörelse som våldet blir oundvikligt” till Sussie Egnells ”Bara för att jag är lite snoppsugen har jag ingen lust att ‘lära upp’ och förklara världen för en slö laissez-faire-sexist”.

Poängen är inte så mycket att vartenda ord i samlingen är sant och vettigt och utan motsägelser – poängen är att de finns där. Att reflektera över, smaka och fundera på. Vad tror du egentligen? Hur skulle du vilja ha det? Möjligheterna är – skulle kunna vara – oändliga.

dagensbok.com » Tove Leffler

Tove Leffler "Den kärleken"

Similar Posts:

Röster och möjligheter

Similar Posts: