Jag vet att det är ett bra tag sedan ideologierna förklarades döda (någonstans kring Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning). Kanske är det bara jag som är efterbliven eller en smula otidsenligt uppfostrad. Men när Lars Henriksson i sin bok om bilindustrins framtid, Slutkört, lyfter fram – inte för att han är något fan, precis – Margaret Thatchers gamla devis There Is No Alternative, så känns det som nutiden på pricken. Här finns inte ett ifrågasättande som inte kan avfärdas med något diffust argument om att ta ekonomiskt ansvar.

Och, missförstå mig rätt, ansvar är viktigt. Jag bara önskar att någon ville diskutera vad de egentligen menar med det.

I Tänk grönt. 21 texter om framtiden skriver mestadels miljöpartister om vad man i högsta grad skulle kunna kalla ansvar. Om ansvaret gentemot våra medmänniskor, mot jordens befolkning och mot kommande generationer. Om vad som egentligen är en grön ideologi.

Tänk grönt innehåller inget sammanhängande program av konkreta politiska förslag. Det är heller inte syftet med antologin. Den vill inspirera och skapa debatt. Därmed håller den sig också ofta på ett halvabstrakt plan där det är ganska lätt att både bli inspirerad och att hålla med, på gott och ont.

Miljöpartiet har alltid fascinerat mig lite med sin vägran att placera in sig på den politiska höger-vänster-skalan. För mig står den gröna ideologin för en klar vänsterliberalism, för människors rättigheter och friheter framför kortsiktiga vinstintressen, och för behovet att begränsa exploateringen av både människor och miljö. En samlad rödgrön opposition verkar då närmast självklart – det är ju bara långt ifrån alltid kontrahenterna själva håller med om det.

Delvis har det nog med historiska erfarenheter att göra. I Torbjörn Nilssons Därför vann dom. Berättelsen om ett ödesval står Maria Wetterstrand inför socialdemokratin som inför Tove Janssons stora, obegripliga hav. I Per Gahrtons historieskrivning i Tänk grönt tycks sossarna på något mystiskt sätt stå med ett ben i stalinismen och ett i marknadsliberalismen.

Här finns å andra sidan tillväxtkritiken som saknas i den traditionella vänstern. Bland andra Christer Sanne, vars fina Keynes barnbarn driver tesen att vi borde arbeta mindre och finns recenserad här sedan tidigare, är med och bidrar. Mikaela Valtersson och Yvonne Ruwaida skriver vettigare om migration än man ofta hör i debatterna nu för tiden – med utgångspunkten att människor är en tillgång snarare än ett problem.

Att människor själva ska få bestämma hur de vill leva, var, med vem och under vilka former, är närmast en grundton i antologin. Att det också finns en konflikt – som Wetterstrand formulerar det: ”Frågan är var gränsen går för den som vill kombinera politisk styrning med att samtidigt värna människors frihet.” – slarvas möjligen bort en smula.

I slutänden handlar det mycket om väldigt medelklassiga friheter, att välja rätt miljöbil, rätt välfärdstjänster eller rätt skola för sina barn. Människor som inte köper ny bil, inte har möjlighet att skjutsa mellan något överflöd av friskolor, och så vidare, blir märkligt osynliga.

Om oppositionen ska kunna vara ett trovärdigt och sammanhängande alternativ så måste man nog förena den där vänsterliberalismen med både ekologisk hållbarhet och ett mer problematiserat rättvisebegrepp à klassisk vänster. Tankarna finns nog där, i stort sett. Frågan är om också människorna kan mötas?

Similar Posts:

• The Beauty of Grey?
• Allting går att sälja med mördande reklam?
• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• ”Ekonomi är politik”
• Miljöpartiet – ett samhällshot?

Sverige styrs från en ö. Riksdagen är isolerad, rent fysiskt. I fästningen bakom vallgrav och huggen granit barrikaderar sig de folkvalda.

Den beskrivningen kommer inte ur Därför vann dom utan ur (eller åtminstone ur förlagsinformationen om) Torbjörn Nilssons De omänskliga. Berättelser om politik. Andemeningen är nu densamma, när samme Nilsson är redaktör för en samling reportage om valrörelsen 2006-2010, ursprungligen publicerade i tidskriften Fokus.

Därför vann dom. Berättelsen om ett ödesval är berättelsen om när det som ingen riktigt trodde kunde hända hände, om när högern gick till val i regeringsställning och satt kvar. Och det handlar framför allt om toppolitikerna och deras rådgivare. Det handlar om strategier och marknadsföring, om allianser, maktspel och opinionsmätningar. Om att sälja in sin politik. Vad politiken sedan går ut på verkar ofta sekundärt.

På det sättet är det en minst sagt desillusionerande samling artiklar, som Fokus politiske redaktör valt ut ur tidskriften. Nog finns det andra sidor av en valrörelse som man hade kunnat granska och fått andra typer av bilder. Svaret på frågan, titelns ”Därför” som redan i förordet omvandlas till ett betydligt öppnare ”varför”, måste ju i slutänden finnas hos väljarna? De finns representerade bara som de opinionsmätningar som toppar varje boksida och som kronologiskt följer artiklarnas första publiceringsdatum.

Mest intressant blir det också när Nilsson och de andra Fokus-skribenterna försöker fånga just vad som hänt bland väljarkåren. Som i ”Epokskiftet”, där svenska samhällsforskare och utländska journalister två dagar före valet 2010 kan konstatera att svenska folket tänker i nya banor. Välfärd tror vi fortfarande på. Kopplingen till höga skatter som finansierar den tycks emellertid i upplösning. Bidrag uppfattas som någonting grannen fuskar till sig, inte som något man själv behöver under vissa perioder. Arbetslösa och sjukskrivna borde ta sig i kragen.

Med den ovanligt breda definition av valrörelse som Därför vann dom gör – som något som inleds så fort valet innan är avgjort – var resultatet ändå långt ifrån självklart. Länge ledde oppositionen i mätningarna. Ändå är Fokus-skribenterna knappast förvånade. De bevakar en rödgrön röra av havererade oppositionssamarbeten. De lyssnar till intern kritik från anonyma socialdemokrater (”Därför hatar de Sahlin” är betecknande nog titeln på en av artiklarna) och konstaterar att Mona Sahlin aldrig haft det mandat från partiet att peka med hela handen som Göran Persson hade innan henne. De följer en Maria Wetterstrand som förhåller sig till socialdemokratin som Tove Janssons muminpappa inför det stora, obegripliga havet, och de lyssnar framför allt in ”nya moderaternas” spinndoktorer med sina ordlistor och strategier för att ta kontrollen över den politiska dagordningen.

Det är en konst att berätta en historia spännande trots att läsaren sitter inne med facit – och inte minst att göra det utifrån ett nu-perspektiv vars bäst-före-datum redan passerat. Ändå lyckas Därför vann dom ofta med just detta.

Rent stilistiskt kan det ibland bli lite tårta på tårta när texter som skrivits för att stå på egna ben buntas ihop. Inte minst inledningar med snabbt etablerad miljö blir ibland nästan komiskt lika, trots att de var för sig är skickligt gjorda. Väl drastiskt övertydliga ordval eller vändningar kan gå mig på nerverna, som när en text om Sahlin interfolieras av strofer ur Nils Ferlins ”Du har tappat ditt ord” eller när Maud Olofssons stackars strategier mot flygrädsla får symbolisera hela hennes politiska ledarstil. Dessutom är alla dessa elaka anonyma uttalanden oroväckande ur ett större perspektiv – hur sluten, lismande och skitsnackande är egentligen den svenska politiska kulturen?

Nej, man blir väl inte precis glad av Därför vann dom. Inte särskilt sugen på att engagera sig politiskt heller. Däremot är det ett lättläst och ofta spännande stycke nutidshistoria – kanske inte minst för oss som fortfarande undrar vad som egentligen hände.

Similar Posts:

• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Ett sekel av demokrati
• Skandalen som blev större än den var
• Grundkurs i välfärd. Nedmontering inkluderad
• Farväl till folkhemmet