Kanske borde man ha anat detta redan vid texten på baksidan, men en bok om sneakers borde vara intressant och underhållande. Förvisso är det inte ointressant med det är inte särskilt underhållande, istället känns det lite som en alldeles för välpolerad informationstext, torrt, sakligt och neutralt berättas gympaskons fantastiska historia. Det är svårt att se hur Vanderbilt är en sportfantast, han har lyckats dölja det väl. Som ett ytterligare bakslag kommer de riktigt dåliga layoutmässiga placeringarna av skor inne i boken. De är placerade mitt i uppslaget så en stor del av skon försvinner in i bindningen på boken. En mycket sorglig utveckling efter det positiva intrycket boken ger i de första tre sidorna.

Men visst finns det ett par ljusglimtar, det är trots allt en bok som väl pryder sin plats i bokhyllan. Vill man ha den som referensexemplar är den en liten guldgruva, letar man efter triviala kunskaper är den också ett litet fynd. Den som önskar ta första steget till att bli en fullfjädrad gympaskonörd bör kanske läsa den. Att Adidas och Pumas grundare var bröder visste jag inte innan och det är ett stycke information som förgyllde dagen då jag läste det. Ibland får Vanderbilt hjärtat att nästan blöda då han på sitt sakliga sätt beskriver jakten på att vara cool, hur Reebok ratas på grund av sin logga. I slutet av 80-talet var Reebok större än Nike, idag är de sorgligt små i jämförelse. Och vem har Reebok egentligen? Det är bara i Philadelphia de är stora enligt Vanderbilt.

Om ett tag tror jag att jag kommer att uppskatta Gympadojan men det kommer ta tid att bearbeta besvikelsen med de misslyckade bilderna på alla fina skomodeller. Min kärlek till sneakers ligger i deras utseende, jag hade så gärna velat se dem alla på bild, vackert fotograferade i färg. Det hade varit fantastiskt.

Similar Posts:

• Född med en rostfri sked i munnen
• Distanserat om form och funktion
• Hur Ikea blev Ikea
• Varför valde farmor Viola just den stolen?
• Lapptäcke i brev och bilder