Rammstein gör verkligen alla coola när man lyssnar med hörlurar så ingen annan dras med i självbilden. Jag vandrade som en Terminator genom radhusområdet. Så fort jag får lite euro över tänker jag köpa den här boken på tyska så jag kan läsa om varje dikt med min skoltyska då jag är förtjust i tyska rimdikter. Det har jag alltid varit, så ni förstår ju vilken cool mylla som denna ros blommar ur.

Los Colorados. Västerås en vårkväll när det ser ut att vara varmare än det är. Drömmar. Skönhet. Polka. Ogenerad brist på cynism. Det är som ett madeleineögonblick. Till Lindemanns diktsamling skapar dessa associationer och plötsligt minns jag känslan av att inte metareflektera över min självbild och min plats i förhållande till andra.

Jag lät en man läsa diktsamlingen för mig i mitt kök, han fick välja de dikter som talade till honom och läsa medan jag bryggde te. Dikterna återkommer till stjärtklyftor, avföring, naglar, lidande, ensamhet, anus, ilska och smärta, kärlek och kropp. Lindemann skriver om sin egen kropp som om han själv aldrig lärt sig skämmas över den, aldrig reflekterat över vad andra kan tänka om hans smärta eller hans lukt, kanske är det ett sådant där privilegium som man talar om. Som om han aldrig börjat skämmas över att han tror att han är nåt.

Så Lindemanns kroppar är inte detaljerade, de bara är. De knullar och äter och smärtar, helt i funktion utan att bli bedömda. Läs exempelvis Lindemanns ”Spermarov”, ett bra exempel på denna kroppslighet.

Gammalt kött på karneval
Vicka höfter deras val
Körtelfeber alla har
Omfamnas vill alla par
Öppnar för mitt kroppsbegär
Porer gråter under håren där
Djuret bryter genom stängslet
Skuttar till synden
Skvätter sin signal
Ja kärnan träder ur sitt skal
Och börjar att dofta

Skåda neder:
Det finns ju inget längre kvar
Nu tror jag att jag kommit har

Kanske är det min egen livslust som vuxit fram och som reflekteras i dikterna, kanske tycker en mer vuxen människa att det är rätt infantilt och ointressant att läsa om Tills anus och vem han vill stoppa upp där, och okej, jag hade nog också tyckt att det var rätt jobbigt att läsa om Tills anus om och om igen, om han nu inte varit klok nog att slänga in en dikt om rosendoft mellan varven.

Köp den till en människa som du önskar ge gåvan att känna igen en tid och plats då man inte var lika trött och plågsamt självmedveten. Ett radhusområde för tjugo år sedan. Inte vet jag vad som är bra poesi men jag vet vad som är roligt att höra en man läsa i sitt kök.

Similar Posts:

• Avgrundsvrål
• Parapornografin ska frälsa oss från tristessen
• Nekrofil kärlek när den är som vackrast
• Erik Lindegrens dikt får smäll på käften
• Rapport från textmässan