I fallet Konstantinopel går Thorvald Steen ett steg längre vilket också innebär ett steg för långt. Författaren lyckas med konststycket att förstöra sin egen berättelse med inslag som inte hör hemma i boken och som är dåligt motiverade.

Handlingen utspelar sig under korstågens tidiga epok och i fokus står den norske kungen Sigurd som beger sig till Jerusalem för att hämta en flis av Kristi kors ämnat för Olav den heliges grav. Historien bygger på en fornnordisk berättelse.

Ytterligare en roman om korstågen alltså vilket borgade gott. Undertecknad har alltid varit fascinerad av denna tidsperiod. Själva historien skulle här kunna ge en mycket solid inramning till historien om den norske kungens äventyr men det hela brister på två punkter.

Den första är redan nämnd. Det är mer än jobbigt att tvingas genomlida uppstoppande anekdoter som inte verkar ha annat syfte än att demonstrera författarens egna, kulturvetenskapliga kunskaper eller möjligtvis vara försök till nyskapande. Vad gör exempelvis Jorge Louis Borges (trots sina kunskaper om fornnordisk litteratur) i en medeltidsroman?

Den andra och kanske ännu mer fatalare punkten är att berättelsen saknar den riktiga glöden. Man vill vara med på kung Sigurds skepp, känna saltstänket, smärtan och glädjen, helt enkelt leva sig in. Det sker inte.

Man känner sig mycket mer hemma i sällskap med Arn Magnusson i Jan Guillous medeltida romantrilogi. Jämförelsen är oundvikliga när två romaner med liknande tema ges ut så pass tätt och när författarna lever i två ofta, vänskapligt, rivaliserande grannländer.

Den här gången vann dock Sverige, inte med en skidspets utan med en hästlängd!

Similar Posts:

• Förutsägbart men spännande
• Arn Magnusson badade aldrig i Genesarets sjö!
• Guillous riddare kommer hem
• Tempelriddarnas uppgång och fall
• Latinamerika på svenska