Läppstiftsraderna är en återkommande bild och en av mina favoritmetaforer i boken. Landet FELICIA©, där Henrik och hans mamma bor, är annars byggt av språk. Det är passionen, glamouren, glittret, fjärilarna och så vidare. FELICIA© är ett gated- community, ett enda medvetande, där Henrik och mamma bygger sina dagrum och åker och handlar på CashyLand©. Det är alltid mörkt, alltid kallt och det snöar alltid, åtminstone i mitt huvud när jag läser.

Vi drack vin på golvet, under köksbordet, lyssnade på hur kylan fraserade. Vi skulle åka till CashyLand©. Inköpslistan var fullständig, den krävde personlighet, glöd.
Glamouren, Henrik, glamouren
Att det fanns ett hemligt liv.

Men bakom glittret ligger en sorg, som en fantasifull läsare inte behöver många sidor på sig för att skönja. Jag skrev för ett tag sen om Susanna Lundins debut Hindenburg, där huvudkaraktärerna tar sig an livet från sin alldeles egna dimension där den hotande yttervärlden bara anas i kanterna. Detsamma gäller i Evigheten, syster, men i Tarmo Rissanens bok finns det implicita hotet också inuti den egna världen. Någonting har trots allt tagit sin in i det skyddade FELICIA©, eller kanske fanns det redan där inne från början? En syster urskiljs någonstans långt borta i evigheten. Ett antal intrång eller övergrepp gör sig påminda, och en mystisk vargpojke dyker upp och förlöser Henriks sexualitet, men försvinner igen.

Varför behövs en noggrant organiserad språkvärld som är så tät och mystisk, men samtidigt så pirrigt vacker att det knappt går att tränga in i den? Varför behövs det att ord som glamour och passion upprepas om och om igen, så att de på en gång urvattnas och förskjuts i sin betydelse och bildar något helt nytt?

Spjut av ondska skjuter hela tiden in och förstör detta vackra som Henrik har med sin mamma. Det krävs åtgärder. Ett liv i total ytlighet, total skönhet. Att man bygger och bygger, så att inget kan ta sig in. Kanske är Tarmo Rissanens roman skriven som den är skriven eftersom den egentliga berättelsen är för smärtsam att uttala. För att det finns andra sätt att säga något om människans sorg än genom en berättelse. För att var och en måste uppfinna sina egna försvar, inte minst genom språket. I det blir Evigheten, syster en vackert uppbyggd skyddsmur.

Similar Posts:

• Att vara och bli, eller förbli ofullständiga
• Ett försök till att få omvärlden att förstå
• En nagelbitare i svenska fjällen
• Om en sorg och en mamma
• Allra käraste syster