Här får vi följa två ätter under några hundra år, från att de rustika kelterna minns Julius Caesars landstigning och besök på det vi idag kallar de brittiska öarna, till Konstantin den stores tid runt år 300.

Tyvärr känns boken inte tillräckligt genomtänkt. Den är inte tillräckligt spännande för att jag ska vilja läsa alla 300 sidorna i sträck, den är inte tillräckligt välgrundad i historien, eller det keltiska språket, för att jag (som ändå har en förkärlek både för tiden runt det vi kallar år 0 och för språk) ska kunna sitta och känna igen mig i det, och slutligen känns historien för osannolik. Det som räddar den från total sågning är dels några av karaktärerna, som Baxter ändå får till, och att jag ändå liksom vill att boken ska bli bra till slut. Se’n är det skönt att han ser till att kvinnorna inte ”schabblas” bort (den enda kvinna som satte sig upp mot romarna var ju faktiskt kelt).

Baxter slår på stora trumman med en profetia som uttalas av en födande kvinna, på latin, trots att hon inte kan ett ord av det språket. Hennes son, som just föds, tror hela sitt liv att den handlar om honom, men när boken väl är slut har vi fått profetians hela vidd, som alltså spänner över flera hundra år. Baxter beskriver ett land som han ser som en rak föregångare till dagens Storbritannien, och gör illa dolda paralleller till modern tid.

Förlaget Gollancz brukar ofta ge ut science fiction som utspelar sig i framtiden, och jag tror nog de ska fortsätta med det, för historiska romaner behöver mer stuns och substans för att bli läsvärda.

Similar Posts:

• Bland slinkor och gudinnor
• En mycket livskraftig döing
• En omständlig återupprättelse
• Obehagligt, tänkvärt
• I krig och kärlek