En ganska dramatisk historia, med andra ord. Det handlar om en parentes i evolutionen, ett möjligt avsteg från darwinismen, en ny mänsklig ras. Eller ja, en ras som på ytan är mänsklig, men som befriats från samvete och individualistiskt tänkande. En möjlig ny härskarras. Det blir av en slump Olofs uppgift att säkra den nya rasens överlevnad. De moraliska och filosofiska dilemman han ställs inför är det kitt som håller samman denna ganska spretiga berättelse.

Det handlar om mänskligt beteende, om rädslan inför det okända, om människors vägran att se det de inte vill se. Är darwinismen den ultimata vetenskapsteorin? Trovärdigheten i de vetenskapliga ansatserna är, trots de fantastiska inslagen, mycket hög. Den historia som rullas upp liknar inget annat, men känns ändå märkligt självklar.

Länge är dettta en mycket spännande roman, ett utmärkt bygge. Det rumphuggna och förutsägbara slutet drar tyvärr ned betyget något. Kanske är det också för att jag känner en viss mättnad inför konspirationsteorier. Kanske kan man också tycka att det är tråkigt att kvinnoskildringarna är mycket stereotypa. Det är horan och madonnan, eller snarare slavinnan och madonnan. Trist.

Det finns dock ett stort inslag av humor i "Huset Scorfa", en humor som gör att boken blir mer levande, en humor som blir ett naturligt inslag med tanke på den nya superrasens ursprung. Utan humorn hade det varit väl svårt att svälja. Vad hemligheten är? Nä, det tänker jag inte avslöja.

Similar Posts:

• En bitter eftersmak som ger svår törst efter mera
• En kopp te med Kipling
• Lättläst om tröstlös situation
• Skuggan av vampyrer
• På barnets sida