Han tar avstamp i John Lockes resonemang kring frihet. Locke tillhör de naturrättsliga filosoferna. Han anser att alla individer är födda med de grundläggande rättigheterna åsiktsfrihet och yttrandefrihet. För att individer skall kunna fungera tillsammans i ett samhälle krävs det emellertid en viss inskränkning i dessa rättigheter. Det måste ges utrymme för maktutövning i form av upprätthållande av lag och ordning. Denna maktutövning skall dock alltid vara föremål för kritisk granskning och ständig omvärdering.

Det kan ju verka som ganska okontroversiella slutledningar, men dessa tankar innehåller också en del motsättningar och frågor som inte kan få slutgiltiga svar. Tack och lov. Locke menar att det viktiga är att föra ett samtal, ett redbart samtal, där åsikter uttrycks och därigenom kan bemötas med argumentation. Även motbjudande åsikter måste ut i ljuset för att kunna undersökas avseende eventuella sanningsanspråk.

Björklund är en vän av upplysningen, och har inte mycket till övers för postmodernismen och dess upphöjande av värderingar och åsikter på bekostnad av sökandet efter sanning. Denna relativism gör det omöjligt att föra en diskussion kring moral.

Även språket och dess funktion är av stor betydelse för resonemanget. Språket får aldrig förvandlas till ett Orwellskt nyspråk. Man måste vara överens om att vissa betydelser gäller i språket för att överhuvudtaget kunna föra en diskussion. Här kommer vi in på Martin Heidegger och dennes språkliga krumbukter, som gör det i stort sett omöjligt att förstå innehållet i hans filosofi. En ståndpunkt här är att det inte går att söka sanningen i språket, sökandet efter språklig exakthet leder ofta till det motsatta, och det uttryckta blir nonsens. ”Upp flyga orden, säger Erasmus, utan tyngden av en betydelse flyger de upp i molnen.”

Heidegger lär ha ansett sig vara den störste filosofen sedan Herakleitos (500-talet f. Kr). Denna ställning krävde att hans filosofi kläddes i en språkdräkt där ord och formuleringar var upphöjda över allt vardagligt. Priset blev att även anhängarna ibland varit osäkra på om hur han skulle tolkas. Att den som läser Heidegger måste anstränga sig är notoriskt. Men det kan inte hjälpas. När geniet talar lyssnar man ödmjukt, om man har den läggningen.

Heideggers filosofi är rakt motsatt till upplysningstraditionen. Hans filosofi landar i att folket behöver en ledare att följa blint och okritiskt. Detta eftersom ledaren på något sätt förkroppsligar folkets längtan. Han ville gärna bli nazisternas ideologiska filosof, och verkade vara ganska bitter över att han aldrig blev det. Det känns märkligt att Hannah Arendt lät sig fascineras av Heidegger så till den milda grad att hon inledde ett förhållande med honom. Det finns spekulationer om huruvida Den banala ondskan egentligen handlar om Heidegger istället för Adolf Eichmann. Kärlekens vägar är sannerligen outgrundliga.

Nu ägnar sig Björklund inte så mycket åt filosofiska kärleksskandaler, det är mest jag som tycker att det är fascinerande.

Man kan säga att Det redbara samtalet är just ett samtal mellan Björklund och läsaren. Vi talar mycket om kompromisser, när det är rätt och när det är fel att kompromissa. Samhällsvetenskap och politik diskuterar vi också. Det är många som får komma till tals i den här boken, och Karl Popper får avsluta i egenskap av bärare av upplysningstraditionen i det postpostmodernistiska samhället så att säga.

Det här är mycket trevlig läsning som inbjuder till fortsatt diskussion om hur man skall kunna bevara det demokratiska samhället via politiskt engagemang. Och hur det engagemanget kan se ut, och rätten att slippa hålla på med politik för den som hellre ger bort den rätten till representanter. Den intresserade kan med fördel även läsa Björklunds förra bok som handlar om den skotska upplysningen, En anständig individualism.

Similar Posts:

• Humorlöst och jättebra
• En kavalkad av moralfilosofisk visdom
• Frihet är det bästa ting …
• Det var bättre förr?
• En klok man summerar sitt liv

Men veckan inleddes bland annat med att Kari hade läst En anständig individualism av Stefan Björklund. En bok som förmedlar en lite mer nyanserad bild av Adam Smith. Vi möter också hans vän David Hume och hans lärare Francis Hutcheson och får veta lite mer om hur de inspirerade varandra och utmanade varandras tankegångar.

Igår skrev Marcus om den Augustprisbelönade boken Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma. En bok som på ett koncentrerat och personligt sätt presenterar åratal av besatthet och efterforskningar kring vad som hände de tre dåligt förberedda människor som fick för sig att flyga ballong till en vit fläck på kartan för över 100 års sedan.

Imorgon recenserar Björn Martina Montelius Främlingsleguanen – resultatet av en ohelig allians mellan Gunilla Bergström och Nikanor Teratologen, som vänder och vrider på många idéer om hur berättelser om barn ska se ut.

Och på söndag blir det dubbelt upp av Dylan: David Daltons biografi och Arne Sundelins roman, båda om den undflyende och ständigt föränderlige Bob Dylan.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Myten om mannen bakom myten
• En kavalkad av moralfilosofisk visdom
• Femåringen som klev ut genom en dörr och blev till
• Gott nytt, och allt det goda gamla

Boken handlar om de främsta företrädarna för den skotska upplysningen: Adam Smith, David Hume och Francis Hutcheson. Primärt om Adam Smith. Här möter vi inte liberalismens fader, grundaren av modern nationalekonomi och författaren till An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations. Istället får vi möta moralfilosofen Smith och stifta närmare bekantskap med hans verk The theory of moral sentiments. Smiths första publicerade verk som han ständigt reviderade och omarbetade från första utgåvan 1759 fram till sin död 1790. Totalt sex upplagor. Skeptikern och vännen Hume var med sin kritiska blick en bidragande orsak till Smiths ständiga revision av sin moralfilosofi

Stefan Björklund har i sin disposition av boken utgått ifrån de dygder som Smith räknar upp. Prudence, justice, benevolence, self-command och the impartial spectator. Bokens kapitel ger en grundlig genomgång av vart och ett av dessa begrepp och hur de bör tolkas utifrån rådande kontext. Det blir en intressant resa genom 1700-talets samhällen och tidens politiska läge. Det blir också väldigt intressant semantiskt, med ordens innebörd. Förståelsen av Smith hänger på att dessa begrepp översätts varligt, med sin ursprungliga betydelse intakt. Det ägnas mycket utrymme i boken kring det språkliga.

I språket ges det också utrymme för tolkning, åt det ena eller andra hållet. Det är nog så viktigt att komma ihåg eftersom många plockar sina egna russin ur Smithkakan för att använda som argument i olika typer av resonemang. Björklund menar att vi måste se hela människan Smith för att kunna förstå honom. Vi kan inte läsa Wealth of nations utan att läsa Moral sentiments.

Björklund pratar om ”Smithproblemet”. De grundläggande värderingarna i Wealth of nations och Moral sentiments ansågs tidigt vara så väsensskilda att läsaren tvingats välja vilken av böckerna det är som gäller. Ända tills långt in på 1900-talet har många valt att bortse ifrån det moraliska budskapet till förmån för det rationalistiska för att slippa undan den upplevda konflikten. Men med tanke på hur engagerad Smith var i frågor om hur man åstadkommer ett bättre samhälle och hans omfattande arbete med Moral sentiments, känns det ganska befängt att betrakta hans samhällsfilosofi som ovidkommande. En noggrannare läsning av Smith kan däremot upplösa konfliktproblematiken.

Vi får ta del av resonemang kring Smiths förhållande till politisk filosofi och Humes förhållande till äganderätt och när vi har kommit till begreppet the impartial spectator får vi en förklaring till bokens titel. Det är med teorin om den opartiske betraktaren som Smith skapar en möjlighet att få ihop resonemanget om gränsdragningen mellan legitimt egenintresse och ansvar för andra människor. ”Smith vägrade att acceptera ytterligheterna ohejdad individualism och frihetsfientlig pliktmoral. Han såg att individualismen måste tyglas av anständigheten”. Björklund landar i att Smith företräder en radikal socialliberalism.

Det är många tankegångar som kräver full uppmärksamhet i den här boken. Därför tog den tid på sig att bli läst. Och därför har jag läst ungefär hela boken igen. Fast i oordning. Det är inte bara de tre skotska filosoferna vi läser om, tänkare som Hobbes, Rousseau, Rawles och Marx gör sig också påminda.

Smiths ständiga aktualitet är odiskutabel. Än viktigare då att han blir läst som han förtjänar att läsas, och där gör Björklund en insats genom att tillgängliggöra hela Smiths filosofi, med dess brister och förtjänster, för politiskt intresserade. Björklund lyckas också i sin bok levandegöra mannen Smith, och jag blir lite varm i hjärtat av att han och Hume var så goda vänner.

Similar Posts:

• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Motarbetad av teologer
• Om frihet och makt, och balansen däremellan
• Spretigt om Kinas utveckling
• Utvecklingsekonomi med moralfilosofisk utgångspunkt