Ett återkommande tema är barnets erfarenhet av att växa upp i ett land som är nytt för den egna familjen och hur barnets olika roller – med kompisar, i skolan, gentemot föräldrarna – formas, förhandlas och omförhandlas. Omsorgsfullt bjuder Thammavongsa in läsaren till barnets perspektiv, som är allt annat än enkelt, men fyllt av humor och allvar. Och det visar sig finnas goda skäl till att engelskans ”knife” inte alltid bör uttalas ”najf”.

Några av berättelserna handlar om vuxna relationer, och då ofta mer om saknad och avstånd, men alltid genom relationen till andra – mellan familjemedlemmar eller i romantiska relationer. Men oavsett om avstånd (åter-)skapas genom fysisk distansering eller en vit lögn, så är det en slags omtanke inbakad i handlingen även här.

Berättelserna har ett klassiskt novellformat, med en tydlig huvudperson och få bikaraktärer, och med en tydlig röd tråd. Varje avslut, oavsett hur kort, utgör en mjuk matta som aldrig är självklar och alltid lämnar utrymme till läsaren. Och även ett sorgligt slut kan vara varmt, kärleksfullt och till och med positivt. Allt hänger på perspektivet och vad det låter oss få syn på.

Similar Posts:

• Inte bara ord som vi kastar runt
• Betydelsen av en familj
• Att bli till
• En bildhuggares dotter, en författares familj
• Mat som kärlek