Ibland lyckas det. Då kan det hända att man blivit punkare utan att ha räknat med det bra för att han eller hon är det.

Sune är tjejtjusare och gör allt och lite till för att tjejerna ska lägga märke till honom. Just denna dagen har Sune bestämt att han är kär i en flicka som heter Kristina. Hon är lite konstig. Märklig och gillar lite annorlunda saker. Sune bestämmer att han ska visa vilken galen familj han har. Med fotografier, bildbehandlingsprogram och videokamera så lyckas han att framställa familjen som de märkligaste missfoster.

Vad Sune inte är medveten om är att Kristina lägger ut alla små filmer och bilder på nätet. Ryktet om den märkliga familjen sprids snabbare än maskrosfrön i vinden.

Det är en rolig historia, jag fnissar. Känner ju hela familjen Andersson vid det här laget och sakerna som händer är så typiskt dem.

Boken är en glad bilderbok. Med sidor i alla möjliga färger. Helt olik mina första böcker om Sune. Det här är ett sätt att sprida Sune till en generation yngre.

Tror att det här är böcker som kommer att gillas av de flesta lågstadiebarn. Bilderna är enkla och ser ut som på TV. Inte så konstigt eftersom böckerna bygger på en tv-serie. Personligen är jag inte så förtjust i teckningarna. Det är inte min favoritstil. Dessutom ser inte Sune ut som han gjorde när jag var liten. Det är alltså en ny Sune man möter i bilderböckerna. Är inte säker på att jag gillar det. När det gäller Sune så är jag kanske lite konservativ. Precis som att jag vill att Pippi Långstrump ska se ut som Inger Nilson och inte som en konstig plastig Disney-figur som är tecknad.

Similar Posts:

• Som Sune ska va
• En gång kul, inte alltid kul
• Grynet-glättig mat från Sune
• Vara varken stor eller liten
• Avdramatiserade hormonruscher

Efter alla goda råd om vad som är bra att kunna dyker Grynet upp. Nä, inte på riktigt, men hennes rosa färg och hennes kronor. Sidorna som är fulla med ”tjetjusarmackor” är nämligen rosa och dekorerade med kronor på. I bästa Grynet anda. Kul för oss som gillar Grynet, men jag undrar om Sune tycker det är snyggt.

Pappa Rudolfs del brun, Storasyster Annas del grön, mamman Karins lila och Håkans potatissidor är oranga osv. Alla avdelningar i boken har olika färger. Som en stor färgfabrik. Det är starka glada glättiga färger och sidorna går nog bra att torka av när man spillt ut halva sockerkakssmeten över boken. Nått som är riktigt bra är att den sitter ihop med en ringpärm. Det är faktiskt min favoritihopsättning när det gäller kokböcker. För då slår inte sidorna igen mitt under matlagningen.

Maten då, jo, den är inte så svår att slänga ihop. Fast det är inte världens lättaste heller. Jag tror nog att man i alla fall måste ha börjat på mellanstadiet för att kunna hänga med i svängarna. Jag har kollat lite på de olika maträtterna och det är en härlig blandning från de enklaste korvstekningar till mer komplicerade röror. Själv provade jag det enklaste, macka med jordnötssmör och banan. I ett våffeljärn. Gott. Fast det får nog inte bli någon vana, mina byxor sitter ju redan skrämmande tajt runt låren.

Lite kul är att boken hela tiden relaterar till saker som hänt i de andra böckerna om Sune. Sunes familj, vänner och tjejer är alla med på olika sätt. Med mat som passar dem alla.

Själv tänker jag gå ut i köket och koka rotmos, det finns inte med. Men om jag kollar på potatismos, då blir det nog nästan rätt.

Similar Posts:

• Som Sune ska va
• Allt för tjejerna
• En gång kul, inte alltid kul
• Vara varken stor eller liten
• Avdramatiserade hormonruscher

Nu äntligen har jag hittat tillbaka till min gamla Sune. Jag fnissar och bubblar och hör pappa Rudolfs pinsamma ord i öronen. Sune är precis som han ska vara. I lagom enkel kapitelbok med tjejtjuseri som största hobby.

Men det är konstigt. Samtidigt som jag tycker att Sune är precis som alltid så har det hänt något, han eller hans skapare har förändrats lite. Det finns viktiga poänger med som inte på något sätt blir töntiga eller konstiga. Bra faktiskt. Det är nämligen så att Sune inte längre stirrar sig blind på alla snygga fotomodellstjejerna, han ser också det vackra i de kraftiga och lite annorlunda.

Det är det nya hos varje tjej som är spännande. Att näsan kanske har en söt tipp. Att hon är mysigt lång eller fantastiskt kort. Eller bara rent ut sagt vackert mullig. Sune fylls av kärlek.

Bäst är att det inte känns som inklistrade moralkakor utan att Sune faktiskt är sådan. För själv är han ju inte direkt världsmästare i något, mer än kanske tjej-tjuseri. Han är värdelös på att springa, spela fotboll och allt annat tufft som de andra killarna pysslar med. Men det är okej. För man behöver inte var precis som alla andra.

Varför jag gillar denna så mycket mer än de andra beror på att denna känns mer som Sunes själ. Som den Sune som jag känner. Det är språket och de enkla illustrationerna som gör det. Man behöver inte färgglada bilder när författarna målar upp dem för ens inre. När bokstäverna är färgerna och meningarna bildar vackra bilder.

Jag har skrattat mycket när jag läste den här boken. Speciellt när Sune ska köpa en ring till Sophie. Om hur han sparat ihop pengar, hur han valt en ring och hur han har testat på kvinnan i guldaffären. Genast är jag tillbaka till mitten av 80-talet då jag och mina bröder fick vårt första Sune-band. Toppen.

Similar Posts:

• En gång kul, inte alltid kul
• Allt för tjejerna
• Grynet-glättig mat från Sune
• Vara varken stor eller liten
• Avdramatiserade hormonruscher

När jag som liten första gången fick höra Sagan om Sune skrattade jag så att jag kiknade och lillebrorsorna spelade kassettbandet om och om igen. Våra föräldrar fick sår i öronen på varje bilsemester.

Filmen Sunes sommar gjorde succé och vi skrattade alla åt Rudolf när han kallade negerbollarna för wienerbröd och åt Håkan när han vräkte i sig potatis, åt Anna och hennes raggare. Ja, skratten avlöste varandra.

Nu har Sunes lillebror Håkan gjort entré i barnboksvärlden och i julkalendervärlden. Julkalendern var kul. Men nu, när jag sitter med Håkan Bråkans busbok så blir jag besviken. Jag trodde, när jag hörde titeln, att boken skulle vara full av bus och tips. Inte ett enda nytt bus fick jag lära mig. Det var nämligen ingen bok med bus. Det var en vanlig liten kapitelbok, precis som böckerna om Sune.

Men nu har jag tröttnat. Jag har tröttnat på skämten och på familjen Andersson. Kanske är boken rolig om man tidigare inte lärt känna familjen, men för mig som känt dem i över 10 år, är det tjatigt.

Jag kommer inte att läsa fler böcker om Håkan. För jag tror inte att jag kommer att få i mig något nytt. Min besvikelse kommer bara att bli större. För jag gillade Sune stenhårt. Men jag tycker att Anders och Sören borde lärt sig att man ska sluta när man är på topp. Fast det är klart, de har ju haft, som kidsen säger idag, ett grymt flow. Så då är det väl lätt att fortsätta av bara farten.

Men snälla, låt det som är bra vara, tjata inte ut det.

Similar Posts:

• Som Sune ska va
• Allt för tjejerna
• Grynet-glättig mat från Sune
• Vara varken stor eller liten
• Avdramatiserade hormonruscher

Kommer du ihåg hur världen såg ut när du var tio år? När man var stor nog att städa sitt eget rum och ha tjej/kille, men för liten för att åka tunnelbana själv.

Tsatsiki vet precis hur det är. Han är tio år och ska städa rummet själv. Det är tråkigt så han brukar strunta i det. Det kan leda till pinsamheter, som när Sara och Elin hälsade på och hittade ett par gamla kalsonger med lite bajs i. Så svårt att förstå tjejer. Är de alltid perfekta? Har de aldrig bajsstreck i trosorna? Och vad är det egentligen man ska göra när man är ihop. Det är tråkigt att bara pussas hela tiden.

Stor, ja. Inte nog med att han ska fylla elva, han har blivit storebror också och Morsan bryr sig nästan bara om lilla Retzina. Men han är inte lagom stor som Mårten Pissråtta, som numer bor hemma hos dem. Inte heller är han som Retzina, lagom liten, så att alla vill gulla med henne. Tsatsiki är varken stor eller liten.

Varför föddes man inte med en knapp på magen istället för en värdelös navel? Ett tryck och man blev stor och kom in på barnförbjudna filmer, två tryck och man blev lagom liten för att sitta i mammas knä och bli gullad med.

Tsatsiki funderar och är med om alla de saker som de flesta var med om när man var tio år. Våndan med att ha flickvän eller pojkvän, om att vara för stor men ändå för liten och hur stökiga syskon kan vara. Vardagens problem målas upp på ett levande sätt. Tunnelbanans hotande resenärer och busschaufförens snåla elakhet framstår som de enorma faror de faktiskt är för en kille på tio år. Författaren vet hur det är att vara barn och hon förmedlar det på ett sätt som både är allvarligt och skojigt. Men det är inte bara de mest vardagliga små fnissiga, festliga sakerna som Tsatsiki stöter ihop med. Han möter även den bistra verkligheten. Han blir ovän med sin bäste vän och hans familj hotas av nazister och de får gå under jorden ett tag. Tack och lov så löser det mesta sig till det allra bästa.

Att böckerna om Tsatsiki har blivit populära är inte så konstigt. De är precis så bra som man kan önska. De är lätta för barnen att läsa själva. De tar upp de händelser som är barnens verklighet och vardag. Böckerna kan med fördel läsas högt och det finns många saker man kan fundera över tillsammans. I skolan eller hemma med mamma och pappa, eller med kompisarna som kanske också läser boken.

Om man jämför Tsatsiki med en liknande barn och ungdomsbok är det väl Bert och Sune som ligger närmast till hands. Böcker som jag själv uppskattade väldigt mycket som liten och många med mig. Jag tror dock att Tsatsiki är strået vassare. Varför undrar ni. Jo, för att Sören Olsson och Anders Jacobsson halkar lätt in i ett flams och trams rus där det roligaste är tjejtjusaren i deras rollkaraktärer. Tsatsiki är en bredare karaktär och böckerna spänner över ett vidare fält och tar med de allvarliga saker som Olsson och Jacobsson missar. Tsatsiki bjuder på allt Sune och Bert bjöd på, fast lite till.

Jag rekommenderar boken varmt till er alla. Det finns många ställen som lockar till skratt och där de flesta kan känna igen sig. Om du inte har läst de andra böckerna, gör det. Och glöm inte bort att se filmen. Om inte annat, så för att få ta del av all den kärlek som ligger inbakad i Moni Nilsson-Brännströms berättelser.

Similar Posts:

• Allt för tjejerna
• En gång kul, inte alltid kul
• Som Sune ska va
• Avdramatiserade hormonruscher
• Grynet-glättig mat från Sune

Greppet känns nytt. Förut har Olsson och Jacobsson låtit sin huvudperson, Bert, tala genom sin dagbok. Nu har de istället fått i uppdrag av Berit Allansson på Inrikesdepartementets specialavdelning för Inre Orsaker och Tankar att undersöka vad ungdomar vill. En fråga som visar sig inte vara helt lätt att besvara. Genomsnittskillen Emanuel Hjort blir objektet de ska analysera. Genom diverse analyser vid statliga laboratorier och genom utsagor av kompetenta experter i olika sakfrågor undersöks vad ungdomar egentligen vill. De flesta fördomar vuxna har får här sin förklaring i kvasitermer och illustreras av lättfattlig statistik. Det är roligt, men blir tyvärr lite tröttande i längden. Det märks i alla fall att Olsson och Jacobsson har sin fnissiga humor kvar, och det känns betryggande.

Som för de flesta tonåringar händer det ganska mycket i Emanuels liv då han börjar gymnasiet. Han träffar nya kompisar, får ett extraknäck i videobutiken Erotique Passion, hans föräldrar skiljer sig, han blir tillsammans med sin första tjej och han mister oskulden. Hans största intresse är fotografering och han är skicklig på att fota. Så pass att han sökt till en fotoskola i New York och går som bäst och väntar på svaret om han kommit in eller inte… Men hur ska det gå med tjejen om han flyttar till New York?

I Emanuels värld handlar det mesta om sex och kärlek, som det gör när man är sexton år. Hormonerna far runt i hans kropp, det pirrar, kvillrar och han längtar efter kärlek och sex samtidigt som han är förvirrad på alla möjliga sätt – och det är ju precis så det är. Det skildras på ett bra sätt, för här avdramatiseras hormonruscherna och det eviga onanerandet.

En kul detalj som verkligen visar vilken tid vi lever i är utdragen ur en internetchat där Emanuel är inloggad som Sugen kille 19. Han famlar i kärlekens mörker och vill ha svar på frågor som vad kärlek egentligen är och om det funkar med kärlek på distans. Men alla andra på chatten vill bara snacka om sex, sex och knulla. Föga förvånande. Olsson och Jacobsson har dessutom gjort ett gott researcharbete, för nätchatsjargongen är klockren!

Det enda problemet med den här boken är vem den riktar sig till. Jag tror inte att jag själv skulle läst den här boken när jag var sexton, den karaktäristiska Olsson-Jacobsson-stilen är trots allt lite barnslig. Är den tänkt för tretton-fjortonåringar som ska läsa och längta till sextonårsåldern? Men jag vet inte om jag vill att min trettonåriga lillasyster ska läsa om styva lemmar och sprutande säd. Kanske är det jag som är gammalmodig.

Jag gissar att för bara några år sedan skulle en sådan här bok varit tabu, omöjlig att ge ut. Idag blåser tack och lov friskare vindar. Ungdomars känsloliv börjar tas på allvar. Hurra!

Nu har jag bara en fråga. När kommer boken om Isak, 20 år? För den skulle jag vilja läsa!

Similar Posts:

• Vara varken stor eller liten
• Som Sune ska va
• En gång kul, inte alltid kul
• Allt för tjejerna
• Grynet-glättig mat från Sune