Henning Mankell har sedan 1990-talet då och då satt samman små pjäser om August Strindbergs liv. Broderat ur verkliga möten i enaktare, inspirerade av nationalskaldens egen dramatik, men naturligtvis också av hans stormiga privatliv.

Några av pjäserna har spelats på scen, de flesta inte. Till Strindbergsåret samlas de i en volym, och även om de kan läsas också oberoende av varandra går små trådar mellan dem, små blinkningar sinsemellan här och var. I kronologisk ordning, som de är placerade i boken, utspelar de sig mellan sent 1860-tal, när en ung Strindberg bryter med sin dominante fader och brådstörtat flyttar hemifrån, till 1886, när Strindberg besöker vännen och den blivande fienden Heidenstam på ett slott i Schweiz.

Det är en ung och äregirig Strindberg vi möter, en Strindberg som pendlar mellan osäkerhet och storhetsvansinne. Redan från början skryter han om hur han genomskådar världen och människorna. I ett stycke uppsöker han en prostituerad tonårsflicka bland träden på Djurgården och vill ha bekräftelse på att hans penis är fullt normal.

Jag har svårt att bestämma mig för om de nio pjäserna kompletterar varandra eller om de blir alltför mycket tårta på tårta. På egen hand verkar de väl begränsade. Tillsammans är de möjligen väl lika. Strindberg kommer ihop sig med alla. Han ömsom smeker, ömsom skäller. Han skrämmer och han fascinerar.

För det gör han ju. På så sätt är Mankells pjäser nog en god ingång till författarens liv, men för den som läst någon eller några biografier tillför de inte särskilt mycket. De är slagfärdiga, men ibland alltför uttalade, rättframma. ”Jodå, jag lyssnar”, låter Mankell Strindberg bedyra:

Mina öron är enorma. Jag har samma fina hörsel som ett djur som jagar om natten. Jag hör inte bara det som sägs. Jag hör också det människor inte säger. Det dom tänker.

Det är möjligen en bra beskrivning av Strindberg, men ironiskt nog en något sämre av Mankell. Hans pjäser hade mått bra av att ibland lämna något outtalat.

Similar Posts:

• Strindberg åt folket?
• ”Du vet vad jag menar, August!”
• 7,5 hp Strindberg för dig som har bråttom
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• August Strindberg 2012

Jag såg pjäsen med en väninna, som inte varit så intresserad av August Strindberg, hans liv och verk. Men efter att hon sett Tribadernas natt, sa hon spontant, att pjäsen gjort henne mycket mer intresserad av Strindberg. Han blev levande. Ett av de bästa betyg en teaterföreställning kan få, tycker jag.

Dramat Tribadernas natt är skrivet av Per Olov Enquist. Det var med denna pjäs han debuterade som dramatiker, den första han någonsin skrivit. Året var 1975. Urpremiären ägde rum på Dramaten den 27 september samma år och det blev stor succé. Pjäsen blev även en internationell framgång och har översatts till mer än tjugo språk och spelats över hela världen.

Handlingen utspelar sig under en kväll på Dagmarteatern i Köpenhamn. Året är 1889, August Strindberg är 40 år gammal och ligger i skilsmässa med Siri von Essen. På teatern repeteras Strindbergs pjäs Den starkare. Det är Siri von Essen som ska spela huvudrollen. Pjäsen har bara två roller. Den andra rollen, som är stum, är också den en kvinnoroll och ska spelas av Marie David, en dansk skådespelerska, som är Siris nära vän. Det är några dagar kvar till urpremiären av pjäsen, och denna kväll ska Strindberg själv komma och lyssna på repetitionerna. Det är som bäddat för stor konflikt när Strindberg upptäcker vem Siris motspelerska är: Marie David, kvinnan han menar att Siri har haft ett förhållande med. Därav namnet på Enquists pjäs – tribad är ett gammalt ord för lesbisk kvinna.

Vid urpremiären av Tribadernas natt på Dramaten spelades Strindberg av Ernst-Hugo Järegård, Siri von Essen spelades av Anita Björk, Marie David av Lena Nyman och Viggo Schiwe (regissören) av Carl Billquist. Regissör var Per Verner-Carlsson. Pjäsen visades som TV-pjäs 1978.

I Stadsteaterns version spelas Strindberg av Shanti Roney, Siri von Essen av Marie Richardson, Marie David av Lina Englund och Viggo Schiwe av Richard Forsgren. Shanti Roney gör troligtvis en mindre karismatisk och explosiv Strindberg än vad Ernst-Hugo Järegård gjorde, kan man i alla fall gissa. Men förmodligen är Roneys gestaltning av Strindberg mer realistisk, i det inbundna och grubblande intryck han ger. Inom honom kokar en vrede, som han till viss del kontrollerar och kan trycka ner med bitande ironi och sarkasm. Ganska ofta går den stora ilskan ändå inte att hålla tillbaka.

Man kan säga att pjäsen ger en osminkad bild av Strindbergs konfliktfyllda sinnelag, kvinnohat och självömkan. Men man kan också tycka att pjäsen ger en överdriven bild av hur han var. Omöjligt är det att veta exakt hur Strindberg var och betedde sig. Pjäsen är trots temat rolig, publiken skrattar åt det absurda, åt de starka känslorna, åt Strindbergs överdrivna upprördhet, och man skrattar med kvinnorna. Man känner igen sig, eller man känner igen Strindbergs liv.

Tribadernas natt på Stockholms stadsteater har alltså regisserats av Thommy Berggren. Han verkar ha en nära relation till Strindberg, och han spelade honom i den nyligen, på nytt, visade TV-serien August Strindberg: Ett liv, från 1985, till vilken Per Olov Enquist skrev manus.

Thommy Berggren ville regissera en pjäs där Strindberg själv dyker upp, och i Tribadernas natt händer just detta. 2010 regisserade Berggren Harold Pinter-pjäsen Födelsedagskalaset på Stockholms stadsteater. I den hade Shanti Roney en roll, och Berggren upptäckte då att Roney var lik Strindberg till utseendet, och frågade honom om han ville spela författaren i Enquists pjäs.

Shanti Roney som Strindberg på Kulturhusets fasad

August Strindberg, 1879, Foto: C & I du Jardin
Ägare: Strindbergsmuseet

I en intervjufilm, som finns där pjäsen presenteras på Stockholms stadsteaters hemsida, berättar Thommy Berggren bland annat om hur han i en dröm träffade Strindberg på Strandvägen i Stockholm, utanför inredningsaffären Svenskt Tenn. Det hela handlade om en replik som Berggren sagt när han spelade Erik XIV i Strindbergs pjäs med samma namn. Repliken fanns inte i texten från början. Berggren var orolig för att Strindberg inte hade gillat detta påhitt.

Thommy Berggren är på ett rörande sätt fäst vid Strindberg. Intervjufilmen avslutas med att han tittar uppåt, som mot himlen, och säger:

Du vet vad jag menar, August! Du vet vad jag menar.

Similar Posts:

• Strindberg 101
• Som om Strindberg knaprat piller
• August Strindberg-special
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• Florin glädjs över detta lilla, och jag med