Det senaste året har Breiviks manifest, hans tankar och hans ideologi diskuterats i sociala medier, TV, tidningar, i kollektivtrafik och kring middagsbord. Jag lever, pappa handlar inte främst om Breivik. Siri använder inte ens hans namn i de avsnitt hon skriver. Boken handlar om Breiviks offer, de som dog och framför allt de som överlevde och vad som väntar alla, även oss som såg på, nu.

Texterna är korta och kronologiskt ordnade. Från dagen innan dådet då Siri Sønstelie spelar kort och badar med nyfunna kamrater under sin första sommar på Utøya, till attackerna i Oslo, Breiviks anländande till Utøya, de första skotten, tillfångatagandet av Breivik, räddningen till fastlandet, mötet med medierna, den första begravningen, minnena, överlevandet. Siri Søstelie och hennes pappa Erik Sønstelie skriver omväxlande, hon om vad hon upplever på ön, han som pappa och journalist. Det spelar såklart roll att Erik Sønstelie har jobbat på Osloavisen, VG och svenska SvD och ofta har rapporterat om andra krissituationer. Men det här är inte bara deras berättelse. Det här är en berättelse för alla som var på Utøya och alla som stod maktlösa och såg på.

Nu är vi däremot inte maktlösa. Det är vårt ansvar att komma ihåg och berätta. Den här boken väcker minnen till liv och den berättar. Det är en bok att läsa i år framöver. Det pratas i boken om hur vi så lätt slutar att prata om det vi lovar att aldrig glömma bort. Jag hoppas att alla håller löftet att inte glömma bort den 22 juli 2011.

Det är också vårt ansvar att ta lärdom. Under läsningen reagerar jag på de tankar som Erik har när han åker mot Utøya för att kunna vara så nära sin dotter som möjligt.

Al-Qaida, eller vilka det nu är som ligger bakom allt det här, måste ha haft hemliga celler i Norge. [...] Det slår mig att de där martyrerna, självmordsbombarna eller vilka det nu är som är i farten, mycket väl kan ha vuxit upp här, att de har blivit hjärntvättade av extrema imamer i slutna, strängt religiösa moskéer.

Han var långt ifrån ensam om att tänka så då men vad jag tycker är ännu mer oroväckande är att attityden förändras när han får reda på att förövaren heter Anders Behring Breivik, en man uppväxt i samma kultur som han själv.

I Anders Behring Breiviks fall gick det fruktansvärt illa. Orsaken vet jag ingenting om, men jag är glad att jag inte känner hat. Snarare sorg. Kanske också förvåning. Över att ingen uppfattade vad som hände med honom innan det var för sent. [...] Trots sina omänskliga handlingar, trots att han försökte döda min dotter, är Anders Behring Breivik inget monster.

Vi ska inte misstänkliggöra alla men vi får inte heller glömma bort att hat kan uppstå vart som helst. Men framför allt måste vi lära oss att människor i andra kulturer är inte mer olika oss än våra grannar.

Jag lever, pappa är en bok med många retoriska upprepningar och det är många stora ord. Men det är ord som biter och visar engagemang. Som det står på den minnessten som är placerad vid bryggan på Utøya till minne av offren.

Om en man kan visa så mycket hat, tänk på hur mycket kärlek vi kan visa tillsammans.

Det här är en bok om att ta tillvara på varandra, en bok att läsa med tårar i ögonen och hopp i hjärtat. En bok om hur kärlek och solidaritet vinner över hat.

Similar Posts:

• Troll, vær deg selv – nok!
• Årets vidrigaste och mest angelägna bok!
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang
• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• En ärelös jävel