Det ska vara en sällsam fortsättning och det är det, inte bara sällsam som fortsättning betraktad utan sällsam som helhet, om det ens finns en helhet. Plötsligt framstår det jag uppfattade som splittrat och splittrande i den förra romanen som ganska väl sammanhållet, sambanden som logiska. Här är det kollage och upprepningar, mardrömmar och verkligheter. En grupp döda människor på en ö, andra människor som dött tidigare, kanske inom ramen för 1989, kanske inte. Svaren var visst inte så entydiga ändå, eller går inte att acceptera för somliga.

Persongalleriet flödar över och handlingen är svår att reducera till några meningar – det är för mycket, för spretigt för det. Det finns mystiska dödsfall och en polis men spänningselementet är mer en dramaturgisk gimmick än något verkligt bärande. Det är en fiktion i lager på lager, där gestalterna protesterar mot sin gestaltning.

Det är förvirrande men på sina ställen väldigt roligt, som i en ensidig mailväxling där en ung kvinna skriver om sina drömmar vad gäller mode och design – hon har en modeblogg, vill starta ett showroom. Hon berättar om sitt arbete på ett produktionsbolag, där hon är lägst i hierarkin och sliter dygnet runt för hoppet om att avancera. Hon framstår som parodisk men nog finns det också en skarp kritik mot hur media- och kulturbranschen byggs av unga människor med drömmar, rimliga eller orimliga, som är beredda att arbeta på det sättet. Och då fastnar skrattet i halsen.

Romanens hjärta är ändå systrarnas antikvariat och det är återigen där jag trivs bäst och känner mig hemma, bland böcker och citat – och oförmågan att göra sig av med de förra. Allt som oftast placeras böcker i hyllan för sådant som inte säljs och på en vägg läggs citat till citat. Texten som livsluft och raison d’être. Livet i litteraturens bakgrund.

Medan jag läser känner jag att jag borde läsa om 1989, för sådant jag glömt, för ytterligare pusselbitar, men samtidigt är det något behagligt med den krängande osäkerheten. Det är som om spänningsromanen kastat loss, släppt alla förtöjningar. Kanske på väg mot en fyr, à la ett av modernismens portalverk, Virginia Woolfs Mot fyren, som det utöver själva lånet av titeln finns många anspelningar på, kanske mot något annat, ett textens sammanbrott à la James Joyce.

Men håller det? Nja, inte riktigt. Det blir lite för enkelt och lättvindigt – att inte låta alla frågor besvaras skapar inte alltid en komplexitet utan kan leda till ett visst mått av ointresse. En tillkrångling för sakens skull likaså. Och det återkommande mantrat ”jag vet inte vad jag ska göra med resten av mitt liv”, som i stället för att fördjupas mest blir en refräng. Ändå avslutar jag min läsning med att fundera på vad de kommer att ta sig för nästa gång, för en nästa gång blir det säkert och jag kommer att kasta mig över det verket också.

Similar Posts:

• En roman som vill vara lite för mycket
• En dag som rymmer så mycket
• I Johannes förtrollade värld
• Dolda hemligheter och mörka vrår
• Vems är språnget, textens eller läsarens?