Samma känsla får jag när jag läser Ormen i Essex. Det finns uppenbara paralleller till Austen: den utspelar sig i ett förflutet Storbritannien, om än något hundratal år senare än Austens romaner; den har en egensinnig kvinna som inte vill acceptera samhällets konventioner i huvudrollen; och den har egentligen inte så fasligt mycket yttre handling, utan är i förlängningen ett relationsdrama.

Ormen i Essex handlar huvudsakligen om Cora, en förmögen kvinna som lyckosamt slipper undan ett destruktivt äktenskap när hon blir en ung änka. Istället för att sörja särskilt mycket så åker hon till Essex, för att leta fossiler. Där lär hon känna William, en okonventionell präst, och de kommer att stå varandra nära. Med i persongalleriet finns också en kirurg, som under behandlingen av Coras make förälskat sig i henne, Coras sällskapsdam som också är kär i Cora, samt ett färgstarkt galleri av vänner och bekanta. Boken växlar mellan ett flertal olika perspektiv, även om Cora och William tydligt är huvudpersonerna.

Som en skugga över de olika kärlekarna och vänskaperna ligger oron för Essexormen, ett mytiskt sjöodjur som ryktas ha dykt upp igen. Cora hoppas på att den ska vara ett ”levande fossil”, medan William inte vill godta tanken att den skulle kunna existera, men hans eteriska hustru Stella hör den tala med henne på nätterna, och de vidskepliga byborna är tvärsäkra på att ormen finns där ute, och ställer till med allt från missväxt till bortrövade barn.

Perry skriver lekfullt och charmigt, med många av de där små guldkornen som får mig att tänka på Austen. Karaktärsbeskrivningar som ”[skarp] intelligens strålade ut under ögonbryn som skrek efter en sax” eller ”[han] hade ett beslutsamt, liksom studsande sätt att gå, som fick det att verka som att han utan förvarning skulle kunna hoppa upp på ett fönsterbräde” får mig både att le, och gör karaktärerna levande. På många sätt täcker Ormen i Essex också viktiga och allvarliga ämnen. Perry porträtterar djup vänskap utan att bara låta den vara upptakt till romantisk kärlek. Hon skriver nyanserat om destruktiva förhållanden, och den normalisering av psykisk och fysisk misshandel som de kan innehålla. Och hon berör åtminstone på ytan sociala orättvisor, och klasskillnader. Det är så mycket som är bra med den här boken. Ändå når den inte hela vägen fram för mig.

En petitess, som ändå stör mig är brister i den medicinhistoria som porträtteras. Den stämmer helt enkelt inte med när berättelsen utspelar sig. Men ännu mer är problemet med Ormen i Essex detsamma som när jag läser Austen: det må vara hur charmigt och kvickt och viktigt som helst, men jag tappar intresset när det bara är dialog och brev och filosoferande, men inte händer någonting.

I princip är det här en utmärkt bok, och gillar du Austen så rekommenderar jag den varmt. Du måste bara ha lite bättre tålamod än jag har.

Similar Posts:

• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter
• Äkta engelsk klassiker
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• Förra årets bästa bok
• Mellan raderna och nedanför trappan