I reportageboken Insidan – SD-kvinnorna och partiet berättar kvinnorna med egna ord varför de engagerat sig i SD, vad som drev dom, reaktioner från omgivningen – och varför de i vissa fall inte längre är kvar i partiet (hint: alla lämnade inte frivilligt).

Andra recensenter har skrivit att Recabarren håller sig förtjänstfullt neutral till kvinnornas berättelser. Det stämmer, och fyller på sitt sätt en funktion -men följdfrågorna saknas. Här är det kvinnornas tankegångar som styr berättandet, vilket gör att man som läsare inte på riktigt förstår varför de väljer just SD att engagera sig i.

Extra tydligt blir det i kapitlen om Kronlid, där dennas abortmotstånd och delvis kritiska förhållningssätt till evolutionsläran beskrivs helt med Kronlids egna ord: ”i hennes värld hade hon inte sagt något problematiskt eller konstigt”. Det må så vara – men kan det finnas något problematiskt ur någon annans synvinkel? Vilka skulle t ex drabbas mest av en sänkt abortgräns, och hur tänker Kronlid kring det? Det får vi som läsare inte reda på, och det hade varit intressant.

Ett annat aber är skildringarna av hur dessa SD-kvinnors engagemang tas emot av omgivningen. I vissa fall handlar det om rena hot, i bland annat i form av klotter på familjens villa. I andra fall är en SD-kvinna som ”plågas över att andra tycker sig ha rätten att behandla henne illa för att hon är sverigedemokrat”. Några meningar senare visar det sig att den som ”behandlar henne illa” är en adopterad pojke på sex år, vars mamma talat om för honom att ”Maddelen (kvinnans pseudonym i boken) inte tycker om människor som ser ut som jag”. Här hade man önskat att författaren vågat pressa ”Maddelen” lite på vem det egentligen var det var synd om. Och varför. Förutom att jag personligen ogillar att ”Maddelens” tankegångar står helt okommenterade, av såväl författaren som ”Maddelen” själv, hade det på riktigt varit intressant att höra ”Maddelens” svar.

Att ge ett betyg till Sara Recabarrens Insidan – SD-kvinnorna och partiet är nästan omöjligt. På plussidan: Lättläst, gripande, intressant och viktigt ämne att ta sig an. Varför viktigt, kanske vän av ordning undrar – hade det inte varit bättre att låta de som drabbas av SD:s framfart få komma till tals? Absolut, men det kan också vara en fördel att förstå sin fiende för att kunna bekämpa den. Dessutom ger boken en inblick i SD:s inre, och talet om att de skulle vara ett parti som annat kommer på skam.

På bokens minussida hamnar för lättläst, ingen vidare djupdykning, viktiga ämnen och händelser slätas över – och inte minst hamnar rasismen väldigt i skymundan.

Similar Posts:

• Allting går att sälja med mördande reklam?
• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• Miljöpartiet – ett samhällshot?
• Strålande om rasism i Sverige
• Kamphundarna som blev underdogs