Igår recenserade Alice Athena Farrokzhads Vitsvit. En diktsamling om språk och kultur, makt och släktskap. Alice skriver såhär:

Vitsvit är också en politisk bok, i den mån att den ställer sig frågan: vad gör kamp och revolution med oss? Hur förändras vi av kampens utgång? Hur snabbt tar vi över förtryckarens språk om vi vunnit, hur snabbt inordnar vi oss i förtrycket om vi förlorar?

Idag handlar det om Släpljus och vingar, ett nytt mästerverk av Roy Isaksson, enligt Håkan. ”En tålmodig poet för oss tålmodiga läsare” skriver han i sin recension.

På torsdag skriver Marie om Karin Alvtgens senaste roman Fjärilseffekten. En roman, som på typiskt Alvtegenvis, kryper in under skinnet på en och där karaktärernas svårigheter att kommunicera med varandra får konsekvenser de aldrig kunnat förutse.

Och på fredag skriver Richard om Olga Slavnikovas fantasi-dyspoti 2017. En rik roman-skröna med ett otroligt språk som dock gör den ganska svårforcerad. Ingen ströläsning, menar Richard.

Similar Posts:

• ”Tänk på döden”
• Ny vecka på dagensbok.com
• Vems språk är det vi talar? Vems liv är det vi lever?
• Vecka 38 på dagensbok.com – Vägen framåt
• Maries bokmässa 2013

Hur skriver man ett äreminne över fåordigheten, idogheten och drömmarnas snåla ljus? Över dagsverkenas ändlösa upprepning?

Smultronglädjen?

Släpljus och vingar är en fantastisk diktsamling. Roy Isakssons nya mästerverk, efter en tålmodig väntan och längtan. 1997 kom Lufthunger, även den på sätt och vis mästerlig – en tålmodig poet för oss tålmodiga läsare. Men Isaksson har varit produktiv dessa ”tysta” 16 år – översättare av och för en mångfald; nyligen två böcker av den nigerianska författaren och poeten Chris Abani. Jag tror det handlar om en brinnande vilja att visa, att synliggöra litteratur, som annars förblir osynlig i vårt svenska uttrycksmonopol – detta trångsynta anglosaxiska tunnelseende. Isaksson visar starkt avståndstagande från vår västorienterade kulturella hybris. Men jag kan ha fel. Det är möjligtvis strategiskt mer lönsamt att översätta utländska författare, i tider där poeter tvingas söka socialbidrag för att knapert överleva. Att kalla sig poet i Sverige är ett jävla företag. Men alla vill inte bli en produkt. Som produkten Marcus Birro, visst kväljer denna absurditet, som inte ens kan bemötas nykter. Så man fyller i blanketten för statligt bistånd, eller översätter, håller skrivkurser – allt för att slippa det man modernt bör drivas mot: exploatera och sälja sig samt provocera lagom makttroget.

Vår dagliga dos giv oss idag, vanmaktens bröst sekunderna innan sveket briserar mot våra trumhinnor.

Isaksson är en vacker människa, som titeln Släpljus och vingar: vackert. En diktsamling av återblickar, fragment – om döden, livet och nu och då. I små ordfattiga fragment, eller vackra prosadikter som penslar minnesbilder, detaljrika som oljemålningar, reflektioner om en värld som finns nu, idag och för länge länge sedan. Alla spår av personer som levt då – det konkreta skrot som vittnar om strävanden, glömda människor, bortglömda. Barndomsgestalter som levt, och dött; kvar finns bara spår av en och annan tegelgrund, rostigt skrot, gamla elledningar i ett övergivet småländskt bondesamhälle. Där poeten Roy Isaksson växt upp. Dikterna blir ett återbesök, från en tid till en annan. Där dåtiden står kvar, i nuet, fast i förfall. Man måste bara orka titta efter, leta och rota runt. Isaksson orkar, jag med honom.

När haspen lagts på infann sig en stillhet, en ursprunglighet. Avskalad allt krimskrams, allt särskiljande. Här finns bara fjölens demokrati. Skitandets närvaro och tvångets frånvaro.

Vad som återkommer, bland barndomsbilder och förnimmelser från ett barndomsland, är poetens fars död. En dikt beskriver ögonblicket – liv och plötslig död. Ett blodomlopp stannar upp, ett långt liv får ett snabbt slut.

och detta sker tyst, / jag lägger kinden mot / din panna, ännu varm / stryker dig över håret / det är över nu

Dikterna är i skiftande tid. En diktsamling med bokstavlig innebörd. En samling dikter förenade i en bok, helheten är det kalejdoskopiska fokuset, det drömska målandet, nuet dåtid livet döden – åkermarkerna, skrotet. Men kanske framför allt: när en människa dör lever bara minnet kvar. Ibland, eller med tiden grumlas minnet, kommer ur fokus. Ansiktena försvinner, sedan glömskan. Däremot finns spåren kvar. Inte för alltid, men under en långsträckt tidsperiod. Redskap, tegelstenar – dagböcker, brev. I möten med detta konkreta kan våra minnen bli tydligare. Dåtid och nutid sammanstrålas, minnen och spår – detta tillåts återskapas i boken. Som fragment, i bilder, dofter och ljud.

denna tidlöshet / delad eller inte

Det fina med Roy Isakssons bok är att den inte är modern. Inte heller omodern. Nej, för han bryr sig inte. Vilket får läsaren att inte heller bry sig om saken. Prosastycken bryts av små minimalistiska kastvindar – så enkel, så vacker. Ingen läsare exkluderad, alla är inbjudna. Vi förstår och han förstår läsaren. Isaksson varken skriker eller viskar, han pratar sakligt och lugnt. Inbjudande berättar han sina levande målningar, sina fotografiska uttryck och skrynkliga papperslappar. Dikterna är inget pussel, även det avskalade abstrakta är sakligt som inihelvete – och för mig personligen en mycket efterlängtad bok.

Så många ord som bara finns och åter måste fyllas med sin innebörd, som ligger kringslängda som glömda redskap. / En ständig pågående geologisering av vårt innersta

Helheten betonas också av detta. Vi människor dör, vår kropp från levande till kremerad, några veckor. Men vi sätter spår, en skogsstig för andra att följa och trampa vidare eller bryta ut ur, trampa nytt. Minnena finns i oss, som små fragmentariska beröringar fördömda av tid. För när vi dör, dör våra minnen. Vem minns minnens minnen? Vi glömmer, vi historielösa informationsmonster. Vi glömmer folkmord. Kosovo, som Isaksson tar upp i en dikt. Spåren finns kvar. Leta själv och se, förstå och kom ihåg. Minns.

Under natten faller oändlighetens luddiga vita flingor och på morgonen återstår ingen psykologi. Bara vitheten och nattens nya grammatik, spårstämplarnas imperativ. / Vem talar och vem lyssnar?

Similar Posts:

• Jag befarar att det här inte är seriöst
• Veckan på dagensbok.com – Lyrik, fjärilseffekter, Slavnikova
• ”Jag är som sådana människor som försöker dölja hurdana de är trots att man vet att de är som folk är mest.”
• En gång till?
• Russinen är fruktiga