Schütt debuterade vid sjuttiofem års ålder med denna "min uppväxt"-historia. Det är Stockholm och det är 20- och 30-tal och det är löst sammanhållna episoder berättade med lika delar lättburlesk och romantiserande av tiden som var. Romanens unge Roland är uppfinningsrik och nyfiken, till exempel stjäl han ju ur moderns förråd av olaga saluförda preventivmedel och marknadsför själv först ett ny slags ballong som genast blir populär bland ungarna, och sedan förstås det klassiska illbattingvapnet som titeln syftar på. Vidare smugglar han tidsskrifter till en flykting från Hitlertyskland, hamnar på anstalt och gör succé med en egen teknik för att röka fisk, samt får näsan avslagen av sin storebror. Förstås finns även några mörkare inslag, som faderns invaliditet och morfinism, och tragiken kring F-Margit som låter sig "palperas" för en krona. Och de hinder som sätts framför en därför att man är sprungen ur ett halvt judiskt och helt socialistiskt hem.

Schütt skriver med glädje och med enkelhet. Till exempel har ett stycke i genomsnitt tre meningar. Allt förklaras tydligt och alla risker för missförstånd är undanröjda. Filmversionens framgång kan ha en delförklaring i utformningen av karaktärerna, de är nästan tomma sånär som på några enstaka talande gestaltningar, och därmed som gjorda för att fyllas i av skådespelare. Och här finns ett sätt att låta bli att snåla med utropstecken som man inte ofta ser:

Hon skulle bara veta vad den slanten fick för användning!

Då var det inte roligt att vara Roland!

Två varma korvar med bröd och senap!

Bertil kunde inte trä på mask!

Ja, berättas ska det. Och görs det med glädje gör jag gärna avkall på stilistiska villkor och krav på underförståddheter. Schütt gör det med mild charm och lustighet. Han har varit med om allt det här och det är klart han ska berätta om det. Det är en oerhörd uppväxt, när man tänker på det. Jag läste Kådisbellan första gången när jag var tretton, och även om jag uppskattade den mer då än nu ska jag säga att den står sig i sin autentiska simpelhet. Bevisligen kommer man i slutändan rätt långt med den berömda glimten i ögat.

Similar Posts:

• ”Den som gudarna älskar dör inte”
• Växa upp med hippies
• Rolands upptäcksfärd
• American Girl
• Chuck D håller masken