Det handlar bygdens slagskämpe och problembarn Dan Kaspersen. Han återvänder till sin fädernesgård efter två år på kåken för knarksmuggling. Båda föräldrarna, bygdens kända frimicklare, är sedan länge döda och brodern ska precis begravas efter att ha hittats avgasförgiftad i sin bil på gården. De hann aldrig träffas efter fängelset. Många frågor är obesvarade. Dans förlorarstämpel blir lika svår att tvätta som en tatuering och han anstränger sig inte mer än att leva upp till allas förväntningar på honom. När sedan granngubben hittas brutalt misshandlad riktas allas misstankar åt ett håll.

Men handlingens yttre ram till trots handlar det här om längtan efter att få och ge kärlek och att förlikas med sin barndom. Kort och gott om att återvända hem, ställa sig rakryggad upp, se nyktert på sig själv och sin situation, skrota det gamla rostiga för något nytt. Men att ta till flykten är inte förenligt med den här typen av glesbygdsrealism. Det är nämligen vad Henriksen ansluter sig till och det har sina stående inslag: överklassen är de onda medan de som kämpar och har rent mjöl i påsen blir offer för blickar och förtal; kvinnorna är passiva och representerar kåthet, moderskap och trygghet.

Men för den skull är det orättvist att förkasta Snö ska falla över snö som fallit. Henriksen skriver med stor inlevelse och har ett vackert och målande språk. Det finns många scener som sätter sig på näthinnan. Exempelvis den inledande brutala grisslakten och det oförglömliga julfirandet på järnvägshotellet i Charlottenberg med den benlöse farbrodern, huvudpersonens nödvändiga resonör och bollplank. Jag gillar också att översättaren Lotta Eklund har kvar norskan i dialogen för de flesta utom huvudpersonen. Det skapar lokalfärg och trovärdighet hos karaktärerna.

Men precis som Dan Kaspersen har levt ett ryckigt liv och bara har fragmentariska barndomsminnen utan synbar helhet eller mening, varierar bokens tempo. Det är många och långa tillbakablickar, varvat med slagsmål och amazonfärder genom snön. Och handlingen förs allt för många gånger framåt av oväntade besök på gården eller avbrytande telefonsamtal.

I sitt hemland har Levi Henriksens stil kallats för just norsk bygderealism och han anses av andra tillhöra en ny generation antiurbanistiska författare. Här hemma tänker jag på Robert Kangas senaste Den förbannade turen (liknande tematik i samma skogar men på andra sida gränsen) och framför allt Åke Edwardsons båda böcker Genomresa och Jukebox förlagda till Småland.

I mars kommer den i pocket. I Norge fick den pris som årets bästa roman 2004 av de norska bokhandlarna, vilket jag gissar betyder att den har sålt bra och är en publiktillvänd bladvändare. Inte illa.

Similar Posts:

• En norsk traktor
• Hem till gården
• Man kan inte inte kliva i samma flod
• Småländsk Hemingway
• Den tjärdoftande kyrkan

Hos många är Robert Kangas en stilist som väl behärskar denna konst, så till exempel i den ypperligt välskrivna novellsamlingen Oskuld (1994) och även Du frågar vad jag heter (1999). I Den förbannade turen är jag dock inte lika övertygad. Exempelvis säger en prostituerad som varit i Sverige två år när hon och huvudpersonen Gunnar hittar en stuga som de tror är det perfekta gömstället från skurkarna:

Till och med TV finns det och nere vid sjön är det rest ett timrat vindskydd bredvid en stenlagd eldstad för brasstunder i kvällningen.

Och många gånger rullar berättaren med ögonen, när han ska beskriva sin reaktion på någonting. Undrar jag hur vanligt det är att säga det om sig själv?

Om man som läsare är känslig för vad en gestalt i en viss situation kan välja för ord eller använda för uttryck så kan det i värsta fall bli avgörande för om man kommer att gilla boken eller inte. Samtidigt kan gränsen vara svår att dra mellan en författare som gömmer sig bakom någon annans språk och författarens egen personliga röst. För den som lyssnade på Bengt Ohlssons Sommar i P1 för några veckor sedan var han inne på ett liknande resonemang.

Den förbannade turen kan liknas vid en stafettberättelse som förs framåt genom att låta berättarperspektivet växla i varje kapitel. Tekniken ger tempo åt läsningen och det råder ingen tvekan om att Kangas är inspirerad av William Faulkner, något han själv inte sticker under stol med. Varje kapitel är ett slags inre monolog och det ger utrymme för mycket humor och igenkänning om man har en lantis i sig. Många fördomar och frisk samhällskritik från gräsrotsnivå kommer fram.

Det hela utspelar sig i Värmland, ett landskap där Länsstyrelsen sätter ut vargar med flygplan, ett gränsland som överlever tack vare norrmännens törst, en landsbygd som är bortglömd av politiker och makthavare. Helt enkelt Kangas egna Yoknapatawpha County, bara för att göra ytterligare en parallell till Falkners sydstatssamhälle.

Handlingen kretsar i korthet kring Gunnar som är en före detta pin up-fotograf som kommer hem till sin barndoms skogar eftersom han är förföljd av en gangsterliga. Redan i inledningen tar de ett finger av honom. Han behöver pengar snabbt och jag behöver knappast tillägga att det inte kommer gå så bra för honom. Därtill är han smått korkad.

Men det är inte den värmländska gangstervärlden som jag fastnar för i min läsning. Det är bekantskapen med Gunnars föräldrar som strävsamt slitit på varandra i årtionden utan att konversera, det är Sven som är en slemmig lanthandlare som lever på tveksamma affärer, samt bilmekanikern Jack som ännu i 40-års ålder bor kvar i sitt barndomshem. Även om de kan beskrivas som stereotyper i en bortglömd landsbygd, visar de något väsentligt för oss. Det handlar om den ensamma människan som blivit berövad alla sina drömmar. Liv helt utan värdestegring. Människor som befinner sig bortom desperationen och möjligheten att skapa något. Återvändaren Gunnar är ett klassiskt berättargrepp för att lyfta fram detta.

På köpet får man alltså dessutom en smått spännande och thrilleraktig handling, om man nu vill läsa Kangas bara för nöjes skull.

Avslutningsvis är det här en välbehövlig röst för ett annat Värmland än det som Selma Lagerlöf, Göran Tunström och Lars Andersson lärt oss känna. Skogen är den samma, men sprutande grusvägar, upphöjda Volvos, avsågade hagelgevär och kapade fingrar är några av skillnaderna. Det har blivit Kangas kall.

Similar Posts:

• Blandade känslor till norsk snö
• En norsk traktor
• Drömsk kärlekssaga om sorg och musik
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• En bitvis drakonisk dagbok

Ett bärande tema är självbedrägeri, men också tvånget att försöka se ett mönster i tillvaron. Det handlar om att se sin omgivning och sig själv sådan som man är. Vissa lyckas medan andra misslyckas. Vissa slutar prata medan andra flyr in i mystik. Det finns en kärlek för oliktänkare och ensamma själar, sådana som säger nej, i en värld där alla helst ska dela samma värderingar, ha samma erfarenheter och där det bara finns ett sätt att vara för att man ska kunna betraktas som normal.

Vi får träffa original från bygden som behandlar främlingar som luft och som har en blick bortom horisonten. Tydligast blir det i ”Det kan komma någon”. Den handlar om en arkeolog som ensam ska göra utgrävningar på en ö i Nordnorge. Han konfronteras med en kärv lokalbefolkning som är som betong. Det gör honom frustrerad.

Hon log och såg bort, som vanligt mer intresserad av landskapet än av honom – varför det egentligen? Hon hade ju sett ut över de här betade och ointressanta moarna varenda dag i ett helt jävla liv!

Han söker förgäves kontakt.

De är inte som jag, tänkte arkeologen, de är inte fördärvade och urbana, de är inte styrda av hemliga motiv, de kör ner ett spett i jorden exakt där det ska stå /.

Han är inte hemma där men önskar att han vore det. Miljön förvandlar honom långsamt utan att han själv märker det. Han blir rå, tillbakadragen och egoistisk. Han roffar åt sig vad han vill ha och ägnar sig samtidigt nitiskt åt sina utgrävningar efter lokalbefolkningens historia som han i själva verket har mitt framför näsan. På samma sätt utforskar Jacobsen sina karaktärer. Likt en arkeolog borstar han bort jorden från dem och avslöjar detaljer i det mänskliga landskapet.

Det nya fönstret är en samling noveller skrivna mellan 1982 och 2001 i urval av översättaren Staffan Söderblom. I efterordet kallar han Jacobsens novellistik för en osäkrad eller opålitlig realism. Det håller jag med om. I varje text finns oväntade överraskningar. Något som bryter.

Jacobsens noveller påminner mig ofta om Robert Kangas och även Åke Smedberg. Alla har samma kärlek för oliktänkare och icke urbana miljöer. Jacobsen är kanske inte lika träffsäker som Kangas och han har inte ett lika poetiskt språk som Smedberg, men han är lika uppriktig i sitt berättande. Eventuella spår efter någon författarskola är obefintliga, vilket annars är vanligt bland svenska debutanter. Här är det snarare djärvt, trubbigt och varierat med blåstället på. En grovjobbare som har något att säga oss och som tycker att det är viktigt, helt enkelt.

Genom Det nya fönstret ser jag spåren av en traktor som möljar sig igenom den norska leran. Jag vet inte vart han ska men han gasar och sliter sig fram med varierad framgång.

Similar Posts:

• Blandade känslor till norsk snö
• Sju novellpraliner
• En frostskadad viking
• Uppväxtidyll med naggade kanter
• Ett avsågat hagelgevär