På bokens Ja-framsida tronar Carl XVI Gustaf på någon slags jubileumtallrik mot en skär tapet. På Nej-framsidan gapar en tom spik och samma solblekta tapet med ett mörkare tomrum efter kungens bild. Hur ska man tolka det? Är det, som Linder påstår, så att republikanerna vill riva ner och inget har att erbjuda istället? Eller bara en snygg formgivningsidé med lite olyckliga konnotationer?

Nja. Det stämmer att Svensson ägnar mycket litet utrymme åt ifall vi faktiskt skulle införa republik. Hur skulle det gå till? Måste vi då ha en president och i så fall vem? Vad gör vi i så fall av nuvarande kungahus? Svensson fokuserar på att kritisera rådande statsskick, men hans argumentation framstår ändå som mer täckande än Linders.

Stort utrymme ägnar Svensson de kungligas historia, och däri ligger en intressant skillnad. För Linder är monarkins historiska förankring ett argument i sig; vi behöver våra traditioner, ceremonier och nationella symboler. Hos Svensson är historien betydligt mer närvarande och problematisk.

Det handlar inte minst om kungafamiljens nazistiska rötter. Exempelvis vigdes den nuvarande kungens föräldrar av en ledande nazist i NSDAP-fästet Coburg 1932. Kungens morfar, hertigen av Sachsen-Coburg und Gotha, blev medlem i partiet 1933 och ställdes efter krigsslutet inför rätta och dömdes som nazistisk medlöpare. Kungens far, arvprinsen Gustaf Adolf lånade sig återkommande vid besök till nazistpropaganda, även om ”inga brev eller andra dokument har hittats som skulle kunna tyda på att han hade några politiska intressen alls”. Drottningens pappa å sin sida var organiserad nazist sedan 1934 och tillverkade som fabrikör krigsmateriel.

Nå, än sen? Inte kan väl Svensson hålla kungaparet skyldiga för vad deras föräldrar och morföräldrar har gjort och tyckt? Nej. Däremot håller han dem skyldiga för sin vägran att diskutera, redogöra för eller göra upp med detta historiska arv. Det är inte rimligt, menar han, att statschefen för ett land som gjort sig internationellt känt för Förintelsekonferenser och att göra upp med andra världskrigets smutsiga byk ska kunna gömma undan historia – bland annat i slutna kungliga arkiv – med hänvisning till att den är ”privat”. Detsamma gäller för övrigt den unika ogenomskinligheten i att hovet inte redovisar hur det använder skattebetalarnas pengar.

Däri ligger också ett av monarkins diemman. Som moderna människor vill vi åtminstone gärna tro oss om att respektera privatlivets helgd, men i monarkin är det just privatsfären som blivit allmän egendom. Det är just det faktum att vi lägger oss i kungligheternas kärlekshistorier, åsikter och engagemang, giftermål, barnfödande och död – allt detta som normalt anses privat – som utgör monarkin.

Varför då ”aldrig farligare än nu”? Jo. Dels menar Svensson att kungahuset trots sin förmodade maktlöshet besitter väldigt mycket makt i kraft av sitt enorma mediala genomslag. Dels innebär det faktum att fler och fler ickekungliga gifts in i kungahusen – något som i sig förstås blivit nödvändigt på grund av de europeiska kungahusens inavel – att fler och fler särintressen knyts till denna stora makt. Vad händer när dessa intressen går utanför allmänt omfattade välgörenhetstankar? Om Daniel Westling istället för gymbranschen varit i till exempel oljebranschen? Om han varit politiskt aktiv? Eller för den delen om han hade varit muslim, katolik eller uttalat ateist? De kungligas rättigheter är ju begränsade på en rad punkter. De får inte rösta. De måste, enligt lag, tro på den Augsburgska bekännelsen, eller, med Svenssons ord, ”vara lutheranska fundamentalister”.

Precis som Vilhelm Moberg i klassiska Därför är jag republikan värnar Svensson vad man skulle kunna kalla kungligheternas mänskliga rättigheter. Det är någonting inte riktigt människovärdigt med monarkins krav. Men som Moberg är han också bekymrad över kunglighetens inflytande på det kringvarande samhället, inte minst på det kritiska tänkandet hos media och politiker.

Även litterärt vittnar Svenssons text om vissa Moberg-ambitioner. Han vill gärna vara underhållande och politisk på ett bräde och i goda stunder lyckas han ganska bra med det. Andra gånger blir jag faktiskt osäker på om han är ironisk eller bara marknadsliberal, som när han avslutar med att utropa:

Det är hög tid att modernisera kungahuset på allvar. Marknadsutsättning. Fullskaleprivatisering.
Låt kungen bli vad han alltid varit, en halvtafflig chef för ett familjeföretag i pr-branschen.
Staten ska varken driva bilfabriker eller kungahus.

Similar Posts:

• Republikanismen är en betongkloss från Domus?
• ”vars blotta existens visar att vi bor i ett sagoland”
• Världens svåraste PR-uppdrag?
• När kungen måste gå på toaletten
• Republikanismen är död – länge leve knugen?

Kanske känner du dig som jag inte fullkomligt intagen, något mindre enad, eller kanske till och med enad kring helt andra saker? Men också om du är mindre bedårad av vit spets och bröllopsvalser just denna dag, så har ståhejet fört upp en hel del intressanta frågor på dagordningen. Många av dem ställs – och besvaras helt olika – i dubbelboken Ja. Monarkins bästa tid är nu/ Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu.

Ja-mannen Linder menar, som framgår av titeln, att monarkin aldrig varit bättre. Under det senaste århundradet har den vuxit sig samman med parlamentarismen och idag är vi en demokrati med en populär och duktig folkhemskung. Vi lever i den bästa av världar.

Linder beskriver sitt eget förhållningssätt som pragmatiskt; han vill inte skriva in sig själv i någon -ism, men tycker att den konstitutionella monarkin i vårt fall och med vår bakgrund är det som fungerar bäst och det vi bör hålla oss till. Varför laga något som inte är trasigt? Man vet vad man har, men inte vad man får.

Republikanismen däremot liknar han återkommande vid 1960-talets radikala ombyggnationer av stadskärnorna. Vackra gamla hus fick ge plats för betongmonster med Domus-, Epa- och Åhlénsvaruhus. Sådan är republikanismen.

De aktiva republikanerna drivs uppenbarligen inte av idén om något bättre. De är inte för, de är emot. Därmed blir det ännu mindre märkligt att det inte möter något folkligt gensvar. Det finns ingen vanskötsel, inget skräckvälde och inga astronomiska kostnader att göra uppror emot, bara en omtyckt monarki och en plikttrogen kungafamilj. Det väcker föga kampvilja. Att revoltera för revolterandets egen skull är inte så många vuxna människor pigga på att hålla på med.

Formuleringarna är slagfärdiga och känsloladdade. I sina bästa stunder stampar också Linder onekligen på en republikansk öm tå: om man nu är emot monarkin därför att den är odemokratisk, måste man då inte ändå böja sig för den ifall en folklig majoritet faktiskt vill ha kungahuset kvar? Visserligen ekar det en smula av Göran Hägglunds kulturelit och ”verklighetens folk” när Linder raljerar över ”det kulturradikala Åsiktssverige”, men ändå.

Borde man tycka som så många andra på landets ledar- och kultursidor och avfärda monarkin som ”förlegad” och ”odemokratisk”, eller har den goda skäl för sig även på 2000-talet? Är allmänheten något betydelsefullt på spåren när man avvisar idéerna om republik, eller är svenska folket så förfört av fest, flärd och Svensk Damtidning att människor inte kan tänka klart?

På denna retoriska fråga svarar Linder naturligtvis ett rungande ”nej”. Några sidor senare skjuter han dock sig själv en smula i foten och har mycket lite till övers för någon alternativ vald president. ”Republiken skulle inte med nödvändighet ge oss en högutbildad och kompetent person som president”, konstaterar han torrt; ”valbarhet och kompetens är olika saker”. Inget vidare starkt argument för den där demokratin, kan man tycka.

Om man jämför med bokens andra halva, Per Svenssons Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu, så går vissa argument igen. Ja, fast tvärtom, då. Medan Svensson till exempel menar att kungafamiljens starkt normerande funktion är ett problem, ser Linder dem just som utmärkta förebilder. En sådan trevlig, plikttrogen kärnfamilj! Annars finns ingen direkt polarisering skribenterna emellan, och det hade varit mycket roligt att faktiskt se dem debattera, bemöta och ifrågasätta varandra.

Ett grundläggande problem hos Linder är annars just att han är så ovillig att ta sina meningsmotståndare på allvar. De 30-50 procent (det har förekommit de mest skilda siffror de senaste månaderna och jag skulle bra gärna vilja veta hur frågan egentligen formuleras) som faktiskt inte vill ha kvar kungahuset reduceras konstant till kulturelit, ”den lilla griniga grupp i medier och politik, som gärna skär tänder över monarkin”. Kanske det beror på dålig självinsikt, men jag känner mig helt enkelt inte träffad.

Similar Posts:

• Prinsessa, president eller privatisering?
• Världens svåraste PR-uppdrag?
• När kungen måste gå på toaletten
• Republikanismen är död – länge leve knugen?
• ”vars blotta existens visar att vi bor i ett sagoland”