Boken behandlar Degermarks liv från det att hon medverkat i Bo Widerbergs Elvira Madigan fram till nutidens Degermark som lagt skådespeleriet på hyllan och ägnar sig åt konsthantverk. Vägen dit är dock lång, och läsaren får ta del av en hel del personliga detaljer – det första äktenskapet och jetset-livet som detta förde med sig, ett andra äktenskap, två barnafödslar och diverse karriärbyten. Men tyngdpunkten ligger på alla de svårigheter som Degermark tagit sig igenom under sitt liv – kampen mot anorexi, sorgen över att behöva lämna sin son efter det första äktenskapets uppbrott och slutligen också den totala misären innehållande droger, fängelse och en förödande bilolycka.

Det här är den typen av bok som, för att man som läsare ska kunna ta den till sig, kräver att man sympatiserar med huvudpersonen. Vare sig det handlar om en fiktiv eller verklig karaktär. Det är just där som det brister – jag har väldigt svårt för att verkligen sympatisera med Pia Degermark.

Till en början blev jag nästintill imponerad över hur hon vågade gå ut med alla dessa misstag och snedsteg, allt det som gått fel i hennes liv, på ett så öppet sätt. Men efter ett tag upptäckte jag att det inte alls var så. Allting som har gått fel i Degermarks liv verkar ha varit någon annans fel. Jag vill inte påstå att det i viss mån inte är så – andelen utnyttjande, svikande och rent av ondskefulla människor som Pia Degermark har stött på under sitt liv hade fått vilken svagare person som helst att krackelera. MEN. När hon försöker sälja konceptet att det enbart var socialens fel att hennes barn blev fråntaget henne vid en tidpunkt då hon var en hemlös amfetaminmissbrukare som hoppat ut från ett fönster på Helsingborgs lasarett med sitt några månader gamla barn och rymt till Danmark med det, där barnet, till råga på allt, blivit slaget av en väninnas ex, ja då har i alla fall jag svårt för att till fullo ta hennes parti och känna den nödvändiga sympatin.

En annan faktor som gör det svårt för mig att ta till mig Degermark är dessa ständiga, pretentiöst formulerade livsläxor, ofta iklädda liknelsens form. Jag förstår att hon har en hel del att förmedla, och jag skulle normalt sett ha all respekt för det hon hade velat säga. Men när hon till exempel uttrycker sig såhär:

Jag brukar göra följande liknelse: Om du går in på Clip art i en dator, hittar du fågeln Fenix. Den kan du normalt färglägga i låt oss säga elva färger. Går du däremot in på alternativ hos fågeln Fenix kan du göra en förbjuden åtgärd, det vill säga att du klipper av en sträng som du aldrig kan komma tillbaka till. De ursprungliga elva färgerna kommer du aldrig mer att se, men istället får du tillgång till kanske 120 färger. Men du kan aldrig komma tilbaka till de ursprungliga elva. Det är som med anorexi, du kommer aldrig någonsin tillbaka till din egentliga person

blir följden att hennes kloka ord, som borde ha varit aha-upplevelser, snarare blir till haha-upplevelser.

Jag är säker på att Pia Degermark har en hel del värdefullt att berätta om vad hon, på gott och ont, har lärt sig genom sitt liv. Och jag tror att hon hade varit en fantastisk person att möta i verkliga livet, till exempel om man som journalist skulle få chansen att göra en längre intervju med henne. Därför blir jag ledsen över att den här boken inte riktigt gör henne rättvisa. Att den inte visar den, jag tror, fantastiska person, hon faktiskt är. Kanske är det Degermarks misstag att hon själv valde att skriva boken, kanske är det någon annans misstag som inte bad henne omarbeta den tillräckligt. Men i textform brister den här historien, varför jag – tyvärr – inte kan ge den ett högre betyg än en 2:a.

Similar Posts:

• Vad är viktigt?
• Värmen från en toasits
• Från mörker till ljus
• Att vara eller inte vara (alkoholist)
• Judas!