LL-förlaget jobbar för att alla människor ska hitta läslusten. För dem som har svårt att få ordning på bokstäverna behövs böcker som engagerar. Hon ville ju är en ungdomsbok som bränner i mina händer. Det handlar om 16-åriga Barzan som längtar efter att förlora oskulden. Hans bästis Leo har gjort det för länge sedan. Tanken upptar en stor del av Barzans vakna tid och hans tillvaro handlar till stor del om att spana in tjejer, deras bröst och att dra sig tillbaka till skoltoaletten och runka när det inte funkar att räkna baklänges från hundra. Det börjar en ny tjej i klassen som heter Teija. Hon är tuff på ytan och håller på med kampsport. Barzan är intresserad av Teijas kompis Disa som i sin tur är kär i Barzan. Så blir det fest hos Disa och Barzan ser sin chans. Är det nu oskulden ska ryka? Han förbereder sig med kondomer och nystruken skjorta. Men Disa blir väldigt full.

Efter festen är allting så konstigt. Vad var det som hände egentligen? Det finns flera versioner av kvällen. Disa var så full att hon inte märkte något. Hon sov ju, så vad är grejen? Men att sätta på någon som nästan är medvetslös av fylla är våldtäkt, menar någon annan. Det är livsviktiga saker som diskuteras, och det är kärnfullt och lättbegripligt beskrivet. Som jag skrev tidigare så bränner boken i mina händer, och trots att det är ett bra tag sedan jag var sexton, är jag där igen. Darrig, med rädslan av att inte duga. Så här i efterhand ter det sig horribelt att det var så viktigt att ”bli av med” oskulden. Men det var något som skulle ”förloras” till varje pris, och jag jämförde mig med mina kompisar.

Karaktärerna i Hon ville ju är pedagogiskt presenterade i början av boken och finns där som en påminnelse om en blir snurrig. Fint och klokt. Det är luftigt tecknade porträtt där läsaren får fylla i ganska mycket själv, men personernas riktningar är tydliga. Jag blir faktiskt sexton igen när jag läser den här boken och jag vill sätta den i händerna på alla från tretton och uppåt. Den är viktig och lättläst, men inte ett dugg lättvindig.

Similar Posts:

• Avdramatiserade hormonruscher
• Kort kjol 2.0
• Att läsa högt om det svåraste
• Vi vill inte ligga med as, ju
• Vi måste fortsätta #prataomdet

Men, nu är vi här igen. Sista veckan i augusti. Det går att känna det. Ljuset är en aning gulare och skuggorna lite längre. Syrsorna spelar långsammare nu. Och om bara en månad är det dags för bokmässa igen.

Idag skriver Marie om den nya romanen av Marie Darrieussecq, Flickan i Clèves. Vi följer tonårsflickan Solange som upptäcker sin egen sexualitet, först utifrån sådant hon ‘råkar ut för’ och de förväntningar som hon inser att andra (främst män) har på henne och hennes kropp. Allt eftersom tar Solange själv makten över sin kropp och tar vad hon vill ha, men då med en tonårings egoism och oförmåga att förstå allvaret i sin lek. Darrieussecq skriver fruktansvärt övertygande om hur en människa på väg in i vuxenlivet kan förstå och tolka sex, kärlek och vänskap. Ibland brutalt och rått. Ibland skimrande och naivt.

På torsdag skriver Anna Liv om ungdomsboken Hon ville ju av Pernilla Gesén. Det är en bok från LL-förlaget (lättläst) som handlar kärlek, längtan, lust och vänskap. Och som diskuterar var gränsen för våldtäkt går. Det är en stark berättelse där tonåringarna känns som tonåringar och deras liv och grubblerier känns äkta.

På fredag skriver Lina om Joyce Carol Oates ungdomsbok Två eller tre saker jag glömde berätta för dig. Den tar upp mycket bra som unga behöver läsa, har en bra feministisk ingång till vanligt förekommande fenomen som självskadebeteende och lärar-förälskelser. Samtidigt har Lina en komplicerad relation till Carol Oates språk.

Och på lördag skriver vår gäst Christin Ljungqvist om Kerstin Lundberg Hahns Barnkolonin, en välskriven bok för unga som hon med några få invändningar tycker väldigt mycket om och får kalla kårar av.

Similar Posts:

• Och hon väntar, och väntar, och väntar
• Varken barn eller vuxen, eller både och
• Betagen är rätta ordet för känslan
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar
• Den amerikanska mardrömmen