Vi får här lära oss om väsen som gloson, kyrkogrimmen och förstås om svarta katter. För min del blev det den sista historien som gav mig mest, jag visste nämligen inte att en spiritus, som John Ajvide Lindqvist skriver om i Människohamn, faktiskt finns i folktron. Kul att lära sig något nytt!

Självklart blir det lite Ebbe Schön-vibbar över en sådan här bok, det går liksom inte att komma förbi vår store sagospridare. Men när man börjar läsa ser man ju att det här är en annan författare, en annan illustratör, och det ger är naturligtvis roligt att fler kan skriva och förmedla sagor och historier i vårt avlånga land. Det finns en källförteckning i slutet, vilket är extra roligt, om man vill läsa fler historier från något särskilt område eller om något särskilt djur.

Stilen är ganska kortfattad och rakt beskrivande, det är inga språkliga utsmyckningar och "krusiduller" här, inte. Boken är lagom lång för att inte bli dyr, men samtidigt kan jag också tycka att det är synd, för jag vill ha mer. Egentligen hade jag nog velat ha längre historier, i första hand, men det finns väl poänger med de korta formaten med. Det får väl bara ses som ett gott betyg, att jag vill ha mer när jag slår ihop det snygga, mörka omslaget!

Similar Posts:

• Ett mänskligt monster
• Karatebrudar och grodkyssartanter
• Tjena, alla monsterdiggare!
• Klassiska sagor för vinternatten
• Ordning och reda, döden kommer på fredag