We would’ve injected vitamine C if they’d only made it illegal.

Citatet är hämtat från filmatiseringen av Irvine Welshs Trainspotting från 1993 och fungerar väl som en bild av Per Anderssons Medan Svensson åt plankstek – en reseberättelse från graffitins hemliga värld, en bok som utifrån samtal med målare från den svenska graffitirörelsens drygt tjugoåriga historia försöker skapa en bild vilka det var som gjorde vad. Och varför. De kallar eller kallade sig saker som: Sad. Arsle. Unik. Karma. Dhemn. Xeno. De taggade, gjorde wholecars och wholetrains, bildade crews, visade sina skills och fick sina pieces buffade. Och allt av den enkla anledningen att alltihop var olagligt.

När man läser Medan Svensson åt plankstek försvinner snart alla illusioner man kan ha haft av graffitimålarna som konstutövare som strävande efter att få vara ifred och få utveckla sin konst – i Per Anderssons bok återkommer flera målare tvärtom till det klara ställningstagandet att det de gör inte ska betraktas som konst – utan ett koppel enfaldiga och uttråkade individer som spenderat så mycket tid i närheten av stark sprayfärg att de inte ens orkar komma på några andra bevekelsegrunder till det egna beteendet än: ”Ja, ja det vet jag väl att det inte är rätt. Men det är fan inte helt fel heller.” (Citatet från graffitimålaren Martin Burgos, intervjuad av författare Andersson i oktober 2002.)

Att läsa Medan Svensson åt plankstek är en i stort sett fruktlös längtan efter att någon av de målare Andersson talat med ska lyckas säga något mer djuplodande om sin sysselsättning. Någon med ett mål eller en mening med sitt skapande – bortsett då från att få bekräftelse från andra målare och att bryta mot den samhällsordning och den lag som de tråkiga planksteksätande, volvoåkande Svensson-människorna inordnar sig i.

Vid några enstaka tillfällen stannar boken upp för att göra några enkla reflektioner om det offentliga rummet: vem det är till för, vilka budskap som tillåts kommuniceras och varför. Någon djupare analys företar sig Andersson däremot inte. Varför han låter bli kan man fundera över. Kanske är han själv alltför nära knuten till den motståndskultur han försöker beskriva – vid ett flertal tillfällen lyckas han uttrycka sig oklart om huruvida han är passiv betraktare av eller anhängare till graffitivärlden. Kanske har han, i likhet med de målare han berättar om, haft näsan i aerosolflaskornas närhet så länge att han förlorat alla ambitioner att gå utöver det rena beskrivandet, återgivandet av samtal.

Det bestående intrycket jag får av Medan Svensson åt plankstek är bilden av graffitimålarna som ett antal vilsna individer som hur mycket de än gnäller över samhällets aktioner mot dem, i slutändan tar sin energi ur just det faktum att deras verksamhet är olaglig. I deras ”tjuv och polis-lek” blir de ironiskt nog beroende av just det samhälle som de vill vara ifred från.

Similar Posts:

• Ring, ring
• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• Va! Ska jag? Det kan polacken göra.
• Årets vidrigaste och mest angelägna bok!
• Rak och ärlig skildring om ovanliga människor