Jacques Tardi är (med rätta) en av de stora stjärnorna på den franska seriehimlen. Här har han givit sig på att göra en serietolkning av Jean Vautrins bok Folkets röst. Vautrin har själv skrivit  seriebokens (något yviga) förord.

Jag är som regel barnsligt förtjust i Tardi och gillar därför den här boken nästan automatiskt, men har ändå en del invändningar tyvärr (mer om dem senare), först lite beröm.

Tardi är den perfekta tecknaren när Pariskommunen ska skildras i serieform, hans stil och vana med den här tidens mode och arkitektur gör att miljöerna är fantastiskt fina att se på. Pariskommunen är en så spännande punkt i historien att vilken berättelse som helst om den borde bli intressant.

Men handlingen är inte direkt om de historiska händelserna i sig, utan utspelar sig ”bara” under dem. Det känns som om man behöver en hel del förkunskaper för att tillgodogöra sig det av serieboken som verkligen handlar om själva Pariskommunen. Om man inte redan har en del fakta och historiska detaljer klara för sig så tror jag att man missar de mer kända historiska karaktärerna när de glider förbi i periferin.

Bokens huvudpersoner är istället Kapten Tarpagnan, en avfälling från militären. Han försöker att rädda sin prostituerade flickvän Gabriella Pucci från hennes hallick/pojkvän Edmond Trocard (en gangster känd som Guldringen). Under tiden jagas Tarpagnan av Järnnäven(Charles Bassicoussé, en före detta brottsling, numera polis). Han drivs av sitt brinnande hat att hämnas ett brott han tror Tarpagnan är skyldig till. Runtomkring dessa människor virvlar revolutionen och en massa udda karaktärer.

Allt är mästerligt tecknat, men själva berättelsen är tyvärr seg och lite för rörig för mig. Karaktärerna har rysligt många namn och smeknamn, det i kombination med de många hoppen mellan parallellhandlingarna gör att jag tappar koncentrationen. Mitt intresse av Pariskommunen och min förtjusning i det mesta Tardi har gjort tidigare skruvade upp mina förväntningar kolossalt. Kanske hade jag uppskattat Folkets röst mer om jag hade haft lägre (eller inga ) förväntningar. Jag gillar trots allt verket som helhet och kommer att läsa den andra (avslutande) delen i höst. Det kunde ha varit bättre hopskruvat och jag saknar ett driv i berättelsen, men illustrationerna är så bra att jag tycker Folkets röst är mer än bara läsvärd.

Jag rekommenderar en genomläsning nu i sommar och själva boken (som tingest) pryder dessutom bokhyllan eller vardagsrumsbordet för den är väldigt snygg.

En eloge till Placebo Press som ger ut Tardi i Sverige, en kulturgärning om något.

Similar Posts:

• Socialism i en stad
• ”Sedan splittras bilden.”
• I Upplysningens tjänst
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt
• Mästerlig realism i Mississippideltat

Att Paris arbetarbefolkning mitt under preussisk belägring utropade en självständig kommun, tog över fabriker, kyrkotillgångar, militär, byggde egna demokratiska institutioner och sociala skyddsnät, är förstås fascinerande i sig. Mitt intresse var från början mer trivialt och slumpmässigt.

I mina tidiga tonårs favoritroman, Gaston Lerouxs närmast skräckromantiska Fantomen på operan, nämns bara i förbifarten att den enorma parisiska operakällaren någonstans rymmer skelett från kommunens dagar. Jag undrade helt enkelt vad det var och blev snart fängslad av hur fullständigt olika kommunen beskrevs av olika författare. Historia i skolan är ju sällan på det sättet. I läroböcker och i klassrum talar historien med en enda röst. Det här var något helt annat, en levande kamp om vad historien innebar.

Jag minns tyvärr inte alls vad jag egentligen läste då. Har svårt att föreställa mig att Marx hör till det jag lyckades ta mig igenom, men vem vet. Man kan rätt mycket innan någon talar om för en att det är för svårt.

15-20 år senare får jag i alla fall kämpa ganska duktigt med Pariskommunen. Visst är den på många sätt konkret, en Marx i kött och blod, men den är också skriven så oerhört nära kommunen i tiden. De sista kommunkämparna hade fallit bara ett par dagar innan Marx lade fram sin text för Internationalens styrelse. Det ger visserligen en känsla av samtidighet, men gör det samtidigt ganska svårt att överblicka händelseförloppet, inte minst för att Marx så detaljerat går i klinch med president Adolphe Thiers och hans regering, som valde att attackera sin egen befolkning och huvudstad för att slå ner kommunen.

Den borgerliga staten och dess institutioner tjänar inte folkets intressen och kan heller inte göra det, menar Marx. Det är vad Pariskommunen handlar om för honom. Folket måste skapa nya, egna institutioner. På den nivån är hans analys och resonemang absolut värda att diskutera. Men även om Marx för all del har tyngd nog enbart i kraft av att vara Marx, så hade texten tjänat på att ibland faktiskt tona ner det konkreta, till exempel personangreppen. Hur relevant är det till exempel, allra minst 140 år senare, huruvida Thiers (”denna missväxta dvärg”) var kort eller inte?

Jag håller definitivt med förlaget om att det här är en relevant text. Frågorna den ställer om demokrati och representation, om makthavare och folk, om vems intressen ett krig förs i, är lika brännande nu som då. Herregud, tänk på den till synes hopplösa konflikten i Israel och Palestina, till exempel, på Libyen eller Egypten eller USA:s otaliga invasioner, på nästan vilka aktuella konflikter som helst. Däremot har jag invändningar mot hur man väljer att tillgängliggöra texten.

Till att börja med skrev Marx originalet på engelska, men översättningen är gjord via Engels översättning till tyska. Varför det? Hade inte en nyöversättning direkt från Marx varit intressantare? Och mer korrekt – på flera ställen konstateras i fotnoter att lite obekväma uttryck (”de höga bonapartistiska och kapitalistiska zigenarbandens utvandring”, det kapitalistiska Paris ”litterära tattarfölje”) stammar från Engels snarare än Marx.

Lika graverande är att den översättning man valt att ge ut är omkring hundra år gammal (från 1921, skriver förlaget; 1912 enligt biblioteksdatabasen Libris). Detta, enligt förlagets förord, på grund av den ”absurda upphovsrättslagen, alltså att författaren och/eller översättaren måste ha varit död i minst 70 år” – det vill säga om man inte kan tänka sig att betala för en nyöversättning. Vilket inte minst med tanke på att själva huvudtexten ligger på omkring 50 sidor – under 100 inklusive förord och tilläggstexter (samt Johan Noras illustrationer efter samtida nyhetsfotografier) – inte hade varit en oöverkomlig investering?

Man hade också kunnat tänka sig någon form av nyläsningar av Pariskommunen. Anders Roths paralleller (i förlagets förord) till de senaste årens utveckling i ett antal sydamerikanska länder ger en antydan om att det hade kunnat bli verkligt intressant.

Som det är förstår jag faktiskt inte varför man brytt sig om att trycka en nyutgåva över huvud taget. Det lär inte vara några problem att få tag på den här texten vare sig på bibliotek eller på nätet, så varför ge ut den alls om man inte har för avsikt att tillföra något? Varför inte istället försöka göra den så lättillgänglig som möjligt med en fräsch och korrekt översättning? Om man nu verkligen tycker att det är en text som förtjänar att läsas.

Similar Posts:

• Då blir kommun arg
• Marx för 2000-talet
• ”Sedan splittras bilden.”
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx och friheten