Och en riktig resa är det. I kronologisk ordning går den från ett rundabords-samtal initierat av Nöjesguiden 1993 till en utskrift från en radiopod 2016 med Lotta Lundgren (som jag tidstypiskt nog fortfarande är lite osäker på vad hon egentligen gör och vad hon är känd för).

Men boken inledes med ett av Andersson Wijs första journalistjobb, en artikel ur Svenskan från 1990 avtryckt i faksimil där han besöker fiket Söderhof i Stockholm. Ett impressionistiskt stycke som andas pilsnercafé och söderromantik och som på något sätt får nittiotalet att kännas lika avlägset som fyrtiotalet. Vi får också i ett fint kapitel följa Anderssons väg in i journalistiken via Svenska Dagbladet, Nöjesguiden och Z-TV. Det är en personligt hållen tidsskildring som bildar brygga till det egentliga innehållet: de dryga fyrtiotalet personer som kommer till tals mellan pärmarna här.

Andersson har en bakgrund inom frikyrkan och är väl förtrogen med kristendomen och andligt sökande; det här är något som ger många av intervjuerna en något annorlunda vinkling. Ingen verkar heller ha något emot att tala ut om tro och tvivel med Andersson vars insiktsfulla och respektfulla frågor verkligen lyfter intervjusituationen. Jag skulle vilja säga att vi i varje samtal i denna bok har två stjärnor som tillsammans skapar texten. Det är mer samtal och lite mindre intervju än vad som vanligen är fallet.

Jag nämnde att radiopoden 2016 kändes tidstypisk. Att läsa den här boken från pärm till pärm blir som en tidsresa. Det är mycket som förändras längs vägen, inte bara de välkända teknikskiften som det refereras till men också när det gäller vilken typ av personer som står i rampljuset. Från Ulf Lundell till Veronica Maggio, från Olle Adolphson till Filip och Fredrik. Det är trots allt lite skönt att en av de sista intervjuerna är med en tillbakablickande Ola Magnell.

Och samtidigt: rundabordssamtalet 1993 med Olle Ljungström, Jens Orback, Amanda Ryman och reklammannen Joakim Jonason (varför känner jag behovet av att förtydliga vem Jonason är, är inte reklamare lika kända som artister i dag?), ger en annan upplevelse. De diskuterar bland annat populistpartiet Ny Demokrati, USAs president George Bush, Kuwaitkriget och oredan i Mellanöstern och den närmast apokalyptiska känsla de upplever. Det är som om inget har hänt på tjugofem år. Namnen är utbytta men det känns som nästan exakt samma röra trots att vi så lätt inbillar oss att vår tid nu är unik. Jag vet inte om det mest är deprimerande eller om det kanske ger ett nyttigt perspektiv på samtiden.

Trots att det är nästan 500 sidor prat så är det sällan tråkigt. I alla fall om du som jag gillar långa ingående samtal med människor som har något att säga utan att det för den skull alltid behöver vara briljant eller jätteintressant. Men det är det som är Anderssons styrka; hans samtal är på allvar och det är det som skiner igenom. Möjligen är väl en kort telefonintervju med Jeff Buckley lättviktig, situationen den gjordes under förklaras i Andersson Wijs egen kommentar, men den kan ju å andra sidan fungera som en relief; så här platta är de flesta intervjutexter vi läser.

Om jag å andra sidan ska framhäva några av de stycken där det bränner till kan jag nämna ett nästan surrealistiskt samtal med prästen och författaren Bengt Pojhanen om Laestadianism och kommunism, Bodil Malmstens rakryggade avståndstagande från offertänkande och hennes starka tro på att samvete naturligtvis är möjligt utan tro och Ola Magnells enkla konstaterande att de renläriga marxister som angrep honom på 70-talet för att han tjänade kosing nu sitter i styrelserna för börsnoterade företag och har astronomiska fallskärmar. Axplock, små fragment som binder ihop då och nu.

Så, vare sig du är intresserad av populärkultur, konst, litteratur, artisteri, politik eller andlighet, så har du här i dialogform en tidskrönika som berättar något intressant om Sverige från sjuttiotalet till nu.

Similar Posts:

• Blues från Sverige
• Tidsresa med fjärrtåg
• Bo Balderson avslöjad! Eller?
• En gränsmänniska
• På promenad i den språkliga trädgården.

Hedlunds roman Någon där? har sina göteborgska stunder. Jag tycker att Maria Schottenius i sin recension i Dagens Nyheter på ett fint sätt sammanfattar denna sida hos Hedlund:

Författaren tillhör en generation där man mer än i dag kan uppskatta ordvitsiga kåserier, gilla underfundiga finurligheter och se med värme på människors försök att skoja till det.

Jag kan villigt erkänna att jag sällan ser med värme på dessa försök att skoja till det, men det är okej och många av lustigheterna har en allvarlig baksida. Det är inte dessa lustigheter som gör att jag har svårt för den här romanen.

Inte heller är det att hela texten är en dialog mellan författaren och, inbillar jag mig, den förste läsaren av texten, alltså Hedlund själv. Denna dialog är kanske lite fånig ibland, men jag tycker att det ofta fungerar fint och det ger texten mer skärpa än när författaren börjar tala med sin läsare.

Inte heller retar jag mig på att det mesta är skamlöst lånat från en ung, skojfrisk Samuel Beckett. Ibland blir det, precis som hos Beckett, lite clownaktigt, men till stora delar balanseras humorn mot en känsla av ensamhet och sorg, eller rent av desperation.

Berättaren börjar på en historia som han avbryter, för att sedan börja berätta något annat, samtidigt som han roat småbråkar med sig själv, bråkar med läsaren och med de andra rösterna som dyker upp i romanen.

Och inte irriterar jag mig på att berättaren ständigt gör sig lustig över allt som luktar Internet och mycket annat som gubbar retar sig på i samtiden. Gnället på en samtid som man tar avstånd ifrån har en lång tradition bland intellektuella män: Ur led är tiden.

Den här typen av gnäll kan bli lite enahanda eftersom utgångspunkten är att man själv står utanför det man gnäller på. När man vägrar delta så kan man inte heller hoppas på att förstå hur dom som deltar ser på det hela, varför ens gnäll blir just gnäll och inte seriös kritik. Ett typexempel är när Knausgård gnölar på alla stockholmare och småbarnsföräldrar han träffar på i Min Kamp 2. Knausgårds gnäll är själva motsatsen till självkritik, det är alla andra det är fel på, inte honom.

Men jag tycker Hedlund vrider sig ur detta intellektuella samtidsgnäll för att istället syssla med det skönlitterärt mycket intressantare gubbgnället. Vi behöver mer gubbnäll i samtida romaner. Miljontals människor i Sverige gubbgnäller. Vareviga dag. Varannan gång man blir tilltalad på stan är det för att nån är missnöjd med något som just då inträffar i ens absoluta näromgivning. Gnället, den tandlösa kritiken av nuläget, är helt klart underrepresenterad i dagens skönlitteratur.

Men vad är det då i romanen jag inte gillar? I korthet är det att Magnus Hedlund tvingar mig att läsa romanen på hans premisser. Bara några sidor in i romanen säger en av rösterna:

Smart-ass. Din smak för billiga ordlekar borde du förresten motarbeta.

Sedan fortsätter ordleken ett par sidor.

Den här typen av metakommentarer förefaller riktade till den sorts läsare jag själv är, alltså en som vill ta också ordlekarna på allvar (som man kan göra hos den mognare Beckett). Romanen säger uttryckligen: om du tar allt på allvar så läser du fel. När nu romanen själv förvägrar mig rätten att borste från det göteborgska, när jag nu tvingas läsa det göteborgska som just göteborgskt, ja, då blir jag irriterad.

Jag tror att de flesta människorna här i världen normalt går runt med en känsla av att livet blir lättare om man inte tar det på så himla stort allvar. Att befinna sig i den lättsamma stämningen, det är härligt, det är sommare och semester. Men är det en stämning som skall leta sig in i en roman? Jag tror inte det.

Similar Posts:

• Klockan tre är den svåraste tiden på dagen för att läsa denna recension
• Låt hoppet fara
• Administrera
• Lära sig konsten att vänta
• Skämt som inte är skämt