Vad skriver nu denna vittomfamnande och erfarna finlandssvenska författare om? Här har vi tio längre essäer om nyare samhällsfenomen som vi känt av, förvånat oss över, ibland förbannat men motvilligt tvingats ta till oss. Ofta med trassel i praktiskt vardag.

I bokens inledning skriver Lundberg om hur hon länge med stigande förtret följt samhällsutvecklingen och hur flera ovälkomna samtida fenomen nådde sin kulmen under coronapandemin. Hon anser att mycket hänger samman och i själva verket är ”rörelsen bort från rättssamhället och mot ett kontrollsamhälle som möjliggörs med allt mera förfinade digitala metoder”. Den här rörelsen leder undantagslöst mot en ”demokratiförlust” som vi alla behöver vara vaksamma mot. Särskilt i tider när demokrati (och mänskliga rättigheter) tappar mark i hela världen.

Författaren berättar om hur hon år 2024 inbjudits till de årliga Kastelholmssamtalen om fred under beskydd av Tarja Halonen för att delta i en paneldebatt om framtiden. Läget var och är kritiskt i Europa och världen. Möjligen kände hon sig inledningsvis något passé. Gärna diskuterade hon konkret medan övriga rörde sig på mera abstrakta nivåer. Samtidigt insåg hon (född 1947) att hon nu lever i sin egen framtid, den hon som ung aldrig kunnat föreställa sig. Ändå en fördel efter ett aktivt, rörligt, intellektuellt liv. En stark irritation uttrycks över att äldres erfarenheter skattas lågt. Lundberg använder starka ord: ”sorg”, ”vrede”, ”frustration”, vilka är drivkrafter för de tio essäerna.

Lundberg tar upp sådant som händer nu och som kommit över oss de senaste åren. Om den finländska regeringens ”drakoniska” förhållningsregler för medborgarna under pandemin (Sveriges motsvarande expertis med helt annan linje kallar hon ”den beundransvärda Tegnell”), om en allt mer religionsliknande miljörörelse med ikoniska ledargestalter, en allomfattande digitalisering med eftersläpande lagstiftning, en bankvärld som tagit sig myndighetsliknande förhållningssätt till sina kunder, ljudbokens framfart med allt mer lättsmält innehåll, om AI som kommer att förändra faktauppfattning för all framtid. Med mera, med mera.

I kapitlet med titeln Framtiden skriver Lundberg om världsåskådningen på 1960- och 1970-tal. Då var exempelvis överbefolkningen det som skulle få mänskligheten på fall. I dag är vi mångdubbelt fler miljarder och redan länge har myndigheter och forskning fört fram att födelsetalen måste stiga för att hålla igång produktiviteten och garantera ekonomisk överlevnad. Under kalla krigets dagar var kärnvapenhotet reellt. Många gick i demonstrationer skanderande ”Aldrig mera krig!”. Hitler och Stalins världskrig hade upplevts av våra föräldrar. Det ansågs allmänt att det mänskliga förnuftet kommer att hindra nya krig. Även kärnkraften – som utvanns i kärnvapnens spår – demonstrerades mot. Fasornas fasa var avfallet som skulle ligga sipprande i berggrunden för all framtid. Efter stora olyckor började kärnkraften fasas ut och har avvecklats i till exempel Tyskland. Men igen en kovändning: de senaste åren har kärnkraft plötsligt blivit ”ren energi”. Avfallet puts väck.

När Putin i februari 2022 inledde sitt övergrepp på Ukraina stod omvärlden chockad. Den generation som marscherat med slagorden ”Aldrig mera krig!” fick nästa chock när Israel slog ner mot Gazaremsan med folkmord som följd. Plötsligt blir världen en scen där våldsamma maktkonstellationer rör sig fram och tillbaka. Allt börjar ske snabbt och världen visar sig ha maktgalna despoter som med våld vill möblera om. Diplomati som förr var kontakter och förhandlingar har explosivt utvecklats till ”underkastelse och kapitulation”. Murar kommer åter; under lång tid var Berlinmuren en skamfläck. Som föll. Nu planeras och byggs murar överallt mellan stater och folk. Om man inte visste att det är dagens världspolitik, kunde man tro sig tvingas delta i en mardrömsfars.

Lundbergs texter är fyllda av fakta och hänvisningar till forskning och historia. Hon är påläst, berest, erfaren. Hennes etos är starkt. Igenkänningen är stor. Redan titeln har jag i mitt stilla sinne ofta tänkt visavi äldre anhöriga. Känslonivån är hög, ibland nästan oresonlig med förstärkande adjektiv, adverb, folkliga uttryck och bildspråk (”drakonisk”, ”överjordisk”). Ofta använder hon egen erfarenhet som referens (bankjuridiken, asiaten, dokumentationen) för som sagt: samtiden är hennes framtid. Samtidigt dras stora linjer upp, nationellt och globalt.

Bokens innehåll är relevant och borde – i den bästa av världar (?) – diskuteras av folkvalda, ingenjörer och helt vanligt folk. Må Ulla-Lena Lundberg fortsätta dra sin lans för det mänskliga mot en allt mer anonym, digital och galen samtid. Förvånande är att inte flera är starkt kritiska. Eller?

Similar Posts:

• Strapatser och förnumstighet
• Vad hände med fantasin?
• Det bortglömda krigets fasor
• Keegan – krigets antropolog
• Tankeväckande om krig

En annan minst lika viktig fråga lyfter den norska professorn Tormod Heier på DN Debatt (16/6). Han menar att 75 års erfarenhet av Natomedlemskap har lärt vårt grannland betydelsen av att upprätthålla ett eget handlingsutrymme gentemot ryssen, något man skaffar sig genom att förneka det allierade USA alltför stor bestämmanderätt på norsk mark. Återstår att se hur väl svenska politiker lyckas navigera i denna nya sköna värld av storpolitik.

Ibland hävdas det att vi sedan andra världskriget lever i ett tillstånd av ”Pax Americana”. Med ”vi” avses då Västeuropa och USA:s övriga allierade. Andra delar av världen har knappast präglats av fred. De svenska USA-forskarna Frida Stranne och Trita Parsi har skrivit en bok tillsammans som fokuserar på Förenta staterna som aktör i den globala säkerhetspolitiken. Det är en kritisk bok och det är vällovligt. Mycket fokus i medierna ligger sedan länge på ryska aggressioner och kinesiskt vapenskrammel, men vi behöver se lika krasst på amerikansk politik, när den försämrar förutsättningarna för det vi egentligen vill ha: fred.

Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens undergång stod USA ensamt kvar som supermakt. I det läget hade landets ledning kunnat välja nedrustning, diplomati och fredsbevarande politik, resonerar författarduon Stranne/Parsi. Men i stället fortsatte amerikanerna på den inslagna vägen som det kalla kriget hade stakat ut. President George Bush den äldre valde att strunta i FN när han svarade på Saddam Husseins invasion av Kuwait 1990 (Operation Desert Storm). I och med de fullskaliga attackerna på Afghanistan 2001 (Operation Enduring Freedom) och Irak 2003 (Operation Iraqi Freedom), skapade USA enväldigt en ny uppsättning regler som även ryska och kinesiska statschefer kunde välja att följa, argumenterar Stranne/Parsi. Följden blev mindre trygghet. Nu har vi ett storkrig i Europa och upprustning till tänderna på alla håll och kanter.

Boken gör en förtjänstfull genomgång av tongivande konflikter sedan andra världskriget. Ibland spåras USA:s inblandning baklänges. Exempelvis Gulfkriget 1991, som hänger ihop med Iran-Irakkriget, som i sin tur är kopplat till den islamistiska revolutionen i Iran som har sin grund, bland annat, i den CIA-understödda kuppen mot en demokratiskt vald president 1953. Bara ett av många exempel. Korea, Vietnam och Chile är andra.

Vita husets presidentadministrationer kommer och går. Men det militärindustriella komplexet består liksom behovet av stabila oljepriser och den amerikanska föreställningen att man kan, och bör, exportera ”frihet” och ”demokrati” till andra länder. Men vid det här laget borde det stå klart för alla att frihet är ett komplicerat begrepp samt att inget folk kan pådyvlas demokrati utifrån. Kanske hade det varit bättre om USA hade exporterat fred i stället, i betydelsen avsaknad av krig?

Priset med vilket den amerikanska dominansen har tillkommit och de överträdelser mot just internationella liberala rättsprinciper och normer man gjort sig skyldig till längs vägen och som vi visat olika exempel på, försvagar inte minst demokratins position och trovärdighet och därmed västvärldens möjligheter att arbeta för att stärka den i framtiden.

Stranne/Parsi koncentrerar sig i denna bok helhjärtat på USA och dess brister utan att gå in särskilt mycket på Rysslands, eller för den delen Kinas roll i diverse konflikter. De försöker förebygga kritik genom att hävda att det är fullt möjligt att skriva likartade böcker om Ryssland utan att nämna USA. Det kan de ha rätt i. Samtidigt förekommer det knappast några storpolitiska skeenden utan att världens mäktigaste stater alla har ett finger med i spelet.

Den strama faktaredovisningen räddar dock författarduon, allt som oftast, från att fastna i någon slags teori om att alla alltid är lika goda kålsupare. Det enda faktafelet jag noterar gäller den arabiska våren. Författarna påstår att Ryssland skulle ha känt sig så lurat av USA vid de av FN godkända Natoattackerna mot Khadaffiregimen att det senare vägrade att gå med på FN-resolutioner om ingripanden mot Assadregimen i inbördeskrigets Syrien. Det tror jag är fel. Kreml är gammal allierad med Assadklanen och har en viktig marinbas i Tartus. Putin skulle aldrig ha understött något som helst folkligt uppror i Syrien, alldeles oavsett USA:s agerande mot Khadaffi.

Men det är detaljer. Huvudpoängen håller, att USA är en extremt våldsam supermakt som mår bra av att dess allierade, exempelvis Sverige, försöker mana till avspänning. Man kan faktiskt hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är fullt möjligt att vara kritisk både mot illdåd beslutade i Kreml och Vita huset.

Similar Posts:

• Förenklat om ryska inbördeskriget
• Det bortglömda krigets fasor
• Kampen om Ukrainas framtid
• Mastigt om finsk fascism
• Röd tråd genom en oroande samtid