a) Jag kan använda verktyget som det är tänkt, och peka på problemen som uppstår eftersom verktyget inte fungerar fullt ut.

b) Jag kan använda verktyget felaktigt, och säga ”Hallå! Kolla, det funkar ju inte!” trots att det aldrig var tänkt att fungera så.

Med andra ord:

Om Kalle försöker gräva en grop i marken med en fjäder har han inte bevisat ett skvatt om hur fjädrar eller spadar fungerar eller inte fungerar, bara att han använder dem fel.

Om Lisa försöker slå i en spik med en tubsocka har hon inte bevisat vare sig strumpors eller hammares brister, bara att hon använder dem fel.

Om Nanok skriver en text där hon med flit använder orden i ett sammanhang som tar i från dem deras betydelse har hon inte sagt något om vare sig språkets, grammatikens eller metafysikens brister. Bara att hon använder dem fel.

Om vi simmar tillräckligt långt ut till havs kommer spindlar och liljor att övermanna oss, och detta i substantivens röda fas.

Idén är intressant: grammatiken, språket självt som skräckväsende, sättet en idé dör när den tvingas in fasta strukturer och fasta betydelser, den armé av hjärndöda zombies som språket blir. Åtminstone tror jag att det är ungefär dit Nanok vill komma. För det enda hon faktiskt får ur sig är ett antal hundra teser (”gravstenar”) av typen ”Jämvikt finns i farmakon, och i harens blod.” Och nej, det blir inte vettigare i sitt sammanhang. Intrycket blir snarare högstadiepoesi skriven av någon som precis hört talas om Wittgenstein. Att språket inte kan uttrycka allt är en sak, men det borde ställa högre krav på precision och uttrycksförmåga, inte lägre.

Lärkträden i underjorden är ohejdbara i sitt växande, och månarna i underjorden är oändliga i sitt sken, medan världens blodröda språksol sjunger sin ensamma sång.

Goddag yxskaft.

Similar Posts:

• Döden tänkte jag mig så
• En förutsättning för att förstå vår samtid
• Den monomaniske filosofen
• Blick på det blinda
• Nittonhundratalets störste – en glimt