Hur det än förhåller sig med den saken, bär huvudpersonen i romanen Galanterna tilltalsnamnet Dagmar. Hon har just flyttat från uppväxtens hemby och lämnat sin ständigt suckande mamma ”vad går du där och slarvar för, sluta dröm flicka! Sådant där trams har ingen råd med.” I Helsingfors har Dagmar fått jobb som modist hos Eva och hon får mer och mer ansvar för arbetet med damhattarna och deras försäljning. Bostad delar hon med Hilma, som är frejdig men också modig. Året är 1912.

Vänskapen omfattar strax ytterligare två väninnor. De har alla olika bakgrund och när de umgås hämtar de kraft hos varandra. En kväll omringas de av påflugna män – vilket blir startskottet för dem att ta på sig herrkläder. De får för första gången själva göra beställningar på restaurangerna, kasta sig i slagsmål och fjärta hur de vill. För att inte tala om rörelsefriheten som kläderna i sig medför, att det skulle vara en så omtumlande upplevelse?

Helsingfors är staden där Dagmars klientel talar svenska, ryska och finska:

[---] när alla språk är representerade och orden blandas i luften som en bisvärm och eftersom det är mode de talar om så kryddas alltihop med franskan, très de chic och à la mode och comme il faut.

Bara blanda det som behövs i stället för att ta ställning i den heta debatten som kallas språkfrågan.

I boken återges verkliga tidningsurklipp som gör att världen utanför smiter in i fiktionen. Läsaren och Dagmar tar del av rösträttskampen för kvinnor i London, Titanics förlisning och stölder i hemstaden. Några fotografier har flikats in. Bilderna är relevanta – och ännu mer förstår jag när jag läser författarens efterord.

Av allt att döma (men inget som Dagmar anar ännu) är dessa månader en tid som aldrig kommer tillbaka. I huvudsak präglas gestaltningen av en självklar livslust även om mörkare tankar och händelser också ryms. Jag tycker mycket om hur författaren framställer Dagmars ungdom och oerfarenhet utan löjeväckande drag. Dagmars registrerar hur samhället gör skillnad på folk och folk och hon bidrar till väninnornas diskussioner som ofta sker i ringlande tobaksrök. En tänd cigarrett ger nya dimensioner – tid för eftertanke, bekräftelse av något som någon av väninnorna nyss sagt, eller längtan efter något annat.

I romanen är porträttet av Dagmar djupast men de andra tre får också tämligen skarpa konturer. De saknar varken ambitioner eller undviker att ta ställning när större händelser påverkar den ursprungliga gemenskapen. Dagmar tar intryck och smälter incidenter likt många kreativa människor som får mer skaparenergi av konflikter som uppstår. I hennes fall hägrar drömmen om att lyckas skapa en hattmodell som fångar tidsandan. I min läsning kan jag inte låta bli att associera till begreppet ”Den nya kvinnan”, som förekom i offentlighetens debatter när utbildade yrkeskvinnor började ta plats i början av 1900-talet.

Omslaget till boken kunde inte ha valts bättre. Teckningen är ett lyckokast som exakt fångat äventyrets år för de fyra väninnorna i Helsingfors. Månne kan illustratören Sanna Mander göra ett tryck som kan beställas för inramning?

Similar Posts:

• Krigsbarn i Småland
• Gripande om svenska resenärer 1912
• Banbrytande mode
• Lågmält dramatiskt
• Midsommarvåndor

Under andra världskriget sändes från Finland omkring 70 000 barn iväg från sina hem främst till Sverige, men också till Danmark och Norge. Evakueringen har kallats världshistoriens största barnförflyttning och det finns, fanns säkert lika många historier och sanningar om detta som det fanns barn och familjer. Spåren i vuxenlivet blev ofta livslånga ärr. Klaus Härös film Den bästa av mödrar (2005) är en version som visar på det svåra att igen bygga upp ett förhållande efter år av krigets tragik, bortavaro, förlust av språk och anhöriga under känsliga barnaår.

Liselott kommer till en prästfamilj i Småland och till det yttre går allt väl. Hon anpassar sig till ett liv på landet med djur, lantbruksarbete och skolgång. I prästfamiljen finns den jämgamla dottern Maria-Greta som hon får ett nästintill systerförhållande med. Efter en tid kommer ännu ett finskt krigsbarn till prästgården: Outi (“Åti”). Liselott och Maria-Greta har redan varandra så oddsen mot den annorlunda Outi är sämre från första början. Hon kan inte heller svenska och prästen Ekvall har svårt att förstå att Liselott inte kan tala finska med henne.

Åren går och Liselott njuter mycket av läroverkstiden i Kalmar. Hon är intelligent och ambitiös och prästfrun (tant Ruth) önskar starkt att Liselott skulle få stanna hos dem för att avlägga sin studentexamen men mamma Ester i Helsingfors skriver tydligt i sina brev att hon vill ha hem sitt barn, att de igen ska bli en riktig familj. I boken finns en hel del autentiska brev.

Bakom fasaden är allt inte så som det ser ut. Prästfrun är sjuklig, lynnig och prästen själv har många hemligheter som han antecknar i sin skrivbok på sitt rum. Olika former av galenskap lurar. Den gryende, lockande sexualiteten är ett tabu och det är flera som blir offer för övergrepp. Outis utsatthet är skriande och ordet “hora” i Maria-Gretas mun är ett ont omen.

Den svarta fågeln på bokens omslag är en viktig detalj. Ända från liten när Liselott kände ångest under krigets härjningar och bombräder i Helsingfors hugger liksom en stark kråka i hennes inre. Vid varje svårighet senare känner hon smärtan. Länge har hon sin “kusinbror” Lennis som hon pratar med i sitt inre. Hon har också en förmåga att se människors riktiga ansikten. Hennes inre liv är rikt.

I slutet av boken återvänder Liselott till sin mamma i Tölö i Helsingfors, en mamma som gift om sig under Liselotts fem år som krigsbarn i Småland. Nu kommer mycket g(l)ömt upp i dagen. Svåra traumatiska minnen. och Liselott försöker som den tonåring hon är (13 – 14 år) reda upp och ställa till rätta. Här kommer också förklaringen till kusinen Lennis öde. Här blir historien direkt tragisk och kanske är just den här delen av boken något orealistisk. Det bagage som Liselott försöker ta itu med är alltför svårt, alltför svart. Eller så är det just hennes ungdom och nyvakna styrka som inger hopp om ett bättre liv efter kriget och allt det svåra. Bombernas trädgård ska gå att rädda, få att börja blomma på nytt.

Romanen har många förtjänster. Den är välskriven och författaren har lagt ner mycket arbete på att få detaljer riktiga vad gäller krigstid och vardagliv på 1940-talet. Boken berättas ur Liselotts jag-perspektiv och till först värjer jag mig lite mot just det smala perspektivet men längre in i läsningen följer läsaren flickan Liselotts utveckling och mognad på ett sätt som kommer nära. Bokens omslag i vitt, svart, grått och rött – som förtjänstfullt planerats av Milena Huhta – med den svarta fågeln och brevfragment är också mycket talande. Färgerna visar på det angelägna i innehållet.

Mia Franck tillägnar boken sin egen mor (Vips Wikholm 1941 – 2007) som sändes iväg som treåring till Sverige. Hon tillägnar också berättelsen “alla andra barn vars hem ryckts ifrån dem. Både förr och idag”.

Det är omöjligt att inte bli berörd av boken Bombträdgården.

Similar Posts:

• Rymliga herrbyxor – ah, friheten!
• Livets vägar
• Lumpänglarna lever vidare
• Där livskraften aldrig dog
• Elofs och Olgas bok