Båda har dessutom de senaste åren blivit föremål för romaner och det är för att jag faktiskt tyckte väldigt mycket om Mette Karlsviks Bli Björk som jag vågar mig på Arne Sundelins Allt ska bli ditt. Och även där finns likheter. Båda författarna väver in respektive artists texter och musik i en närmast mytologisk skildring. Skapar fantasi och stämning snarare än någon rak berättelse med sanningsanspråk.

Åtminstone är det så jag uppfattar också Sundelins roman – tills jag kommer till efterordet. Där hävdar han nämligen att hans ”ambition har varit att skriva fram människan bakom myten” och där sätter jag definitivt alltsammans en smula i halsen. ”Människan bakom myten”? Vilka biografiförfattare kan ens göra seriösa anspråk på det?

Det är förstås sådant som gör den biografiska romanen som genre så problematisk. Och så intressant. Kan man påstå sig veta något om hur Dylan egentligen är och vad han tänker? Fast om inte, vad ska vi i så fall med romanformen till?

Det som stör mig med Allt ska bli ditt är ofta (men inte alltid) på samma gång det jag gillar. Sundelin gestaltar någon som gestaltar någon, iscensätter en Dylan som hela tiden iscensätter, återuppfinner sig själv. Det blir lätt väldigt distanserat. Samtidigt som enskilda scener kan vara nog så konkreta är kronologin notoriskt upphackad. Ögonblickbilder från 1961, 1983, 1975, 2011, 1875, 1958, 1968, och så vidare, strös över läsaren som bitar ur ett sönderslaget kalejdoskop. Att foga dem samman i mönster överlämnas åtminstone delvis åt vår egen fantasi.

Vänta nu, ”1875”? Jo. Det finns en ”bonusbiografi” också, ett 1800-tal insprängt in det mångskiftande 1900-talet. Den är skriven i du-form och behandlar den franske poeten Arthur Rimbaud. De båda biografierna löper parallellt och det är inte svårt att se varför. När Sundelin till exempel skriver ”Det är svårt att veta med vilka du talar sanning, du är ett ständigt skiftande prisma beroende på varifrån ljuset bryter in”, så skulle det förstås lika gärna kunnat handla om Dylan.

Det är en intressant effekt. På det fantastiskt snygga omslaget kikar en liten Rimbaud i kollageeffekt över axeln på Dylan, medan bådas texter flyter ihop med porträtten. Snyggt. Och sammantaget blir det en kanske lite överlastad berättelse om det manliga geniet och hans destruktiva privatliv.

Det är naturligtvis svårt att komma ifrån den bilden av Dylan, och det är till stor del därför jag, så fort jag slagit igen Allt ska bli ditt, plockar upp David Daltons Dylan-biografi. Måste han vara en sådan kliché? Konstnären med stort K som älskar och överger, för vilken relationer är sekundära och ett lyckligt privatliv är lika med konstnärlig stagnation? Nja. Till viss del verkar det ändå vara Sundelin som nöjer sig med klichéerna här.

Hans Joan Baez är en verklig urtyp av svartsjuk kvinna som vill hålla kvar och lägga beslag på mannen som måste vara få vara fri, långt ifrån den coola aktivist och konstnär i sin egen rätt som hon faktiskt var och är (jämför till exempel med hur relationen mellan Moa och Harry Martinson ofta framställs, vilket Kerstin Engman skrivit lysande om). Suze Rotolo framstår som en klängig hysterika som sårar Dylan genom att abortera hans barn och sedan försöker ta livet av sig – eller om det är tvärtom, sammanhangen är något oklara i den fragmentariska framställningen – och hustrun Sara är mystisk och framför allt ultrakvinnligt vårdande och kravlös, föder och tar hand om ett oklart antal barn utan att någonsin låta det inkräkta på makens skapande eller turnerande.

Ovanligt och förvånande? Nej, knappast. Trist? Som fan.

Allt ska bli ditt är en intressant roman, inte minst formmässigt. Den ställer frågor om vem en människa kan vara, vem som har rätt att formulera det. Den skildrar, som Sundelin skriver i samband med att Robert Zimmerman officiellt ändrar sitt namn, ”en gestalt som heter Bob Dylan, som kan fyllas med vad som helst”. Att jag sedan själv hellre fyller den gestalten lite annorlunda än Sundelin är kanske en annan sak.

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Possibly Maybe
• Nobelpriset i litteratur 2016
• And the locusts sang

Skälet är enkelt. Jag tycker helt enkelt att de första sidorna är så fruktansvärt bra och tänker att hon inte kan upprätthålla det här i drygt fyra hundra sidor till. Det är inte möjligt.

Och det är det förstås inte. Samtidigt som det är just precis det.

Det är svårt att beskriva eller fånga i enskilda citat. Karlsvik panorerar Island, zoomar in och bygger en slags modern mytologi med en blandning av geologi, fysik, teknik, kärlek och musik som grund. Björks musik, för det här är en roman om Guðmundur Gunnarsson och hans dotter Björk och den börjar såhär:

I Kárahnjúkarfjellet søv kraner ståande. Gravemaskiner, maskinklokker, lokomotiv og seglskip med bøygde hovod, tålsamt ventande på sin tur. Utanfor rejmar dinosaurane, trampar, dyttar rullesteinar rundt Vogar, ventar på at det skal bli deira tur til å kvile.

På ett sätt fattar jag inte att ingen kommit på att översätta Mette Karlsvik till svenska. På ett annat är det svårt att tänka sig i alla fall den här romanen utan den förtrollande vackra nynorskan. Med sina karga, poetiska, lite gammeldags ljud och former känns den kongenial för att gestalta Karlsviks liksom förhöjda Island.

Fullt så framträdande som i citatet ovan är förstås inte Björk-referenserna i hela romanen, men de finns där, skymtar förbi och bidrar till en känsla av lek, av myt och en slags respektfull fantasi. För även om författaren i sitt slutord tackar Guðmundur och andra verkliga personer för samtal och information är det ju en roman hon har skrivit – en i en ständigt ökande flod av romaner om verkliga och numera även levande personer. Alexander Ahndoril gjorde det för några år sedan med Ingmar Bergman, Bengt Ohlsson skrev om en döende Johnny Ramone förra året och till hösten kommer Arne Sundelins ”dokumentärroman” om Bob Dylan.

Visst är det en märklig trend. Det måste kännas oerhört skumt att utan egen medverkan eller ens medgivande bli föremål för en roman. Men samtidigt, om det görs med samma lekfullhet och genuina nyfikenhet och beundran som Mette Karlsvik gör det – jag vet inte. Jag vet heller inte mycket om personen Björk, och, fast jag har oerhört svårt att tänka mig att vara utan hennes musik, har jag egentligen inget behov av att veta det heller.

Men det här tycker jag om, väldigt. Det här är fantasi, poesi. Tillblivelse. Musik i sin egen rätt.

Similar Posts:

• Myten om mannen bakom myten
• Mångbottnad klaustrofobi
• ”Och så är han död när han kommer”
• På lur under det politiskt korrekta?
• Under romanen där uppe