Jag tror att det är denna lucka som författaren till denna bok, Martin Dugard, vill fylla och han berättar utförligt om både Livingstones och Stanleys bakgrunder och livsöden. I mångt och mycket bygger boken på huvudpersonernas dagböcker och deras övriga publikationer, och det verkar som om Dugard är påläst. Men att vara påläst behöver inte per automatik innebära en lyckad publikation. Det är den här boken tyvärr ett exempel på.

Fakta kan lyftas fram på olika sätt beroende på vad man vill lyfta fram och den här bokens stora minus är det skimmer av pojkboksäventyr som svävar kring historien. Man får en känsla av att Dugard mest är intresserad av att hylla huvudpersonerna och deras bragder, medan de mindre trivsamma aspekterna av deras expeditioner hamnar i bakgrunden.

Till exempel nämns visserligen Stanleys rasistiska läggning liksom de övergrepp som begicks mot den afrikanska befolkningen, men mest i förbifarten. I texten framstår alltid en färgad bärare som flydde från en expedition som svekfull och opålitlig. Det förs inga djupare resonemang om att det kanske inte var så konstigt att folk ledsnade på att bli piskade och pådrivna för svältlöner i en mycket riskabel miljö. I den här boken handlar det mer om action och spänning än om ifrågasättande. En stor brist.

Pojkboksäventyr var ordet och hade jag gått i mellanstadiet hade jag förmodligen slukat den här boken med hull och hår. Allt var mer svart och vitt på den tiden men nu känns det här inte särskilt angeläget.

Similar Posts:

• Ambitiöst men spretande om svartas historia
• Allt vi inte hör och ser
• En kontroversiell åttioåring
• Vita kränkta män bakom EU
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”