Kallentoft berättar att hans skrivande började när han blev sängliggande efter en olycka. På den tiden existerade inte titthållskirugi utan han blev liggande ett par veckor. En snäll kompis kom med ”riktiga” böcker som han säger och Mons läste och skrev mycket. Innan debuten blev han refuserad i många år. När han så blev utgiven blev han uppmärksammad och vann priser men sålde inte. Han hittade en egen ton som funkade bra. Det var kul och han upptäckte så småningom att han hade en realistisk chans att försörja sig om han skrev deckare.

Kallentoft läser själv inga böcker på svenska. Han hänger gärna med amerikansk och engelsk litteratur, och helst inte deckare. Som favoritförfattare nämns Cormac McCarthy, Martin Amis och Walter Mosley. Sina egna böcker skriver han var som helst. Det viktigaste är att det är absolut tyst. Därför har han införskaffat hörselskydd, de absolut starkaste som finns.

Jag är naturligtvis nyfiken på hur Malin Fors kom till och Kallentoft pratar om den typiska poliskaraktären i deckare. Hjälten, mannen, arbetsnarkomanen, suputen. Han funderade vad som skulle hända om en stoppar in de egenskaperna i en 34årig kvinna? Han gjorde så och vips så föddes Malin Fors, huvudkaraktären i hans böcker. Egentligen är hon som de flesta människor säger Kallentoft, bara mer uppdriven och hänsynslös. Malin Fors stora problem är att hon inte förstår sina egna känslor, och det menar Kallentoft är extremt mänskligt.

Kallentoft anser att där det finns mänsklighet finns det också ondska. Han ser den som en företeelse, ett väsen och menar att vi alla är förmögna till ondska under fel omständigheter. Ondska är som luften vi andas. Kallentoft tycker att ondskan är en nollpunkt och en bra fond för andra känslor.

Jag har vänner som inte klarar av att läsa Mons Kallentofts böcker. Han värjer inte för det hemskaste hemska. Han berättar att han söker dilemman. I en av hans böcker, Vårlik, ställs en karaktär inför dilemmat att för att rädda sina egna barn måste hen döda några andras barn. Det är ingen lätt situation. Ofta reser sig håren på armarna när han skriver.

Kallentoft bygger sina historier på en idé. Han gör ett synopsis och en kapiteldisposition och börjar sen skriva. Allt går väldigt metodiskt till.

I deckarna pratar de döda med kriminalinspektören Malin Fors. Han beskriver det som en tunnare och tunnare hinna som aldrig brister. En slags intuitiv känsla. Han jämför med den grekiska kören i den grekiska mytologin och hur han ville pröva om det funkade i deckargenren. Han tycker att det skapar en sympati för offret och att det tillför spänning till historien vilket även jag kan skriva under på.

Jag anser att en av Kallentofts styrkor är att han låter saker och ting få ta tid. Han vågar dröja kvar. Han berättar att han tror att det är så på riktigt. Det är starka krafter och det är mänskligt att saker får ta tid. Det grundläggande byts inte ut utan djupnar istället. Han menar att det handlar om lager, på lager, på lager. Han tycker att skrivandet i sig är ett dröjande.

Kallentoft är inte rädd för att tappa sitt skrivande. Han är mer rädd för att få en stroke på språkcentret. För Kallentoft är skrivandet en metod, det handlar mindre om inspiration menar han.

Kallentofts årstidsteman var en bra fond för fallen Malin Fors hamnar i. Årstidsböckerna kan ses som en slags metaforer. Nu har Kallentoft lämnat årstiderna och gett sig in på de fyra elementen. Just nu är han aktuell med sin sjätte bok om Malin Fors, Vattenänglar, som han beskriver som mindre våldsam än de tidigare böckerna. Här förekommer inget yttre våld alls berättar han. Samtidigt skriver han på den sjunde boken på temat luft, men mer vill han inte berätta. ”Books talked about are books never written” säger han.

Avslutningsvis frågar jag Mons Kallentoft om han fått några erbjudanden om att få sina böcker filmatiserade. Han berättar att han har fått massor av förslag, men alltid tackat nej. Han tycker att hans böcker går så bra även utan att filmas. Kallentoft säger att han skulle må fysiskt illa om det blev ”kackigt”.

Similar Posts:

• Girighet och galenskap
• Terror på tomgång
• Imploderande om hämnd och längtan efter sammanhang
• Mord i blåsig vind
• Skrik, svek och elakt förtal

Självmordet är som nattåget, som skyndar på ens väg mot mörkret. Man kommer inte dit så fort, inte med naturliga hjälpmedel. Man köper sin biljett och man stiger på. Den biljetten kostar allt man har. Men det är bara enkel resa. Detta tåg tar en in i natten, och lämnar en där. Det är nattåget.

Engelsmannen Martin Amis försöker sig på konststycket att som utanförstående europé skildra mord och självmord i storstads-Amerika. I berättelsens centrum står ett mord, eller självmord, och den som bragts om livet är den unga perfekta kvinnan, Jennifer Rockwell. Jennifer är som en gudinna, höjd över skyarna hos alla som träffat henne. Hon är allas favorit, fulländad med en kropp så vacker, på något vis besvärande fulländad. Förutom denna fysiska perfektion besitter hon dessutom intelligens, störtbegåvad forskardocent i astrofysik. Killarna? Ja, de svärmade kring henne som en katt kring het gröt. Och vad sysslar hennes far med? Jo, naturligtvis chef för kriminalpolisen.

I Night Train finns, inbegripet en vacker kvinna med tre kulor i skallen, alla ingredienser en hårdkokt amerikansk kriminalhistoria skall innehålla. Här finns storstadspolisstyrkan med utslitna poliser, flertalet villospår och utdragna påfrestande förhör i dunkla polislokaler. Historiens berättare, Mike Hoolihan, är polisen som får i uppdrag av sin polare kriminalchefen och tillika fadern till offret, att reda ut vad som har hänt och varför det hände.

Hoolihan besitter många både halvbra och mindre bra egenskaper. På grund av en alltför taskig lever är hon numera tvungen att avstå från spriten som tidigare var en stor glädjekälla. Att Hoolihan är kvinna är väl den stora skillnaden från den gängse hårdkokta kriminalstoryn. Dessutom är denna kvinna superblondin, med en kroppsbyggnad som enligt henne kan länkas samman med kraftigt politiserade feminister, och med övertydlig manhaftighet och brist på samvete sätter hon skräck i de flesta busen i stan.

Romanens utgångspunkt ligger i att skapa mening och sammanhang i en meningslös och ibland sanslös värld. Författaren tar upp en del intressanta funderingar kring den värld vi lever i. Hoolihan frågar sig varför och vem som begår självmord och påvisar några saker som man inte bör vara eller göra:

Arbeta inte i dödens närhet. Arbeta inte bland en massa mediciner. Var inte invandrare. Var inte en tysk som just stigit av båten. Var inte rumän. Var inte japan. Bo inte någonstans där solen inte skiner. Var inte en vuxen homosexuell: en av tre försöker. Var inte schizofren. Lyd inte de där rösterna i huvet. Var inte deprimerad. Upp med hakan. Och var inte man. Var inte man, vad du än tar för dig…självmord är en killgrej. Försöka är en kvinnogrej

Med andra ord, var inte som många är mest.

Night Train är uppbyggd kring tvetydigheter såsom frågan om det är mord eller självmord, är berättaren man eller kvinna eller frågan om detta verkligen händer eller om det är fiktion. Men detta är inte roligt. Varför blir ögonlocken tunga, som om valium intagits? Trots att den inbegriper alla delar i en kriminalhistoria, så blir det inte bra. Historien saknar framförallt action, det händer överhuvudtaget ingenting. Stundtals är det på gång att hända något, men brist på dramatisering gör att det hela faller platt. Vi har offer, eventuell gärningsman och lösaren av fallet, men där historien börjar slutar den också.

På pluskontot ligger den stilistiska förmågan, ordflöde och meningsuppbyggnad är vackert och sammanhängande rakt över. Men själva tempot uteblir. Spänning och laddning finns där inte heller. Det känns som en dålig långkörare på en kommersiell TV-kanal där fokus ligger på berättaren och inte på själva storyn. Seinfeld kan konsten att delge oss ett flöde av absolut ingenting, men i ett medium som kanske är mer tillåtande i sammanhanget. I romansammanhang är Night Train är ett ordbajsande med bristande tempo och spänning.

Similar Posts:

• Tomrum och tolkning
• Dekadent och detaljrikt epos
• Viktig och våldsam uppgörelse med självmordsstatistik
• Mitt liv som död
• 224 sidor tristess