Men så lägger Dan Brown in en brasklapp som säger att alla sällskap, dokument och mystiska fakta i da Vinci-koden är sanna och vips spårar debatten ur fullständigt, och alla från påven till Agneta Sjödin, från historiker till diverse galna konspirationsteoretiker på yttersta högerkanten börjar kasta uttolkningar på varandra. Ett otal böcker med titlar liknande den här har redan släppts, och da Vinci-koden själv försvinner under debatten om vad som är sant eller inte i den.

Vilket blir desto mer absurt när det är så lätt att klä av Brown det där påståendet på punkt efter punkt, utan att behöva tillgripa något annat än vanlig hederlig källkritik. Etchegoin och Lenoir är bevisligen pålästa, med resultatet att de sopar undan många av Browns "sanningar" på nolltid. (Prieuré de Sion är en uråldrig sekt… grundad 1956. "Mona Lisa", vars namn Brown drar växlar på, heter inte ens så. De äldsta omnämnanden av graalen är från över tusen år efter Jesu död… etc etc etc.) Samtidigt erkänner de gärna när han, faktafel eller inte, har en poäng; det fina med fiktion är ju att man kan säga något om hur världen fungerar även om man hittar på. Och som en kort och lättläst genomgång av historien bakom många konspirations- och religionsteorier är den faktiskt klart läsvärd.

Sen, visst, de som vill tro på uråldriga mäktiga sällskap och tocket kommer ändå att fnysa åt den – fördelen med konspirationsteorier är ju att allt som motbevisar dem är en del av konspirationen. Om 99% av alla historiker hävdar en sak måste det ju betyda att de kommit överens om att ljuga för oss – precis som det alltid kommer att finnas folk som, oavsett bevis för motsatsen, hävdar att evolutionen är en bluff, att jorden är platt, att vi aldrig landade på månen, att fotbolls-VM 1958 inte ägde rum… etc etc. Alla behöver väl något att tro på.

Och just det hade jag gärna sett mer diskussion runt; Vad är det som gör att just da Vinci-koden skapar ett sånt rabalder? Varför skrivs det inte debattartiklar och böcker om sanningshalten i Berättelsen om Pi? Vad är det som gör att många så gärna vill att just Brown ska sitta på säkra och oemotsägliga fakta? För att dra en parallell: jag tycker Satansverserna är en fantastisk roman, och att dess författare lever under dödshot för att ha skrivit den är en av de största idiotierna i litteraturhistorien. Men för den skull tänker jag inte hävda att Rushdies historia om djävlar, änglar och gudomlig inspiration är SANN på varenda punkt; det har liksom inte med saken att göra. Dimensionerna bra/dåligt och sant/falskt är i skönlitteratur oberoende av varann, och det vore trist – och möjligen farligt – om den skillnaden försvann. Om vi tar miste på kritiskt tänkande och önskedito. Ska da Vinci-koden tas som sanning ska vi ställa samma krav på den som på vilket historiskt verk som helst, och det tål den inte. Men det gör den inte nödvändigtvis till en dålig bok.

Alltnog; om man läst Brown och faktiskt är nyfiken på hur torrt han har på fötterna, eller bara är allmänt intresserad av historien bakom… visst, läs detta. Och om man vill tro att en deckarförfattare har vänt upp och ner på hela historieskrivningen står det en förstås fritt att avfärda alla bevis som motsäger det; vi har ju trots allt religionsfrihet.

Similar Posts:

• Välsmord spänning
• ”The truth is out there. Just like in The X-Files.”
• Katolska kyrkan vs. Da Vinci-koden
• Seglivade, lockande historier
• En annan tid, en annan plats, ett annat mysterium