Det handlar om svenssontjejen Vendela som gör allt för att förverkliga idén om sig själv som känd dokumentärfilmare. Hon är karriärsugen, vill vara duktig. När hon väl fått ihop pengar till sitt första egna projekt kan inget gå fel. Filmen är i stort sett klar redan innan hon gjort den. Idén är att skildra en ung människa positiva syn på sin vardag i det forna Sovjetunionen. Hon kommer i kontakt med Nadja som bor i en förort med sin sjuka mormor som hon måste försörja. På helger och kvällar, när hon inte går i skolan, diskar hon på den lokala syltan. Hon lever ett kämpigt liv. Det finns inte många vägar därifrån. Drömmen om att bli självständig är avlägsen. Det mesta överskuggas av förfall, droger och kriminalitet. Självklart nappar hon på att få sin vardag filmad några veckor bara för att åtminstone någon gång få se sig själv som någon annan än den hon är. Men kanske kommer hon ångra sig? Vi får växelvis följa henne och Vendela.

Under resans gång upprepar Vendela dokumentärfilmarens mantra som hon lärt sig i skolan: lyssna, se och analysera. Aldrig prata, blunda eller acceptera. Filmen måste få gå sin egen väg. Ändå får hon allt svårare att hålla sig till dessa regler. Tålamodet tryter. Det är ju hennes film. Den måste bli som hon har tänkt sig. Tillslut blir hon irriterad och irrationell när hon inser att filmen kan bli ett misslyckande. Hennes egna värderingar och liv tar successivt över.

På så sätt handlar Skärvor av himlen om den oerfarne konstnären kontra verkligheten. Hon vill inte se de uppenbara problem som finns i den miljö hon befinner sig i, en gränslös hopplöshet där drömmarna endast kan förverkligas genom att resa mot väster. Det är inte det facit som Vendela har tänkt sig. Hon tvingas prata, lägga sig i och regissera. I själva verket blundar hon för den dokumentär som finns där, mellan tagningarna.

Maria Fagerberg skildrar det här bra, inledningsvis lär man känna Vendela som en ung wannabe som tror sig kunna erövra världen genom kameralinsen. Vi får möta en förort i öst. Det är på många sätt intressant, men också problematiskt, för det saknas nerv när berättelsen väl ska ta fart. Vändpunkterna är få och ibland omotiverade. Vendelas moraliska dilemman fördjupas inte. Många scener dras två gånger men ur olika perspektiv, det kan i sig ge driv till handlingen, men det gör också att tonen riskerar att bli sentimental, vilket den också blir. I mina ögon är därför den här berättelsen allt för tunn för att räcka till en hel roman. Maria Fagerbergs två tidigare böcker är både kortare, intensivare och mer stilsäkra. De lämnade mig allt annat än oberörd.

Similar Posts:

• Hemland under förändring
• Kom älvor
• Ungdomsskildring som skaver och berör
• Sätt på mig eller se mig åtminstone
• Att följa tecken och betrakta alla man möter som en läromästare

I Svart dam är det en kvinna i början av sin yrkeskarriär som talar. Hon ligger på sjukhus och tynar långsamt bort. Hon ser sina vänner försöka bibehålla kontakten. Hon ser sin man försöka visa sin kärlek fast hon har blivit en annan. Hon ser sin dotter sitta hjälplöst på sängkanten och titta.

Sällan har en kortroman berört mig så starkt som Svart dam. Den blev också rosad av många för sitt språk och vågade tema. Fagerberg förmedlar en erfarenhet som vid sidan om verkligheten knappast går att ta del av annat än i litteraturen. Hon gör det mycket trovärdigt.

Till Hemlandet är en helt annan historia, inte lika sorgligt vacker, men fortfarande intressant. Den skildrar istället en hoppfullhet och tro på att människan kan övervinna allt. Det finns en inneboende kraft. Paradoxalt nog. Motivet är ett land i krig och några människor som drabbas av det.

I korta avsnitt får man följa splittringen genom nio personer som växelvis berättar sina historier. Allt medan landet faller sönder bygger Fagerberg upp sina karaktärer. De har alla olika positioner i samhället, höga som låga, och alla är nu tvungna att handla och börja något nytt för att överleva.

Fagerberg är optimist. Hon tror på människan. Det är nämligen just människan, i positiv bemärkelse, som hon söker att skildra. Hon lyckas också. Speciellt några av porträtten är trovärdiga och minnesvärda. Människor som vägrar vara offer. Det handlar bara om att hålla ut till det sista.

Förra året kom John Erik Rileys Kvarnland, också den i det lilla formatet, som tar upp ett liknande tema. Där låter han överlevande soldater och andra drabbade i ett krig träda fram. De är offer på ett eller annat sätt och talar fritt kring sina erfarenheter. Tonen är dokumentär och rå. Riley försöker visa hur miljö och erfarenhet kan förvandla en människan till djur och på så sätt förklara bestiala handlingar.

Riley förhåller sig alltså till ett slags realism, skapad eller verklig. Det gör inte Fagerberg på samma sätt. Hon är mer litterär, finstilt och aldrig lika rå. Det är en annan del av en mänsklig erfarenhet hon vill åt. Den är försonande och mer förskönande, kan man tycka.

Jag gillar Till Hemlandet, även om jag blev mer tagen av hennes första bok och nämnda Kvarnland. Kanske för att det är svårare att bli riktigt fängslad av något som söker skildra det hoppfulla. Varför är det så?

Similar Posts:

• Med kameran som skydd men utan djupare perspektiv
• (Post (post-)) modern(ist(isk)) de(kon)struktion(ism)
• En annan sida av ett krig
• Lite för lättvindigt under brinnande krig
• Som att kika in genom någons fönster