I Fallvind får vi känna Astrid lite närmare, vilket jag uppskattar mycket,  även om det är under tråkiga omständigheter. Astrid står på randen till utmattning men försöker desperat hålla ihop sig själv och sitt liv utan att avslöja något utåt. Adolfsson gör ett utmärkt jobb i att porträttera hur utmattningen ter sig utifrån Karens perspektiv, såväl som inifrån Astrid.

Jag gillar verkligen Maria Adolfssons stil. Serien om Doggerland innehåller en precis lagom mix av sympatiska karaktärer, vackert sceneri och hemska mord. Det är spännande utan att vara för hemskt, precis som den här sortens mys-krim ska vara. Men även mys-krim behöver utvecklas på något sätt för att behålla sin charm.

Fallvind är den femte boken i serien, och det märks. Det känns som att Adolfsson fastnat lite i samma spår. Den dramaturgiska kurvan är nästintill identisk till föregångarna, och när man läser ungefär samma historia för femte gången är det svårt att undgå att lägga märke till det.

Att hålla sig till en viss stil är samtidigt det som får en att tycka om serier. Men jag läser Fallvind med känslan av att läsa en repris. Det sker ett mystiskt mordfall. Utredningen tar ett par oväntade vändningar. Viss karaktärsutveckling anas. Någon blir allvarligt skadad. Fallet får sin upplösning. Allt blir bra till slut. Jag är en smula besviken. Det är fortfarande en läsvärd bok, men den håller tyvärr inte riktigt samma klass som sina föregångare. Jag hoppas att Adolfsson vågar ta ut svängarna lite mer i kommande delar. För jag kommer definitivt läsa den, om så bara för att få vistas i Doggerland en stund till.

Similar Posts:

• Underbart men långt
• Av kärlek, brutalitet och kontroll
• Rejält spännande, men skippa våldet mot kvinnor
• Poliser och läkare i spretig spänningsroman
• Kalla brott och osynliga händelser