Det blir en resa genom Samanthas liv och genom ett utsnitt ur litteraturen – böcker skrivna av (mestadels) kvinnor, för (främst) kvinnor och flickor: L.M. Montgomerys Anne på Grönkulla, Margaret Mitchells Borta med vinden, Sylvia Plaths Glaskupan, Shirley Conrans Lace, Erica jongs Rädd att flyga men också J. D. Salingers Franny och Zooey, H.C. Andersens Den lilla sjöjungfrun, E.M. Forsters Ett rum med utsikt och många fler. Det är en rad kära återseenden men också många ifrågasättanden, eftersom hon läser på ett annat sätt nu, ständigt med feminismen inom räckhåll. Men också av det, som hon inte helt ställer sig bakom längre, har hon lärt sig en hel del. Identifikationen hon behövde har hela tiden lett henne vidare till nya förebilder när livet och behoven ändras och i backspegeln är det ändå få av idealen som är helt förkastliga. Däremot visar det sig att en del av birollsinnehavarna vid närmare påseende besitter en hel del åtråvärda hjältinneegenskaper.

Det är personligt men hålls ändå mestadels vid ytan – djupen snuddas vid men sällan länge, trots att det ändå är ganska sorgsna ackord i grunden: att inte känna sig hemma, eftersom man är del av en familj som flytt och lämnat sitt hemland bakom sig, och att inte riktigt gå med på att det som föräldrarna, traditionen, kulturen, ser som målet med ens liv faktiskt är det, d.v.s. att gifta sig med en trevlig irakiskjudisk pojke.  Och det är där litteraturen visat på fler vägar och alternativ, gett möjliga liv att leva.

Eftersom min egen barn- och ungdomsläsning i så hög grad sammanfallit med Samantha Ellis är det mesta välbekant men det blir ändå något nytt med det vuxna perspektivet, som ändå ställer sig på det läsande barnets, den läsande tonåringens sida. Det är ett synnerligen ickeelitistiskt tillvägagångssätt där Jane Eyre och Lace mäts med i stort sett samma måttstock (och ja, båda vinner). Mestadels är det lättsamt, småbitskt och roligt med drastiska beskrivningar av såväl händelser i Samantha Ellis liv som i böckernas handling och jag får lust att läsa om såväl de böcker som nämns som andra titlar som betytt mycket för mig.

Jag tror att den här boken vinner på att läsas på engelska – ord som ”äktenskapshandlingen” finns inte på samma sätt på svenska, som engelskans ”the marriage plot” är ett begrepp (det syftar på en intrig som rör uppvaktning och övervinnande av hinder för att sluta i ett äktenskap). Samtidigt finns det en bra tvetydighet i det, eftersom ”handling” både kan syfta på handling i böcker och filmer men också själva handlingen i sig, här att ingå äktenskap.

Ibland ställer jag mig frågande till översättningarna av citat – i slutet finns en litteraturlista för samtliga kapitel och där nämns de svenska översättningarna men på åtminstone ett par ställen är det inte dessa översättningar som använts för citaten, utan antagligen är de översättarens egna och då blir det lite si och så för oss som verkligen läst böckerna som Samantha Ellis. Det är tyvärr också gott om små korrekturfel, som stör en annars framåtflödande läsning om en av de saker jag älskar mest – litteraturens förmåga att skapa och öppna nya världar gång efter annan, för oss alla om vi bara vill det.

Similar Posts:

• Att föreställa sig E.M. Forster
• En berättelse för vår tid
• Första översättningen
• Många pojkars historia
• Han lajkade Big Brother

Sammanhangen, ja, för det handlar ju inte bara om tiden som skildras, 1860-talet, utan lika mycket om tiden romanen skrevs – och blev en formidabel succé – i: 1930-talet. Ett decennium som gått till historien som det där man startade världskrig, mätte skallar, klassificerade människor som undermåliga och byggde koncentrationsläger.

Det där slår mig i en scen när romanens hjältinna, den egensinniga – för att inte säga bitchiga – Scarlett O’Hara efter inbördeskriget blivit attackerad av frigivna slavar och annat löst patrask och den gamla söderns gentlemän ger sig ut för att hämnas. Och jag får väl skylla på filmatiseringen, som aldrig låtsas om det, men jag blir, trots att jag teoretiskt sett är väl förberedd, lite chockad. För alla dessa sympatiska herrar, Scarletts ungdomskärlek Ashley Wilkes, ädel på gränsen till livsoduglig, hennes oälskade make vid tillfället (hon går ju genom romanens lopp igenom en bunt), den dumsnälle Mr Kennedy, den arbetsamme doktor Mead och de andra – de är herregud med i Ku Klux Klan! Hur har jag lyckats förtränga det?

När den här nyutgåvan av romanen härom året dök upp på bokrean arbetade jag i ett skolbibliotek, och slängde självklart med den på min lista med rekommenderade reainköp. Jag vet inte om den någonsin köptes in, men jag köpte den i alla fall själv (fast det förstås visade sig inte bara vara samma urgamla översättning som jag redan hade – för all del inte dålig men i behov av en uppfräschning – utan också samma gamla korrekturfel; typer av fel som jag faktiskt tror delvis härstammar från tidigare trycktekniker). Och när jag i sommar snikit till mig tid att läsa om den så kan jag ju se både varför den skulle kunna uppfattas som problematisk i ett skolbibliotek – och varför den är så in i helskotta förtrollande. Fortfarande.

En gång var jag på ett seminarium på bokmässan där föreläsaren frågade den nästintill helkvinnliga publiken om de mindes Scarlett O’Haras midjemått. Nästan alla räckte upp handen, vilket ju säger en del om romanens och dess hjältinnas enorma genomslag. När jag nu läser om romanen slår det mig förresten också vilket stor inflytande förhållandet mellan Scarlett och Rhett Butler måste ha haft på generationer av romance-författare.

Så romanen är rasistisk, den är melodramatisk, den romantiserar sydstatskonservatismen och det samhälle som faktiskt höll slavar och ville behålla dem. Och den gör det jäkligt bra. Borta med vinden är en drygt tusensidig tegelsten som känns som en tegelsten enbart i armarna. Jag upptäcker nya aspekter av den hela tiden, vilka fantastiska dialoger Mitchell skriver, hur hon får långa filosofiska diskussioner om samhällelig förändring och hur människor hanterar den att fjäderlätt glida in i dem, och hur mångfacetterade väldigt många av hennes karaktärer faktiskt är.

För i slutänden är väl bra romaner som människor, komplexa. Mitchells verkliga hjältar, Scarlett och Rhett, är allt annat än entydiga hjältar. Deras handlingar, tankar och ideal framstår aldrig någonsin som oproblematiska. Det finns alltid flera sätt att uppfatta en karaktär eller situation på. Ta Melanie Hamilton Wilkes, Scarletts ärkerival och svägerska, en kvinna Scarlett vare sig förstår, tycker om eller ens respekterar i lejonparten av romanen. Den här läsningen tänker jag nästan att det är deras vänskap, deras olika världsbilder och strategier som Borta med vinden egentligen handlar om.

Fast det är förstås Scarlett själv som dragit generation efter generation av mestadels kvinnliga läsare in i sin trollkrets. Scarlett som sällan skyr några medel för att få det hon vill ha, som använder alla tillgängliga medel, all upptänklig kvinnlig list för att driva sin vilja igenom. Som på en gång är så mycket en produkt av sin uppfostran till omsvärmad sydstatsskönhet och fullständigt på kant med kvinnlighetens alla begränsningar. Scarlett som är bortskämd, intrigant, girig och maktlysten, charmerande, kvicktänkt och självupptaget korkad. Dessutom en tämligen hopplös hustru och mamma – hur underbart modernt känns inte bara det?

Det är en älskvärd och besvärlig roman, Borta med vinden, och det här lär vara långt ifrån sista gången jag återvänder till den.

Similar Posts:

• Helgongestalten som blev skällsord
• Lågmält dramatiskt
• Grällt och oengagerande
• Alla är underställda slaveriet
• Begravt i leran

I Margaret Mitchells Borta med vinden finns ganska dråpliga scener där nyanlända nordstatare i Atlanta strax efter inbördeskriget påstås ha läst Onkel Toms stuga och är fullständigt oförmögna att förstå att deras bild av slavar och slaveriet inte alls stämmer med verkligheten (som Scarlett O’Hara och Mitchell uppfattar den). Var har ni blodhundarna? undrar de sensationslystet.

I Mart Crowleys pjäs The Boys in the Band används Uncle Tom som ett verb i betydelsen rasistiskt nedvärdera eller köra med: ”I let him Oncle Tom me just so he can tell himself he’s not a complete loser.” En onkel Tom är en toffel inför vita, kanske till och med en svart rasförrädare. Slavmentaliteten personifierad.

Det är nog så man oftast hör talas om onkel Tom – som skällsord. Och efter att äntligen ha läst romanen om honom kan jag bara säga att jag förstår varför. Slaven Tom är godheten i betydelsen undergivenheten personifierad. Han är god på ett sådant där 1800-talssätt som verkligen, verkligen inte står sig, snäll på det där sättet som gett snällhet dåligt rykte.

Om Beecher Stowe inte kört med parallellhandlingar och haft med även slavar med andra strategier än Tom, så tror jag faktiskt aldrig att jag klarat av att läsa ut romanen. Den är så moraliserande, så enkelspårig, så sentimental. Syftet, att i romanform teckna vilket omänskligt system slaveriet var, lyckades den onekligen bra med, och som en kvarleva av den debatten är den riktigt läsvärd. Men samtidigt som avsikten är sympatisk tyngs romanen desto mer av att den faktiskt är producerad i ett i grunden rasistiskt samhälle. Att de svarta framställs som offer gör dem inte likställda med de vita.

Ändå framställs också de flesta vita som offer för slavsystemet. Flera av Toms ägare är klart välmenande. De får bara ekonomiska bekymmer som gör att de måste sälja Tom och splittra hans familj, eller lovar att ge honom fri men glömmer att göra klart pappersarbetet. Och Tom har förtröstan. Han tiger och lider och finner sig och ber sina böner, helgonlikt.

Det är så man kan bli galen. Varför gör han inte motstånd? Varför slåss han inte, även om det är lönlöst, för sin värdighet, eller åtminstone för sin familj? Måste han vara så in i helvete domesticerad, hans kristna fromhet så oerhört opium för folket?

Men kanske är det ett gott betyg? Hur otidsenlig Onkel Toms stuga än är, så nog väcker den fortfarande känslor.

Similar Posts:

• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• Mellan Jamestown och Charlottesville