Hur motiverade tsar Nikolaj sitt krig mot Osmanska riket?
Hur förklarar man befolkningsökningen?
Vad innebär teorin om parasiternas virulens?
Hur stort blev det arabiska väldet?
Hur blev Nigeria självständigt?
Härled ordbildningen vaccination.
Vad påvisade Louis Pasteur?
Redogör för Thomas Robert Malthus teori.
Vilken roll spelade handeln?

Linn Hanséns nya diktsamling för ofta tankarna till en historielektion. Liknade skolboksutsnitt återkommer gång på i boken och bildar en stomme av torr men finurlig undervisningspoesi där den övergripande frågan förstås är: vad är historia?

Vad är historia här är historien om henne hon hade byxor.
Vad är historia hon delade med sig det är generöst men är det historia.
Ingen ser en från balkongen det är fakta inte historia.
Det uppstår kärlek det är inte historia det är ekonomi.

Genom språket söker Hansén dekonstruera framför allt själva begreppet historia. Vad det är, hur det låter, vem som är historisk, vilka handlingar och händelser som uppvärderas till att bli historia. Hela tiden gör hon det på samma pedagogiska, korthuggna vis. Meningarna lämnas öppna och gapande i all sin enkelhet; stilistiskt okomplicerade med versal och punkt och utan bisatser, men framskrivna i en rytm och komposition och med tillräckligt mycket undertext för att göra dikten frågande.

Som bäst är Gå till historien när den lämnar den övergripande frågan och tillåter sig att närstudera detaljer och sidospår. En bit in i samlingen kommer till exempel berättelsen om urtidsmännen och urtidskvinnorna:

Urtidsmän och urtidskvinnor har inga svordomar och de
samlar bären i munnen.
De har ingen sax.
Det är dagsljus och de har ingen sax men de har ett barn.
Ansiktet är litet och tillhör ett barn.
Det finns ingen vagga ingen vagn och givetvis inte heller
våtservetter.

Här närmar sig Linn Hansén historiebegreppet från ett annat håll och svävar ut i vad som tycks vara en fri fantasi, berättad på ett sätt som påminner om när en vuxen försöker förklara världens svårbegripliga tillstånd för ett barn. Undervisande men ändå lekfullt.

Något annat som är intressant är när vi får fördjupa oss i det abstrakta och för poesin klichéartade begreppet längtan. Hansén skriver:

Vad är historia att längta är historia.
Det som händer när man längtar är att det blir längre.
Det blir längre att gå.
Längre att vänta.

Det är vackert och intelligent skrivet, något händer med texten i detta skede. Vi lämnar den knastertorra historielektionen en stund och kommer närmare historiens kött och blod. Jag hade gärna fått mer av dessa instick, mer av fantasi och känsla som friktion mot det ständiga frågandet och undervisandet. Men till största del smattrar dikten på i samma tonläge och ställer samma frågor fast i olika skepnader. Lär oss ungefär samma sak igen och igen. Ja – för att förstå historien måste vi först förstå hur vi pratar om den, men sen då? Vad finns mer att säga? Och vad hände egentligen med urtidsmänniskorna?

Similar Posts:

• Peppar, peppar….
• Vecka 21: Debutanter, genier och demokrati
• Ja, men vad är det som är queer?
• Linnés liv och verk
• Vecka 34: Historia och poesikonstverk

Några böcker om schlager blir det inte denna vecka, men vi börjar med lite svensk glamour. Lena Nyman, en av våra största skådespelerskor genom tiderna, har blivit porträtterad i Annika Perssons bok Jag vill ju vara fri, som jag recenserar idag. Det är en kavalkad av svensk filmhistoria och fantastiska rollprestationer, men också en baksida med tungt missbruk och osäkerhet.

Till imorgon har Oscar läst Sofi Oksanens senaste, När duvorna försvann, en historia om svek och lojaliteter där scenen än en gång är Estland under andra världskriget.

Kari har läst Religionen i demokratin : ett politiskt dilemmas återkomst, en antologi utgiven av Timbro. Det är insiktsfulla texter, men i och med att den är utgiven av Timbro missar den en hel del läsare, menar Kari. Recension kommer på onsdag.

På torsdag får vi läsa om en debut. Då skriver Marcus om Jenny Åkervalls Jag tjänar inte. Hon är före detta journalist och medarbetare i Göran Perssons och Mona Sahlins stab. Boken innehåller svensk politik, livspusselstress, arbetsplatsskildringar och psykiatri. Väldigt spännande, låter Marcus meddela…

På fredag skriver Anna C om Linn Hanséns Gå till historien, en diktsamling som försöker göra upp med vårt sätt att prata om just historien. Samlingen återkommer till vad historia egentligen är, men är en aning ensidig, tycker Anna.

Och till helgen får vi som vanligt en gästrecensent, missa inte det! Vad läser du själv just nu?

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com – Lögn förbannad lögn, dystopier och evenemangstips
• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek
• Livspussel, psykvård och politik i spännande debut
• En fråga om historia
• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för ”Utklassning”… f’låt, ”Utrensning”

Omslag är en vändning, en förändring, en omkastning.
Omslag är en kompress, ett förband, en förpackning.
Omslag är på omslaget, om och om, slag på slag.
Omslag är en satsdel i neutrum

Athena Farrokhzad, poet och kritiker på Aftonbladet kultur och Linn Hansén, poet och kritiker på kulturtidskriften Glänta för oss på detta sätt genom sitt förord in i en antologi som redan i sin titel vrider sig ett par varv extra och heter inte queerpoesi, detta är queer poesi. Är detta poesi och vilken form förväntas den egentligen anta?

Jag tänker att Omslag är mer ett formexperiment än en antologi som redan i sin titel strävar efter något att slippa sätta etikett på.

… Omslag vill undersöka vad som händer när ingen bryr sig om att torka upp eller täppa till. När poesin redan har svämmat över. …

Boken innehåller texter av en samling människor som skrinnat in i språket med ambitionen. att släppa lös det. Hanna Hallgren och Johan Jönson letar sig i Samla/ sprida strålen in i vad det kanske kan vara att vara döende och sexuell. Om queer är att bryta en ny gräns och undersöka den? Jonas Brun och Kristofer Folkhammar lånar text av Arne Nilsson om manlig homosexualitet i Göteborg under 1900-talets första hälft. Om queer är att tänka vem som egentligen skriver? Leif Holmstrand och Kajsa Sundins prosalyriska tankeström om kroppen och sjukdomen diabetes. Om queer är just kroppen och dess egen bräcklighet och styrka?

Jag läser en strävan efter att å ena sidan faktiskt bryta upp barriärer för vad en text är, vad ett tema är, å andra sidan vad kroppen betyder och vems den är.

Min nyfikenhet når inga gränser för hur roligt jag tycker det är att någon faktiskt tagit på sig att börja leta. Försöka resa upp något nytt mitt bland den heteronormativa litteratur som det annars flaggas för i vart och vartannat förlagsfönster.

Jag läser och jag läser och hela tiden behöver jag fråga mig i vilken nivå jag förväntas läsa in queer-ambitionen. Är det i formen? Vad är en dikt är en novell är ett citat är en prosadikt? Eller är det i ämnesvalet, månne? I sättet att närma sig kroppen, livet eller rentav kanske döden? Jag tycker hela konceptet är svårfångat, och nästa fråga jag ställer blir om jag missar något. Är det en del av dealen? Jag tänker helt ärligt att det queera i denna antologi har så många splittrade angreppsvinklar att jag tappar bort mig.

Jag vet inte om detta är ett formexperiment tillslut, eller om den bär på ett hemligt svar på något som jag inte haft vett nog att formulera frågan för.

Omslag är ett sakläge och sedan ett annat.
Omslag är virat kring en kroppsdel för att lindra smärta.
Omslag är pro forma, för syns skull, för att forma.
Omslag är en samling queer poesi.

Similar Posts:

• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Gemensam kamp
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Minimalism dragen till sin spets
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin

Om Linn Hanséns debutbok gnisslar det. Trädgården är fyrkantig och tydlig, skriver hon.
Det är en torr bok, full av träflisor, bark, gula platta slätter, kommungränser, rapporter, bokföring och Borås. Peppar och trä, det är blandningen. Stickiga, svarta korn sätter smak på det tuggade byråkratspråket. En absurd känsla av överhängande fara, att tvingas lyssna till någon som inte hör. Maktlöshet, en ål i magen, anonymitetsskräcken och den förbannade monotonin. Samhälle som en sekt, livet som en fälla, att vilja ställa sig upp och skrika men inte veta vad eller vem man ska skrika åt.

I till största del rektangulära prosadikter undersöker Hansén olika sorters gränser. Trots att det är en inrutad och kallhamrat konstaterande poesi är den rolig. Den påminner i sin absurditet om P-G Evanders talang. En av hans stora förmågor är att skildra människans yttersta ensamhet i en ton av bitter och uppfriskande citron. De kan vara av de mest råa och dödliga slag så som:

Det var den lyckligaste dagen i mitt liv, sa han och hängde sig i fotbollsmålet.

I Linn Hanséns dikter håller södra Sverige på att gå i bitar, men ingen gör något. Alla väntar på någonting, någon annan.

Du är samtal nummer trettiosju, var inte orolig. Vi tar hand om ditt ärende så snart vi kan.

Det var diktsamlingens sista rad.
Jag är väldigt orolig. Det är jag.

Similar Posts:

• En fråga om historia
• Ja, men vad är det som är queer?
• Vecka 21: Debutanter, genier och demokrati
• Ambivalent natur
• Greppa spaden