I år fyller tidskriften Lyrikvännen 60 år. Det firas på en rad sätt och i måndags samlades vi på Stadsbiblioteket i Stockholm för ett samtal om samtidspoesin. I panelen satt litteraturkritikern Ann Lingebrandt, poeten Athena Farrokhzad och poeten och översättaren Magnus William-Olsson. Moderator var författaren och förläggaren Jonas Ellerström. Ämnet för kvällen i den mäktiga rotundan bland tusentals böcker var: ”Samtidspoesin, vad händer nu?”

Jonas Ellerström inleder med att säga att poesin är ett hjärtats språk snarare än plånbokens samt att det inte bara är ett klimat vi pratar om utan att det förekommer regionala variationer.

Athena Farrokzad fortsätter samtalet med att diskutera de nya poetiska praktikerna samt de dito estetikerna. Hon menar att den poetiska kartan förflyttats sedan 00-talet. Det håller Ann Lingebrandt med om. Hon menar att konkretismen och språkmaterialismen är på väg bort. Magnus William-Olsson säger även att samtidspoesin är heterogen; det finns många olika sätt att skriva på. Hela panelen menar att ”den nya poesin” står inför ett skifte och att det inte bara sker här i Sverige utan på många ställen i runt om i världen. William-Olsson menar att efter digitaliseringen har vi nu hamnat i postdigitaliseringen.

Vad är en poetisk röst idag? William-Olsson belyser det svenska intresset för den bundna versen och menar att den är på väg tillbaka, men med ett ledigare förhållningssätt. Lingebrandt ser en samhällskritisk trend som inte behöver se ut som Göran Greiders eller Göran Palms lyrik. Klimatförändringarna beskrivs till exempel i poesi, som i Jonas Grens Lantmäteriet. Farrokhzad menar att alla skriver in sig i politiken men att det går att särskilja den radikala, subversiva poesin som utlovar någon form av handling i världen.

Ellerström säger att 1990-tals och 2000-tals poesi är inåtvänd och valde bort läsaren, att det idag är tydligare och mera utåtvänt. Lingebrandt fyller på tanken med att nu ser vi poesi som kommunicerar och verkligen vill nå ut. Fast Farrokhzad säger att det är en nidbild att se 00-talet som icke kommunikativt. Där fanns visst poesi som var omedelbar och direkt, ett tydligt exempel är Lina Ekdahl.

Hur beter sig då poeten och dikten i detta nya sammanhang? William-Olsson menar att idag finns inte längre poesin i offentligheten utan håller på att marginaliseras. Han får medhåll av Lingebrandt som säger att poesin är på väg ut ur media. Dock gäller det inte i Danmark där Yahya Hassans självbetitlade debut Yahya Hassan ifjol hamnade på topp tio-listan. Och det är inget ensamt fenomen utan i Danmark är poesi lite av ett bestseller-fenomen.

Om vi blickar framåt då? Lingebrandt menar att förlagslandskapet förändrats. Bonniers har nästan släppt poesin medan mellanstora förlag samt uppstickare tagit sig an den. Hon befarar dock att genom alla nedskärningar på kultursidorna så är den professionella kritiken illa ute. William-Olsson lyfter den förgrening och mångfald som växer på nätet. Han menar också att poesin är ett samhälleligt fenomen och bör försvaras som det. Farrokhzad menar att kvaliteten parad med samtidigheten är fokus nu. Hon berättar att som skrivarlärare jobbar hon för att hennes elever ska slunga ut sin text i världen.

Similar Posts:

• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Rum för samtal, kropp och sinnen
• Litteraturen läser oss
• Döden och ljuset
• Scenpoesi på hallmattan

Anna Liv var på seminariet ”Hon han hen – barnböcker utan kön” där barnboksförfattarna Jesper Lundqvist, Catharina Wrååk, Lena Arro, Kristoffer Leandoer diskuterade könsneutrala böcker för barn. Det är inte ofta en får chansen att gå på ett seminarium som handlar om ett pronomen men vi var många där. Även vår egen nobelpristagare Tomas Tranströmer var sugen på att ta del av diskussionen. Vi fick lära oss att hen introducerades redan på 1960-talet i Uppsala nya tidning. Ingångarna och tankarna var många, intressanta och hade kunnat fortgå länge, länge.

Vi har svalkat oss med lyrik i Rum för poesi där bland annat Lina Ekdahl, Jenny Tunedal och Nina Hemmingsson läste ur färska texter. Det repetetiva trendade och läsningarna gjordes med nedsänkt blick i texten fast med stark närvaro. Det bändes, böjdes och töjdes med språket.

Det är många programpunkter i ABF:s monter där Marie fastnade idag. Hon har hört Sten Andersson prata om Wittgenstein utifrån sin nya biografi om honom Filosofen som inte ville tala. Eija Hetekivi Olsson som som läste högt ur sin Ingenbarnsland, en bok som enligt ABF är viktig just för att den bidrar med en annan röst och en annan historia än mycket av den skönlitteratur som annars ges ut idag. I ABF:s monter delade man också ut ABF:s litteraturpris till Susanna Alakoski som tyvärr var hemma på grund av sjukdom. Priset fick hon för att hon synliggör det osynliga och skildrar de som lever på klassamhällets (och könsmaktssamhällets) skuggsida.

Vi har stått i lång kö till göteborgska räksmörgåsar och minglat runt med andra mässbesökare på bland annat Bookeds mingel.

Imorgon väntar ytterligare en heldag på mässan.

Similar Posts:

• Danskt på bokmässan
• Maries bokmässa 2012
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• Lördag och söndag på bokmässan

1) Lina Ekdahl är som poetissa (ett ord hon lanserade i tidskriften Glänta nr 3/08) en perfekt kombination av politisk och klok. Hennes blick på det omgivande samhället är skarp, eftertänksam, förbannad och ifrågasättande, och hon diktar om oss alla och om vårt havererade folkhem. Hennes poesi sätter ord på Sverige idag och den gräver sig ner under alla floskler och vedertagna sanningar om tingens ordning.

I Diktsamling behandlas allemansrätten, den svenska modellen, tevejournalistikens sensationsjakt, språkets makt, integration, frihet och solidaritet. Stora ämnen. Asviktiga ämnen. Ämnen som när de hamnar under Ekdahls lupp kläs av alla förmildrande slöjor och står där, svarta bokstäver på vitt papper, och blottar sina brister. Eller nej, blottar våra brister. Vi vill inte väl, men vi vill framstå som om vi vill väl. Solidaritet är viktigt. Att hjälpa de som har det sämre är viktigt. I alla fall retoriskt. Och så länge det inte på något sätt rubbar våra egna cirklar och vårt bekväma och småtråkiga liv.

Prata rätt
Prata inte fel
Säg inte en äpple
Det är inte rätt
Det är fel

Prata så att jag förstår
Jag förstår inte vad du säger
Jag hör inte
Jag lyssnar inte

Titta inte på mig när jag går förbi
Gå inte förbi när jag tittar på dig

2) Hon är sossenostalgisk utan att skämmas för det. För visst är det väl så att det idag anses lite töntigt att tycka att socialdemokratin är the shit? Eller snarare var the shit.

Vi tycker inte om gamla människor
det är de som gjort det här samhället
byggt upp hela den här skiten

Men Lina Ekdahl påminner oss om den goda socialdemokratin, den som värnade om alla i samhället och där alla var delaktiga i bygget av detsamma. Den som inte sugits in i den virvlande globala kapitalismen utan som fortfarande ansåg att människan styr över ekonomin och inte tvärtom. Inte för inte har Diktsamling ett vitt och blått omslag, en solklar anspelning på de kooperativt ägda Domusvaruhusen.

*

Fria människor är socialdemokrater
jo
jo egentligen
gamla socialdemokrater
så som socialdemokrater var förr

3) När Lina Ekdahl talar lyssnar jag. När Lina Ekdahl skriver läser jag. Jag minns fortfarande glasklart första gången jag såg henne läsa. Det var på teve någon gång i mitten av 90-talet. I vilket program det var vet jag inte, men jag vet att jag på något sätt, där och då, förstod att jag hittat en poet jag ville följa. Dikten hon läste var ‘Jag tror att jag har ett behov’ ur samlingen 59 dikter, om en person som både lockas och skräms av idén att åka ensam på en tur med Kielfärjan. Det är blandningen av humor, tragik och det illusoriskt enkla och repetitiva språket som jag älskar, och det är också något som hon sedan dess hållit fast vid. Liksom jag hållit fast vid hennes poesi.

Har ni hört har ni hört har ni hört
den om trombonisten
som inte tyckte hon kunde stå
stå så
och spela trombon
nu när det var så som det är med världen

har ni hört har ni hört har ni hört
den dagen förlorade världen en trombonist
men har ni hört vad värre var
vad än värre var
den dagen förlorade en trombonist en hel värld

har ni hört den om trombonisten som förlorade en hel värld

Så för att summera: hon är klok och politisk, hon drömmer om ett samhälle där gemenskap och solidaritet väger tyngre än kapitaltillväxt och hon har en förmåga att fullständigt fånga mig med sina ord. Hon är helt enkelt i mitt tycke en av de viktigaste poeterna i Sverige idag. Läs henne! Lyssna på henne! Vi behöver henne.

Similar Posts:

• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Vecka 39 – bokmässeveckan på dagensbok.com
• Fredag på bokmässan
• Göransson – så tycker han
• Årets bästa poesi 2012

Denna vecka börjar med att Björn skriver om Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen – en orgie i våld, porr, nazism och hembygdsromantik som med lite god vilja kan läsas som en anklagelseakt mot allt vad litteratur heter.

Jag har varit på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm och lyssnat på när Daniel Sjölin pratade med amerikanska novellförfattaren Lydia Davis. Det blev en intressant kväll som kretsade kring litteratur mellan hjärta och hjärna.

Mer författarscen får vi på tisdag när Anna Liv berättar om Kristian Luuks samtal med deckarförfattaren Åsa Larsson. Det blev ett samtal om hundar, vardagssex och det förra sekelskiftet.

Marie skriver om Lina Ekdahls Diktsamling. Kanske inte en recension i vanlig bemärkelse men ett försök att i tre punkter, illustrerade av dikterna i Diktsamling, förklara för dbc-läsaren varför hon tycker att Lina Ekdahl är en av Sverige viktigaste och bästa poeter idag.

Förutom detta blir det också recension av de erotiska novellerna i antologin HET, intervjuspecial med författarintervjuer och – som sagt – en hel del rapporter från bokmässan.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• Nordisk litteratur + september = Bokmässa!
• Fredag på bokmässan
• Danskt på bokmässan
• Vecka 40 på dagensbok.com: En bokbransch med boksmälla
• Hon sätter samtiden under lupp