Lilian Ryd har nog upplevt samma sak många gånger när ”Norrland” har beforskats i svepande ordalag av folk som kommer söderifrån. Lilian Ryd raljerar friskt, boken igenom, över olika typer av forskare och förståsigpåare. Först tycker jag att det är uppfriskande och roligt (Heja! Ge dem vad de tål!!) men efter att ha läst halva boken så börjar det mest kännas tröttsamt. Det är i längden en trist utgångspunkt att alla andra har fel. I allt.

Lilian Ryd är journalist och har i flera böcker och artiklar beskrivit den miljö hon kommer ifrån. Urfödan bygger på ett stort antal intervjuer gjorda mellan 1987-2014 och handlar om synen på maten. I inledningen slår hon fast att:

Det är vanligt att ställa upp två motsatspoler, å ena sidan svenskt och bofast, å andra sidan samiskt och renskötande. Sedan jämförs alltihop med södra Sveriges bondeliv. De studier som finns om så kallad norrländsk mat vimlar av sådant feltänkande. Man beskriver gärna ”samiskt” kosthåll, som sägs ha pågått helt skilt från ett ”svenskt”.

I stället för olikheter och konflikter vill Lilian Ryd framhålla det rika samarbete som alltid förekommit mellan samer och nybyggare. Man har idkat byteshandel och hjälpts åt. Självhushåll, menar Lilian Ryd, handlar inte om att alla gör allt utan om att man gör det man är bäst på och så byter man med varandra.

Det som slår en starkast är hur stor respekt det finns för maten. Allt, precis allt, på djuren har traditionellt tagits till vara. Och allt var gott. Maten är alltid god, det är en självklarhet får man lära sig i den här boken, det är inget man behöver poängtera. Mat är gott. Punkt. Men det märks också tydligt hos de äldre informanterna att de delar av djuret som man inte längre tar till vara är saknade. Det är inte för smakens eller näringsinnehållets skull man slutat ta till vara allt, utan för omakets.

Boken är rikt illustrerad och informanterna kommer väl till tals under tydliga rubriker. Här finns mycket intressant att läsa om inställningen till matens värde som kan vara nyttigt att ta till sig.

Similar Posts:

• Kulturhistoria från norr
• En svårsmält anrättning
• Jodå, visst finns det snö och visst finns det snö
• Vandring i ett norrländskt 1600-tal
• Samisk fantasy från Skåne

Lilian Ryd är författare och journalist, som bland annat arbetat på TT och som frilansande utrikeskorrespondent. Sedan ett par år tillbaka har hon dock flyttat tillbaka till sina hemtrakter i Lappland, och ägnar sig åt att skriva om nordsvensk kulturhistoria. Och kanske framförallt om alla de kulturkrockar som uppkommer med det sydsvenska, storsvenskaÂ… Hur är det till exempel att växa upp som barn, när sångböckerna man får i skolan ägnas åt sånger som "Blåsippan ute i backarna stå", när man bor i ett land som aldrig någonsin får blåsippor. Och där alla de djur och växter som istället finns, aldrig omnämns i visorna.

Författaren ägnar sig också åt deltagande etnologiska studier när hon av olika anledningar befinner sig i södra Sverige. Som när hon exempelvis en tid bor i Båstad, eller då hon ska få ett hedersbetyg av en vetenskaplig akademi och tvingas att besöka Uppsala slott. Här kommer Ryd verkligen till sin rätt, som den vaksamma outsidern som betraktar en kultur i görningen.

Det är ofta pricksäkra, roliga berättelser och anekdoter av en person som verkligen har ett öga för kulturella skillnader och likheter. Och Ryd är inte heller den som inte vågar kritisera. Etnologer och antropologer får sig en känga för att de aldrig vågar studera överklassen, utan bara främmande kulturer och/eller det egna landets underklass. Kanske, tror Ryd, beror det på att studieobjektet då skulle kunna protestera mot den skildring som forskaren kommer med?

Men flest kängor får ändå medelklassen – både i allmänhet, och i synnerhet såväl journalister som feminister ur medelklassen. Medelklassen förstår sig exempelvis aldrig på vad det innebär att verkligen vara fattig, att i sann mening inte ha råd med någonting. Och Grupp 8-feminister, som Ryd verkar stämpla i princip alla feminister som, förstår sig inte på klassfrågor, och lyckades därför aldrig få någon förankring hos arbetarklassens kvinnor – än mindre hos glesbygdens arbetarkvinnor. I glesbygden, menar hon, är talet om den ojämlika arbetsfördelningen nys – männen arbetar där minst lika mycket som kvinnorna, om än med andra saker (som att se till det evinnerligt strulande expansionskärlet).

Nog kan jag tycka att Ryd ibland tar i lite väl i sin kritik, och kommer med en del tämligen generaliserande påståenden – inte minst när det gäller just kritiken av feminism och liknande. I allmänhet är det dock en mycket underhållande bok, inte minst om man själv har påbrå därifrån. Jag börja ana att karaktärsdrag hos olika släktingar, som jag tidigare trott vara personliga egenheter, kanske är del av en mer utbredd kultur från norr.

Similar Posts:

• Maten är god
• Postkolonialism für alle
• Guldruschen utforskad
• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet
• Legenden om Jack the Ripper dissekerad