Macdissis berättelse är också berättelsen om det lidande det irakiska folket utsatts för. Hon berättar, eller snarare visar genom att redogöra för samtal hon hört eller haft, hur olika etniska och religiösa grupper sliter sönder landet genom sina maktkamper.

Berättelsen följer, i stort sett kronologiskt, hennes vistelse i Bagdad och lider lite av författarens vilja att få med precis alla händelser och trådar. Det blir svårt att hålla isär alla trådar och namn efter ett tag, vilket i och för sig till viss del vägs upp av intressanta analyser och betraktelser, men en sak går inte att komma ifrån: Macdissi kräver mycket av sina läsare. Insprängt bland alla fakta finns en sällsam och mycket stormig kärlekshistoria som gör boken mycket mer personlig, utlämnande ibland. Macdissi beskriver mycket målande svårigheterna med att vara kvinna (och utlänning) på en hög post i ett muslimskt land och jag känner med henne, känner hennes frustration över att inte få vara med på möten. Känner hennes ilska över flata chefer som inte vågar stå upp för jämställdhet och känner, som hon, att detta inte direkt är smickrande för FN. Det må vara naivt, men ska inte FN värna mänskliga rättigheter? Om organisationen själv inte förmår eller vågar utmana ens de mest enfaldiga idéer om att kvinnor inte ska delta i möten eller ens befinna sig i samma rum som män finns ingen trovärdighet för något jämställdhetsarbete.

Sorgligt och tragiskt är alldeles för svaga ord för det som utspelas i Irak, och nedslående är ett för svagt ord för att beskriva den bristande rapporteringen av händelserna. Time skriver spaltmeter på spaltmeter om amerikanska soldater och deras utsatta situation och hur hemskt det är när någon får åka hem utan ett ben eller i värsta fall i en kista draperad med stjärnbaneret. Historien från journalister som varit ”inbäddade” och åkt med olika förband på deras uppdrag. Skillnaden mellan dessa soldater och de tusentals irakier som dödats, lemlästats, torterats, fängslats på oklara grunder, kidnappats och sett sina nära och kära dö, är att de har ett hem att åka till. De har det där någon annanstans att ta vägen som irakierna saknar. Därför är det så deprimerande att mediernas rapportering varit, och är, så enögd och så bristfällig. Det finns ett tomrum, ett informationshål och det är därför det här är en sådan viktig och välkommen bok.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• En krigskorrespondent med hjärta
• USA ut ur Irak …
• Sanningen, krigets första offer
• Ockupationen av Irak