Det där kan man diskutera. Här är i alla fall några siffror som fångat mig:

Nästan hälften av alla bilresor är faktiskt kortare än 5 kilometer; i tätorterna är det ännu tydligare, där är 70-80 procent av resorna kortare än 3-4 kilometer.

Det där är siffror från Vägverket som Lars Henriksson diskuterar i sin bok om bilindustrins framtid, Slutkört. Och allvarligt talat, skojar du? 70-80 procent av resorna som har en stor del i skulden för miljöförstöring, hälsoproblem och klimatförändringar görs på sträckor som de allra flesta av oss kan gå eller cykla utan några som helst problem?

Ett par siffror till: i Sverige går det ungefär en bil på två personer. Varje bil står still i genomsnitt 96 procent av tiden. Dessutom skeppas de ju över hela jorden för att vi ska kunna välja, bland tämligen likadana bilar, just det varumärke och den image vi vill identifiera oss med (de av oss som har råd, vill säga). Dessutom kan farten och effektiviteten betraktas som en illusion: enligt både filosofer och trafikforskare färdas bilisten, bara inberäknat den tid det tar honom eller henne att arbeta in bilens direkta kostnader, i själva verket i 7-31 km/h. Verkar det som ett rimligt sätt att använda resurser?

Henriksson tycker inte det. Han följer ändå bilindustrins kris på närmare håll än vi som blivit vana att i var och varannan nyhetssändning höra talas om hur de svenska industrierna kanske eventuellt möjligen ska kunna räddas av kinesiska företag. För den här gången. Och vad nu det innebär? Henriksson ser en helt annan lösning.

Han vill sluta producera bilar. Han vill ställa om produktionen till något vettigare, utnyttja företagens enorma resurser i form av kunnande, organisation, personal och teknik till något som gör större samhällelig nytta. Alternativ energiproduktion eller förbättrad kollektivtrafik till exempel. Det låter kanske galet och visionärt, och det är det väl också. Men det förefaller också ganska trovärdigt och konkret – och väldigt inspirerande.

Slutkört är full med exempel på att det faktiskt går att förändra saker, om bara den politiska viljan finns. Det mest påtagliga exemplet är förstås de enorma och snabba omställningar som inte minst bilindustrin i Storbritannien och USA gjorde under andra världskriget. Kan man snabbt ställa om produktionen från bilar till bombplan och pansarvagnar så måste man väl kunna ställa om den till vindkraftverk och spårvagnar också? Om man verkligen vill.

Interfolierat i den större diskussionen finns scener från Volvo Personvagnar där bokens författare alltså arbetar. Det är, som det förmodligen skulle bli från ganska många arbetsplatser, ibland nästan komiska scener som spelas upp, när ledningen är mer intresserad av att markera vem som bestämmer än av att ta vara på det kunnande och den kreativitet som står till buds. Jag skulle tro att de allra flesta människor har haft åtminstone något jobb där de känt sig som en talande schimpans ungefär, och kan relatera.

Det är inte minst dessa undanskuffade resurser Henriksson vill ta tillvara. All potential som finns bland dem som står mitt i en verksamhet. Genom den skulle vi kunna inte bara defensivt och desperat försöka bevara varje arbetstillfälle som det ser ut nu, utan omvandla dem till mer meningsfulla jobb. Inte bara fram till nästa kvartalsrapport, utan för en hållbar framtid.

Det visar sig också att det finns en massa konkreta planer för hur en del av de enorma summor som i nuläget plöjs in i biltrafiken skulle kunna utnyttjas till mer miljövänliga transporter. För enstaka städer, för Sverige och för hela Europa. Så det handlar kanske mest om att finna den där politiska viljan? Om att rycka upp sig ur de senaste decenniernas Thatcher-töcken av ”There Is No Alternative” och inse att det är klart det gör det.

Similar Posts:

• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Vår jord, våra intressen
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Hopp för hållbarheten
• Toppen är nådd, nu går det utför

Jag vet att det är ett bra tag sedan ideologierna förklarades döda (någonstans kring Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning). Kanske är det bara jag som är efterbliven eller en smula otidsenligt uppfostrad. Men när Lars Henriksson i sin bok om bilindustrins framtid, Slutkört, lyfter fram – inte för att han är något fan, precis – Margaret Thatchers gamla devis There Is No Alternative, så känns det som nutiden på pricken. Här finns inte ett ifrågasättande som inte kan avfärdas med något diffust argument om att ta ekonomiskt ansvar.

Och, missförstå mig rätt, ansvar är viktigt. Jag bara önskar att någon ville diskutera vad de egentligen menar med det.

I Tänk grönt. 21 texter om framtiden skriver mestadels miljöpartister om vad man i högsta grad skulle kunna kalla ansvar. Om ansvaret gentemot våra medmänniskor, mot jordens befolkning och mot kommande generationer. Om vad som egentligen är en grön ideologi.

Tänk grönt innehåller inget sammanhängande program av konkreta politiska förslag. Det är heller inte syftet med antologin. Den vill inspirera och skapa debatt. Därmed håller den sig också ofta på ett halvabstrakt plan där det är ganska lätt att både bli inspirerad och att hålla med, på gott och ont.

Miljöpartiet har alltid fascinerat mig lite med sin vägran att placera in sig på den politiska höger-vänster-skalan. För mig står den gröna ideologin för en klar vänsterliberalism, för människors rättigheter och friheter framför kortsiktiga vinstintressen, och för behovet att begränsa exploateringen av både människor och miljö. En samlad rödgrön opposition verkar då närmast självklart – det är ju bara långt ifrån alltid kontrahenterna själva håller med om det.

Delvis har det nog med historiska erfarenheter att göra. I Torbjörn Nilssons Därför vann dom. Berättelsen om ett ödesval står Maria Wetterstrand inför socialdemokratin som inför Tove Janssons stora, obegripliga hav. I Per Gahrtons historieskrivning i Tänk grönt tycks sossarna på något mystiskt sätt stå med ett ben i stalinismen och ett i marknadsliberalismen.

Här finns å andra sidan tillväxtkritiken som saknas i den traditionella vänstern. Bland andra Christer Sanne, vars fina Keynes barnbarn driver tesen att vi borde arbeta mindre och finns recenserad här sedan tidigare, är med och bidrar. Mikaela Valtersson och Yvonne Ruwaida skriver vettigare om migration än man ofta hör i debatterna nu för tiden – med utgångspunkten att människor är en tillgång snarare än ett problem.

Att människor själva ska få bestämma hur de vill leva, var, med vem och under vilka former, är närmast en grundton i antologin. Att det också finns en konflikt – som Wetterstrand formulerar det: ”Frågan är var gränsen går för den som vill kombinera politisk styrning med att samtidigt värna människors frihet.” – slarvas möjligen bort en smula.

I slutänden handlar det mycket om väldigt medelklassiga friheter, att välja rätt miljöbil, rätt välfärdstjänster eller rätt skola för sina barn. Människor som inte köper ny bil, inte har möjlighet att skjutsa mellan något överflöd av friskolor, och så vidare, blir märkligt osynliga.

Om oppositionen ska kunna vara ett trovärdigt och sammanhängande alternativ så måste man nog förena den där vänsterliberalismen med både ekologisk hållbarhet och ett mer problematiserat rättvisebegrepp à klassisk vänster. Tankarna finns nog där, i stort sett. Frågan är om också människorna kan mötas?

Similar Posts:

• The Beauty of Grey?
• Allting går att sälja med mördande reklam?
• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• ”Ekonomi är politik”
• Miljöpartiet – ett samhällshot?